Livets källa: En ökenvandring kräver rutiner och regler

Jag lyssnade på Helgsmål idag – en kort betraktelse inför andra söndagen efter Trettondagen. Temat för söndagen är Livets Källa och prästen Are Norrhava talade om svårigheten att hålla kontakten med Gud, att lyssna till den röst som skall leda framåt. I den gammaltestamentliga texten (5 Mos 5:23-27) talar Mose med det judiska folket i öknen om att kunna lyssna till Guds röst och om att kunna förmedla Guds röst till andra.

Norrhava berättade om ett samtal med en vän som påpekat att ”ökenvandringar kräver rutiner”. Bibeltexten är nämligen hämtad från berättelsen om hur det judiska folket lyckas lämna slavtillvaron i Egypten och under Moses ledarskap vandrar i öknen i fyrtio år innan de kan nå det förlovade landet Kanaan (Israel). Ökenvandringar kännetecknas av att allt är sig likt dag efter dag, av brist på vatten, växtlighet och skugga och av mycket långt till målet. Vissa perioder i mitt liv har varit ökenvandringar, så är det säkert för de flesta av oss. Men just då är det enligt min erfarenhet också så lätt att tappa kontakten – att sluta lyssna till Gud och medmänniskorna.

Ökenvandringar kräver rutiner, en reglering av tillvaron, om vi skall orka hela vägen. Jag tänkte plötsligt på att jag läste en text i Expressen i veckan, skriven av en bekant person och om en frikyrklig miljö jag en gång kände väl. Hon beskriver en andlig miljö som tycks ha tappat tilltron till rutiner och regler för att istället förlita sig på känsla, ungdomlig entusiasm, självförverkligande och självupptagenhet.

Jag växte upp i samma miljö men långt tidigare och hade redan lämnat församlingen vid den tidpunkt som beskrivs i texten. I min andliga fostran i söndagsskola, scouter och kristendomsskola gavs istället bibelordet, frikyrkans historiska framväxt och kristendomens grundläggande dogmer en mycket framträdande plats. Det fanns en tid när jag kunde ordningen och namnet på samt tillkomsthistorien kring alla bibelböckerna, kunde den bibliska historien, kunde förklara såväl försoning som förlåtelse i teologiska termer och diskutera olika översättningar och betydelser av centrala kristna begrepp som nåd, kärlek och frälsning. En del har jag allt glömt, men det mesta är kvar i huvudet och det har gett mig styrka och tillit under ökenvandringarna.

Om vi kristna inte förstår att tron behöver underbyggas av egen kunskap, regler och rutiner för att hålla kontakten med Gud och en kritisk gemensam andlig förståelse då klarar vi inte ökenvandringarna. Då går vi vilse. Eller orkar inte fram. Som tyvärr en del kristna miljöer har gjort. Inte bara Knutby.

Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når de ut,

till världens ände deras ord.

(Ps 19:2-5)

En julros; en växt som blommar när allt annat är dött eller i dvala. En skir blomma som påminner om att livet återvänder när ökenvandringen är över.

Predikan: Vi som blev kvar

Söndagen den 22 september 2019 var den fjortonde söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Enheten i Kristus” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar för den gammaltestamentliga läsningen och episteltexten medan jag använder första årgångens evangelietext. Och det är den senare som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

I Johannesevangeliets text (17:9-11) talar Jesus med Gud och ber för sina lärjungar och för alla dem som kommer till tro tack vare dem. Jesus talar om sin himmelsfärd och säger att ”jag är inte längre kvar i världen men de är kvar i världen…” De är kvar i världen. Alltså vi, du och jag, vi är kvar i världen. Han har återvänt till den plats han kom ifrån, till sin och vår fader och moder, men vi, vi är kvar i världen.

Är vi då kvarlämnade? Är vi dem som blev över? De som inte fick följa med på resan? Var vi inte välkomna? Gick bussen just och vi hann inte med?

