I helgen deltog jag i ett av de församlingsmöten som krävs för att föra över ”gamla” församlingar från Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Baptistsamfundet till den nya kyrkan ”Gemensam Framtid”. En av de saker som diskuterades var dopet. I min församling (St Jakobs församling) som är en gammal metodistförsamling, är barndop det naturliga valet. Döpta barn blir förberedande medlemmar inför ett avgörande och fullt medlemskap, som tänks ske någon gång i mer mogen ålder. I andra församlingar som numera ingår i Gemensam Framtid är s k troendedop (vuxendop) det naturliga valet. Men för hela Gemensam Framtid gäller – i enlighet med det teologiska grunddokumentet – att dopet är medlemsgrundande, och att dopet accepteras oavsett om det är ett barndop eller s k troendedop.

I en del baptistförsamlingar kan man bli medlem utan dop liksom i somliga missionsförsamlingar. Ändå har den nya kyrkan alltså valt att göra dopet medlemsgrundande. Det innebär att framåt välkomnas som medlem den som tror på Jesus Kristus som frälsare samt är döpt. Eftersom medlemskapet skall erkännas mellan alla de församlingar som ingår i Gemensam Framtid kommer dock ett antal personer att kunna bli mottagna som medlemmar när de t ex flyttar från en stad till en annan trots att de inte är döpta. För mig är det en pragmatisk hållning att inte kräva något dop retroaktivt för dem som är medlemmar, men att framåt hävda dopets roll som medlemsgrundande.

Men dopet kan ses på två sätt, barndopet är ett uttryck för dopet som en helig handling där Gud genom sin nåd tar emot barnet i sin kärlek, troendedopet (vuxendopet) är ett uttryck för dopet som en aktiv handling från en människa som själv väljer att gå Guds nåd till mötes och bli en del av Kristi kropp på jorden. Barndopet tänks alltid följas av en mognad och fostran till en kristen livshållning, en hållning som sedan konfirmeras och övergår i ett fullödigt kristet liv och ett aktivt medlemskap i församlingen. För mig är det en avgörande skillnad att se på dopet som ett Guds handlande med oss där vi som vuxna bär fram och överlämnar barnet in i den nåd vi tror på, eller att se det som en aktiv handling från en vuxen människa som väljer att gå Gud till mötes i en slags trosbekännelse som beseglas genom vattennedsänkningen.

Jag är glad att de svenska kyrkorna inte praktiserar ”omdop” utan respekterar de olika uppfattningarna eftersom de båda går tillbaka på Guds nåd. Men jag tycker det är en märklig hållning att det finns församlingar som överhuvudtaget inte tillmäter dopet någon vikt i relation till medlemskapet. Hur man än ser på dopet så är det ju ett Guds handlande med oss och en signal om vår relation till Kristus. Jag tycker också det är underligt att synen på dopet inte får ha en tydligare teologisk roll – utan att därmed bli en konflikt – eftersom de olika dopsynerna leder till olika sätt att undervisa, vara aktiv och förhålla sig till församlingen. Om pragmatismen och respekten för varandras syn leder till att vi blandar ihop dopsynerna till en grå smet där vi inte förstår skillnaderna, då är risken att dopet som helig handling urholkas.

Annonser