Nej, det är inte vad Jesus menar – han riktar sig till den som har skapat världen och allt som är i den. Jesus talar därför inte om några oönskade eller påträngande tjatiga berusade passagerare som han gladeligen lämnar kvar till nästa tur när bussen går. Han talar om dem som bekänner Jesus Kristus som Herre. Det enda som förenar Guds folk är att vi, jag säger vi utifrån min egen bekännelse, med insikt om att mänskligheten vänt sig ifrån sin skapare har tagit emot den frälsning, och alltså den försoning, som räckts oss från Jesus Kristus och att vi därefter har valt att följa honom. Vi är de som sagt ja till honom och sagt ja till den värld han har skapat.

Vid sidan av vår omvändelse, vår personliga tro och tillit till frälsningen, har vi så många olikheter. När vi förenas i nattvarden kommer vi från olika håll i samhället, med olika bördor att bära och med olika erfarenheter av livet – men vi förenas i en enda kropp när vi tar emot brödet och vinet. Tänk att få böja knä här framme vid altaret i St Jakob med människor som jag är bekant med, eller i kyrka där jag inte känner en kotte, eller i en situation där jag känner mig som om jag är på den absoluta botten, och helt jämlikt och gemensamt få ta emot brödet och vinet – vi är ett. Här visar jag mina skosulor och trängs med en främling eller med någon i familjen, det spelar ingen roll. För mig är nattvarden och stunden där ett mysterium som drabbar mig med samma kraft varje gång.

Gör detta till min åminnelse har han sagt, och ja, det gör vi. Men vi minns inte bara hans död på korset eller hans uppståndelse, vi gör det också för att upprätthålla vår enighet som kristna. Vi är lärjungarna, det är vi som är kvar i världen, vi påminner oss själva om hans väg och om hans frälsning och att detta, att vi är på samma väg, är vad som förenar oss. Vi är kvar, det har vi gemensamt, vi är kvar i världen. Och det enda vi har att lita till det är Guds nåd – när vi allesammans översköljs av den så blir vi alla ett, när vattnet sköljer över oss blir vi alla blöta. Vi får samma nåd oavsett varifrån vi kommer och vi blir läkta med samma omsorg oavsett om det är en skråma eller ett djupt jack. Vi blir hela och vi blir ett.

Vi är inte ett i meningen ett kollektiv som marscherar i takt eller sjunger i kör, vi är ingen armé och ingen turistgrupp på besök i nya trakter. Vi är ett i meningen att samma ljus lyser i var och en av oss, och när vi ser någon med samma lyster i ansiktsuttrycket så anar vi nog att här har vi en bror eller syster. Så många gånger har jag erfarit den tysta gemenskapen när jag träffat någon ny person eller bara hastigt bekantat mig med någon – det är något som funkar alldeles speciellt bra, men jag vet inte vad det är. Något känns tillitsfullt och tryggt, och så ofta har det sedan visat sig att vi var syskon i den kristna tron, men ingen av oss visste det.

Vi är kvar i världen, vi är alltså här, mitt i den skapelse som har vänt Gud ryggen. Men vi är fortfarande i hans famn, vi är kvar men vi ser inte bara Gud på ryggen som Carl von Linné sa, utan jag menar att vi upplever Guds ansikte, vi är ständigt inför hans ansikte och han har omsorg om oss oupphörligen. Vi är kvar här för att förmedla den kärlek och den nåd och den glädje som Gud som skapare har lagt ner i världen och i allt som finns i världen, men som världen har vänt sig bort ifrån.

I Jesaja-texten talas om ett fälttecken, ”han skall höja ett fälttecken för folken” och i den fortsatta texten talas om att detta tecken skall förena och samla de kringspridda av Israels stammar. På samma sätt är ju det tomma korset vårt fälttecken. Jag sa förut att vi inte är någon armé som marscherar i takt, och det är vi inte heller, men vi är samtidigt en enad kraft som förenas bakom en Gud och en frälsning. Och den Guden och den frälsningen symboliseras av det tomma korset, den uppståndne Kristus. Det är vad som i modern vetenskapsteori kan kallas en närvaro genom en frånvaro – frånvaron av Jesus på korset gör hans närvaro som frälsare så mycket starkare. Vi påminns genom korset om vad det är som förenar oss – att vi alla fått ta del av den nåd som döden på korset symboliserar, alla i samma grad och på samma sätt. Ingen av oss har något att skryta med eller någon att skämmas för – vi är alla delaktiga i att världen vänt sig bort från sin skapare men vi har också alla givits möjlighet att bejaka och bekänna den frälsning vi har erbjudits.

Det är ungefär som när man köper en biljett till en fotbollsmatch, vi kan vara 15000 personer och det enda som förenar oss är att vi just under denna tid och på denna plats är publik och är fullt upptagna med att följa hur det går i matchen. Skillnaden mellan fotbollen och frälsningen är att vår biljett gäller för evigt, den är bättre än ett årskort, den gäller på alla matcher och på alla träningar och i alla serier. För alltid. Och vi som har den biljetten har fått ett privilegium, vi har tagit emot ett erbjudande och vi har därmed blivit delaktig i en ny gemenskap.

Men är inte kraven i den gemenskapen väldigt höga? Paulus skriver i Filipperbrevet att när det finns tröst, uppmuntran, gemenskap, ömhet, medkänsla ja då blir glädjen fullständig om det också finns enighet. Glädjen? Var kom den ifrån? Häromdagen skrev domprosten i Stockholm Hans Ulfvebrand i tidningen Dagen om den allvarliga glädjen. Glädjen som kommer inifrån, som kommer av att ha erfarit något stort och speciellt. Han menar att glädje och allvar inte alls är varandras motsatser – utan tvärtom förutsätter en verklig glädje ett stort allvar. Och ofta sägs det ju att de bästa komikerna är de som tar livet på stort allvar. Hasse och Tage hade ett allvar i botten på alla sina spex o tokerier, Carl-Gustav Lindstedt var en djupt allvarlig skådespelare som mest uppträdde som komiker, bakom serien Snobben – en otrolig och existentiell komik kring en hund och hans husse – stod hans skapare Charles M Schulz som var en djupt allvarlig, och troende, person.

Humor utan allvar blir bara trams och fjant. Den djupare glädjen förutsätter faktiskt allvaret, och allvaret är granne med sannhet och uppriktighet – allvaret speglas i ord som upprättelse och försoning skriver Ulfvebrand i sin artikel. Och när frälsningen är på allvar då blir glädjen också det, glädjen över att vara sedd och bekräftad, glädjen över att vara lämnad kvar. Hoppsan – inte kan man väl vara glad över att vara lämnad kvar!? Jo, det kan man. Vi är lämnade i världen som ett tecken på vår Guds omsorg om den värld som hen skapat men som har vänt sig ifrån sin skapare.

Vi reser ett tecken, vi reser korset som ett fälttecken och bjuder in alla som vill för att samlas kring korset, enheten i Kristus är en frukt av vår position som kvarlämnade. Jesus ber till Gud, vår fader och moder, att vi skall bevaras i Guds namn, att vi skall bevaras i frälsningen, för att det är bara så som vi kan vittna om Gud och erbjuda vidare den nåd och omsorg som Gud vill ge världen. Men då måste vi, som Ulfvebrand också skriver, ställa frågan vad Gud vill med oss på just denna plats i världen.

Vi är kvar, vi är här, vi är på denna plats, inte på något annat ställe, vi är idag här i St Jakobs kyrka vid Heden, i Göteborg, i Sverige i Europa, det är här vi är kvar och det är här vi kan verka. Vi är ett och vi har gemenskap genom nåden, vi är ett i kärleken som kommer från Gud, inte för att vi har älskat Gud utan för att hen först har älskat oss som det står i Johannes brev. Det är i denna kärlek som vi är ett. Och där Guds kärlek finns där finns också nåden, denna stora gåta, detta mysterium som berör varje människa. Var och en som ser på sig själv och ser på världen, och därmed ser sin ofullkomlighet och sin svaghet nås av insikten om hur totalt oförmögen jag är att själv läka eller laga det som har brustit. Men då, när den insikten drabbar mig, då är det som i templet den där speciella dagen när de korsfäste tre män utanför Jerusalem, då brister förlåten och nåden bryter fram. Amazing grace, förunderlig nåd, det enda som kan läka och laga, och som ingen av oss har förtjänat.

Och därmed, i det mottagandet, är vi själva som global kristenhet också ett tecken i denna världen. Vi är kvar, vi är här, vi har sagt ja till den värld Gud har skapat och ja till Kristus som erbjuder en väg tillbaka. Vi har en uppgift. Vi är ett nådens tecken i vår gemensamma värld.

Herre Jesus Kristus och Gud vår fader och vår moder som älskar oss idag och för evigt, bevara oss i ditt namn och håll din hand över oss. Amen.

Sommarvila: Att andas ut och att andas in

Redan när jag var ett litet barn höll jag andan när jag gjorde något svårt. Min mamma har berättat hur hon ibland hojtade ”andas” när jag i djup koncentration instinktivt höll andan framför min lilla vävstol eller någon annan koncentrationskrävande verksamhet. Fortfarande kan jag känna den fysiska avslappningen som kommer av att andas ut. När jag åker ut till landet kan jag efter ett par timmar märka att jag börjat andas i djupa och långsamma andetag istället för de där effektiva och distinkta in- och utandningarna som präglar mig när jag leder möten eller arbetar framför skärmen.

När jag lärde mig kristen djupmeditation i tonåren var en viktig insikt att det är i ögonblicket precis efter utandningen, men innan man andas in igen, som stillheten finns. Det handlar om några sekunder men känns som en slags absout nollpunkt. När livet är tungt eller jobbet bjuder på riktigt svåra problem, ja, då reser jag mig, tittar ut igenom fönstret en stund, andas djupt och långsamt, och i varje växling mellan ut- och inandning kommer en bön; ”ja, jag är här”, ”kom mig nära” eller ”håll mig uppe”. Den stunden bär mig vidare.

Att andas in och att andas ut är båda precis lika viktigt för att kroppens alla organ skall fungera. Men jag är ändå som mest levande just i ögonblicket däremellan, i balanspunkten.

Just nu har jag, och väldigt många andra svenskar, semester. När det fungerar som bäst är sommarledigheten lite av samma sak som ögonblicket mellan in- och utandning. En stund av balans och stillhet mellan allt som tränger sig på utifrån och allt som skall presteras.

En stark storm som klöv berg och kros­sa­de klip­por gick före Her­ren. Men Her­ren var in­te i stor­men. Ef­ter stor­men kom ett jord­skalv. Men Her­ren var in­te i skal­vet. Ef­ter jord­skal­vet kom eld. Men Her­ren var in­te i el­den. Ef­ter el­den kom ett stil­la sus. (1 Kungaboken 19:11-12)

Nej, Herren är sällan i stormen, jordbävningarna eller elden, Gud visar sig sådan hen är i de små tecknen; det stilla suset, barnets blick eller handen som söker din. Visserligen är hen hela världens skapare men det är inget som Gud behöver manifestera på det sätt som många människor gärna gör. Jag har känt mig tyngd under en tid, många har det mycket värre men periodvis har jag haft svårt att lyssna efter det stilla suset. Sommaren skall bli balanspunkten när jag nås av det stilla suset och jag förmår att ta emot den kraft som erbjuds mig.

Med Lina  Sandells ord i psalm 190 (Sv psalmboken) önskar jag alla läsare en fin sommar och den stillhet som var och en behöver.

Bred dina vida vingar,
o Jesus, över mig,
och låt mig stilla vila
i ve och väl hos dig.
Bliv du min ro, min starkhet,
min visdom och mitt råd,
och låt mig alla dagar
få leva av din nåd.

Mot havet, vid Kastanjealléns slut (Båstad).

Bönens hemlighet: Inte lydnad men att slå följe med Kristus på vägen

Det är fastetid och jag besöker Skottland för första gången i livet. Varje fastetid är en särskild bönetid, för mig men också för den världsvida kyrkan. På resa till Dunblane idag såg jag en vepa hänga på staketet till en liten kyrka, ”Trypraying.co.uk” stod det på den. Nyfiken som jag är gick jag in på sidan, som riktar sig till den som inte går till kyrkan, inte betecknar sig som troende och som inte betecknar sig som religiös. Det gör mig glad att se en kyrka, Church of Scotland, som så aktivt söker sig ut till människor som är digitaliserade men kanske inte särskilt införstådda med kyrkans roll i vårt samhälle, och än mindre med Guds kärlek till världen. Bön är väl på sätt och vis det som är lättast att ta till sig i en digitaliserad tid 🙂 som är ständigt uppkopplad.

Jag läser sedan några veckor tillbaka C S Lewis bok ”Om bön” (1963) som jag fått av maken i födelsedagspresent. I sina reflektioner kring Herrens Bön/Fader vår diskuterar Lewis tolkningarna av de enskilda satserna i bönen, jag fann hans diskussion kring ”Ske din vilja” särskilt intressant: Han liksom jag tänkte sig i unga år att detta uttryck innebar att den kristne (dvs Lewis och jag) främst skulle uthärda Guds vilja. Själv trodde jag länge att min uppgift var att bli missionär i Mongoliet eftersom det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig. (Detta var alltså i åtta-årsåldern vill jag understryka.)

Insikten som växte fram hos mig, och som Lewis beskriver, att orden står för en önskan och en förmåga, att kunna göra Guds vilja. Han fortsätter sedan med att diskutera att denna tolkning leder vidare till att en lydnadsaspekt i ”ske din vilja” också innebär att kunna ta emot de glimtar av Guds härlighet som vi får varje dag. När vi, menar Lewis, väntar oss att uppleva något som är lika bra/fint/fantastiskt/mäktigt som något vi upplevde igår/förra veckan/förra året så ser vi inte de ting som ligger framför näsan. Vi ber och väntar på en välsignelse i form av ett barn/tillfrisknande/styrka eller något annat, och därför tar vi inte emot den utslagna magnolian i morgonsolen eller värmen i leendet från mamman vars barn slutade gråta när du oväntat började prata med den lilla.

Bön är ett samtal. Jag brukar föra dem på mina ensamma skogspromenader, hemma vid köksbordet och på tåget. På kvällar och mornar blir det mer av enkla suckar av bön, oftast inledda med ”Fader du vet redan…” och avslutade med ”i Jesu Kristi namn”. Särskilt mycket uppskattar jag också när Sveriges radios Helgsmål som sänds varje lördag kl 18.00 avslutas med den s k Aronitiska Välsignelsen – att ta emot den i garaget, i köket på landet eller mitt i steget hemma är en ynnest.

För den som tror att ”en religion” är något att ansluta sig till, lära sig, tro på eller bli medlem i, för alla dem kan bönen bli en väg till något annat. Till en relation. Till en vandring med Jesus Kristus, den uppståndne, som vandrar med oss på vägen till vårt Emmaus, platsen där våra ögon öppnas.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

(Allan Water, Dunblane, 190314)

Bär mig igen, bär mig ända hem

Läste idag ut Britta Hermanssons bok ”De vi ville bli” (2017) där Jerusalemfararna från Nås på 1890-talet blir en ram för hennes egen livsberättelse. Jag fastnade för en passage i boken som berör synen på tid (s 158ff). Författaren går runt på Scopusberget i Jerusalem där de utvandrade Nåsborna ligger begravda.

Hon skriver

Jag har bara anat snittet och dess nåd i mitt liv. Påminnelsen om att tillhöra ett sammanhang och en värld större än denna, Guds rike. (…) Ett snitt från evigheten, ett Kairos går igenom tiden. För många av oss stannar tiden men vi förstår inte att det är Guds närvaro. Bara rörs till tårar.

Så jag känner igen detta sättet att tänka om tiden.

Var och en står ensam på jordens hjärta, genomborrad av en solstråle. Och plötsligt är det afton.

Orden av Salvatore Quasimodo återkommer med jämna mellanrum i mina tankar. Precis som Leonard Cohens välkända textrad ”There is a crack in everything, that’s how the light get in.” (Anthem, 1982). Tillvaron är inte tillsluten, en transcendens gör sig påmind.

I Britta Hermanssons skildring blir förlossningen ett transcendent ögonblick, kontakt upprättas mellan evighet och nu. Barnet tränger sig ut, spräcker hinnorna och kommer till oss i nuet. Barnet kommer från den evighet som danat det, och möter vår tillvaro där minuterna tickar. Men just då står tiden stilla. I ett kort ögonblick finns kontakten mellan ett då, nu och sedan. Generationer möts i födelsens ögonblick.

På samma sätt, är döden en övergång till evigheten. Nuet blir för ett ögonblick stilla och evigheten träffar oss som en solstråle från en annan värld. Andningen blir lätt, fladdrig, resan är anträdd, några andetag och sedan är det stilla. Med en sista suck lämnar vi denna världen. Den döda finns inte längre kvar hos oss i nuet, bara kroppen blir kvar som en påminnelse om hennes plats i denna världen.

Vissa dagar är bra. Andra dagar är mindre bra. Det finns till och med riktigt dåliga dagar. Jag har haft min beskärda del av dem alla. Men varje gång denna stråle av ljus från evigheten träffar mig eller när jag når en ljus glänta i tillvaron, så blir jag stilla och alldeles tyst. Inga ord krävs. Jag vilar vid Guds fötter, jag är hemma. Jag är snart redo för en ny vandring i den timliga tiden.

Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. (J. Johansson)

Att bära barnet i sitt hjärta

Kyndelsmässodagen. Den här helgen avslutar den egentliga julperioden i kyrkoårets almanacka. Och i kyrkorna är den oftast en ljusfest, halva vintern har gått och dagsljuset blir snabbt allt längre. Ljuset är på väg tillbaka!

Igår läste jag en kort text av Ylva Eggehorn i hennes nyutgivna bok ”Natt och Dag” för dagliga andakter (vers två från ”Barn och stjärnor” Psalm 744 i Psalmboken).

Bär vi barnet i vårt hjärta
blir vi bot för världens plåga.
Gud är hos oss, ljus i natten,
för att hjälpa oss att våga.
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.

Denna söndag predikades det om hur Jesusbarnet bars fram i templet, 40 dagar efter födelsen enligt traditionen. Men också om hur två åldrade människor – Hanna och Symeon – äntligen fick se det hopp för människornas frälsning som Jesus var. De såg barnet men de såg också något mer; de såg hoppet i barnet.

Det lilla barnets blick är klar, ogrumlad och utan fördomsfullhet. När jag frågar mitt lilla barnbarn om jag kan få en kram, skrattar han och trycker sin mjuka kind mot min och kramas med armarna om min hals. Mellan oss finns en total tillit och ordlös kärlek. All modlöshet och missmod försvinner i den kramen. Att bära barnet i sitt hjärta är att både se på världen med barnets blick och att våga sträcka ut händerna mot världen. Jag behövde den påminnelsen igår.

 

När du möter Jesus på Konsum…

– Tänk på en människa som väljer att gå och handla på Ica eller Willys efter mörkrets inbrott och gärna strax innan stängningsdags för att hon vill slippa möta någon som känner igen henne.

Det var pastor Henrik Franssons liknelse när han idag predikade i St Jakob över texten om kvinnan vid Sykars brunn som möter Jesus. Jag har aldrig tänkt på det innan Henrik sa det, men att gå för att hämta vatten mitt på dagen (som det står i texten) är inte den optimala tidpunkten. Hon gick mitt under den brännande middagshettan därför att hon räknade med att slippa möta någon. Men så sitter Jesus där, pratar med henne och ber om att få litet av det vatten hon skall ta upp.

Hennes reaktion är bestört, hon är en samarisk kvinna och han en jude. Judarna såg ned på samarierna och vill inget ha att göra med dem. När Jesus vänligt ser rakt igenom henne och därmed visar att han förstår varför hon är där just då inser hon att det är något speciellt med honom. Han erbjuder henne ”livets vatten”, ett vatten som släcker den andliga törsten för gott, istället för brunnens vatten. Ett erbjudande hon nappar på.

Kvinnan vid Sykars brunn representerar människan i all sin ofullkomlighet. Hon har inte levt sitt liv i enlighet med tidens normer, hon har haft många män och den hon lever med är inte hennes, som Jesus säger. Hon är utstött både för sin härkomst, sitt leverne och sitt kön.

Och ändå, som Henrik påpekade, detta är första gången Jesus förklarar att han är Messias, den frälsare som alla väntade på, ”den smorde” med Bibelns uttryck. Den första människa som får veta något om Jesu gudomliga ursprung från honom själv är denna kvinna. Jesus väljer just henne.

Alltså, den som känner skam och skuld, som går runt bland varorna på Willys och hoppas att inte möta någon, kan riskera att svänga runt hörnet vid kaffe och te-avdelningen och plötsligt möta Messias som står där med en liter mjölk och en burk honung.

Sådan är han, den Jesus som jag vandrat med i många år nu. Precis som Ylva Eggehorn skrev i sin lyrik på 1970-talet så har jag många gånger suttit med Jesus vid köksbordet och fikat.

Vi som Guds församling har så lätt att se Jesu perspektiv, påminde Henrik, men vi bör lite oftare se livet ur kvinnans vid brunnen perspektiv. Jesus är gudomlig, hans nåd är oändlig och hans kärlek likaså. Det var till oss som människor – i all vår ofullkomlighet – han kom med frälsning. Inte till ”de skriftlärda”  dvs pastorer, teologer och fullfjädrade gudstjänstbesökare. Han väljer sina egna platser för möten med oss, han sitter inte i kyrkan och väntar. Det skall jag tänka på nästa gång jag inte förmår att gå till kyrkan när hjärtat gråter eller när jag måste jobba sent och därför hastar runt bland varuhyllorna på Konsum strax före kl 22.

Läs om kvinnan vid Sykars brunn i Johannes evangelium 4:5-26.

PS. Jag har sett till att ni som läsare från och med nu skall slippa reklam på den här bloggen. DS

 

 

 

 

Jungfru Maria: Herrens moder och vi

Fjärde söndagen i advent tillägnas Maria, Herrens moder. Maria var mamma till Jesus, alldeles oavsett att han också var Guds son. Hon var därför mor till sin egen skapare, en skapare som anförtrodde människan sig själv genom att låta Jesus Kristus födas som det mest sårbara i världen – ett nyfött spädbarn.

Under julledigheten har jag läst boken ”Maria i Bibeln – i vårt liv” av Wilfrid Stinissen (1927-2013). Stinissen, som 1959 disputerat på en avhandling om Aristoteles, var karmelitermunk och bodde i Sverige större delen av sitt liv som verksam i klostret i Tågarp, Skåne. Boken om Maria skrevs redan 1981 men kom i mina händer av en tillfällighet för några veckor sedan.

Jag närde under en mycket lång tid tankar på att konvertera till katolicismen och jag arbetade i många år på att bättre förstå katolsk tro och att finna Guds ledning för mitt eget liv. Idag känner jag mig trygg i min egen position inom ramen för en primärt metodistisk tradition. I ett vänskapligt samtal med professor Werner Jeanrond (som jag lärde känna under vår gemensamma tid i Vetenskapsrådet) benade vi också ut en del frågor kring katolsk tro som var viktiga för mig. Men fortfarande återstod frågan om Maria och dogmen om den obefläckade avlelsen, något som Stinissen diskuterar i sin bok. För en teolog, också särskilt för en katolsk dito, är säkert boken diskussion om Maria självklarheter. Men för mig som inte är teolog och är protestantiskt uppfostrad i en både karismatisk och baptistisk tradition var det en nyttig läsning som ger bättre relief åt min egen Gudsbild.

Stinissen beskriver Maria som, enlighet med dogmen, syndfri och beskriver henne som en-barns-mor. Hon fick aldrig några fler barn och Jesus hade därför inga syskon, detta för att upprätthålla hennes jungfrulighet. Maria visste redan i späd ålder att hon var utvald av Gud, om jag förstår Stinissen rätt, och hennes ja till ängeln som berättar för henne att Gud avser att låta henne bli mor till Jesus Kristus är därför ett självklart ja. I detta perspektiv blir Maria en förespråkare och medlare mellan människan och Gud i sin roll som Herrens moder.

Men för mig är det att reducera Maria. I min värld, och i min tro, är Maria just den modiga unga kvinna som utan att vara förutbestämd säger sitt JA till Gud (eller till ängeln för att vara exakt). Och när jag som kristen och mamma ser på Maria så ser jag på henne som en med-moder, en som erfarit allt det som också jag har varit med om i samband med graviditet, förlossning och moderskap. Och att hennes storhet blir till i just detta att hon är en av oss, och att hennes modersroll också innefattade andra barn att ta hänsyn till. På samma sätt bör vi kunna se på Josef som en manlig förebild, han litar på Maria och han litar på ängeln.

Att Gud förhåller sig så kärleksfull till sin skapelse att han väljer att förkroppsligas som ett litet barn till en mycket ung mor som inte ens hade någonstans att föda är en nödvändig gudomlig egenskap för mig. Gud sträcker sig ut efter oss, han ser problemet (syndafallet) men också lösningen (försoningen på korset). Han ger genom Jesu liv en uttolkning av sin egen kärlek och sitt eget försoningsverk.

Nog är Maria som Herrens moder värd att hedra och hylla – men mer för att hon var en kvinna som tog ett oerhört steg i relation till sin blivande make, sitt samhälle och sin historiska kontext än för att hon skulle vara syndfri och förblivit jungfru. Det är en bild som sannolikt hämmar kvinnor som mödrar och hustrur, och skapar ideal som kan användas som argument emot ett jämställt liv för oss som kvinnor. En sådan bild lyfter också bort Maria ur vår mänskliga och ofullkomliga värld på ett, ur mitt perspektiv, olyckligt sätt.

Jag kan varmt rekommendera boken ”Maria i Bibeln – i vårt liv” som en utomordentligt välskriven, nyanserad och djupt lärd bok som ändå är synnerligen lätt att ta till sig.

Försoning och otillräcklighet – Julnattens mirakel

Försoning. Atonement. Réconciliation. Begreppet används olika i olika språk. Men till skillnad från begrepp som acceptera, tolerera eller förlika sig med sitt öde så uppfattar jag att begreppet ”försona” bär en aktiv handling i sig. Försoning är ett tillstånd av avklarnat medvetande, ett uttryck för en erfarenhet av smärta, sorg och tålamod. Försoning är att vara i kontakt med verklighetens bristfällighet, som en god vän sa häromdagen. Vilket påminner lite om svenska kyrkans trosbekännelse där det heter att vi alla är delaktiga i världens bortvändhet från Gud.

Med åren har jag nog blivit både mer försonlig mot allehanda ting i mänskligt liv, men också försonad med mig själv och mina egna brister. Men den grundläggande försoningen tog sin början den där natten i Betlehem när Gud blev människa och kom till oss som den mest skyddslösa av alla; det nyfödda barnet. I kristen tro finns olika tolkningar av försoningen och vem som försonas med vem, för mig är Gud det handlande subjektet som i sin oerhörda kärlek till sin egen skapelse återvänder som en av oss. Min Gud är inte en vred Gud som kräver offer eller straff – min Gud är kärlekens Gud som väljer att bli mänsklig för att visa oss alla vägen till hans rike.

Gud väljer att komma till sin Skapelse, buren i en ung kvinnas kropp och ser dagens ljus i ett stall under överinseende av åsnor och får och hyllad först av herdarna på kullarna utanför.

Försoning. Gud ser oss bristfälliga varelser som anstränger oss för att göra det som är rätt, sant och gott. Han handlar med oss och med sin relation till oss i denna natt när en stjärna tänds i öster.

För mig har Guds kärlek alltid burit när allt annat sviktat. ”Det enda jag vet det är att nåden räcker” brukade morfar sjunga. Och så är det fortfarande. Det är det enda jag vet, men det är också tillräckligt. Tillräckligt för att låta försoningen ta ett allt större utrymme i mitt liv. Och befria mig från rädslan för tillvarons brustenhet och tillkortakommanden.

Försoning. Någonstans är det väl dit vi alla behöver komma. There is a crack in everything, that’s how the light gets in (L. Cohen).

I detta försoningens ljus önskar jag därför alla läsare en God Jul och Ett Gott Nytt År.

Allt i mig känner du och omsluter med ömhet

Efter gårdagens möte med mitt barnbarn, som trots stora hinder och svåra förutsättningar nu lärt sig gå själv när han snart är två år gammal, kom jag att tänka på Margareta Melins fina överlåtelsebön från 1980-talet.

Texten vilar i tilltron till Guds rika kärlek, i tilliten till att livet alltid är större och till att Gud verkar i sin skapelse oavsett vad vi tycker eller tror om funktion och värde. Jag har själv vilat i denna tanke och i dessa ord – utan att veta så mycket om deras bakgrund – så många gånger när jag varit helt nergången, förtvivlad och fullständigt utan kraft. Gud älskar hela sin skapelse och omsluter den med sin ömhet. En väldig Skapare, som ett åskväder, å ena sidan och den fina ömheten, som en smekning, å den andra. Det är en sådan styrka i den kontrasten att hjärtat nästan brister.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet.
det svaga, likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.