Predikan: Vi som blev kvar

Söndagen den 22 september 2019 var den fjortonde söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Enheten i Kristus” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag andra årgångens läsningar för den gammaltestamentliga läsningen och episteltexten medan jag använder första årgångens evangelietext. Och det är den senare som är utgångspunkten för predikan.

Betänk att texten är skriven för att talas.

I Johannesevangeliets text (17:9-11) talar Jesus med Gud och ber för sina lärjungar och för alla dem som kommer till tro tack vare dem. Jesus talar om sin himmelsfärd och säger att ”jag är inte längre kvar i världen men de är kvar i världen…” De är kvar i världen. Alltså vi, du och jag, vi är kvar i världen. Han har återvänt till den plats han kom ifrån, till sin och vår fader och moder, men vi, vi är kvar i världen.

Är vi då kvarlämnade? Är vi dem som blev över? De som inte fick följa med på resan? Var vi inte välkomna? Gick bussen just och vi hann inte med?

Nej, det är inte vad Jesus menar – han riktar sig till den som har skapat världen och allt som är i den. Jesus talar därför inte om några oönskade eller påträngande tjatiga berusade passagerare som han gladeligen lämnar kvar till nästa tur när bussen går. Han talar om dem som bekänner Jesus Kristus som Herre. Det enda som förenar Guds folk är att vi, jag säger vi utifrån min egen bekännelse, med insikt om att mänskligheten vänt sig ifrån sin skapare har tagit emot den frälsning, och alltså den försoning, som räckts oss från Jesus Kristus och att vi därefter har valt att följa honom. Vi är de som sagt ja till honom och sagt ja till den värld han har skapat.

Vid sidan av vår omvändelse, vår personliga tro och tillit till frälsningen, har vi så många olikheter. När vi förenas i nattvarden kommer vi från olika håll i samhället, med olika bördor att bära och med olika erfarenheter av livet – men vi förenas i en enda kropp när vi tar emot brödet och vinet. Tänk att få böja knä här framme vid altaret i St Jakob med människor som jag är bekant med, eller i kyrka där jag inte känner en kotte, eller i en situation där jag känner mig som om jag är på den absoluta botten, och helt jämlikt och gemensamt få ta emot brödet och vinet – vi är ett. Här visar jag mina skosulor och trängs med en främling eller med någon i familjen, det spelar ingen roll. För mig är nattvarden och stunden där ett mysterium som drabbar mig med samma kraft varje gång.

Gör detta till min åminnelse har han sagt, och ja, det gör vi. Men vi minns inte bara hans död på korset eller hans uppståndelse, vi gör det också för att upprätthålla vår enighet som kristna. Vi är lärjungarna, det är vi som är kvar i världen, vi påminner oss själva om hans väg och om hans frälsning och att detta, att vi är på samma väg, är vad som förenar oss. Vi är kvar, det har vi gemensamt, vi är kvar i världen. Och det enda vi har att lita till det är Guds nåd – när vi allesammans översköljs av den så blir vi alla ett, när vattnet sköljer över oss blir vi alla blöta. Vi får samma nåd oavsett varifrån vi kommer och vi blir läkta med samma omsorg oavsett om det är en skråma eller ett djupt jack. Vi blir hela och vi blir ett.

Vi är inte ett i meningen ett kollektiv som marscherar i takt eller sjunger i kör, vi är ingen armé och ingen turistgrupp på besök i nya trakter. Vi är ett i meningen att samma ljus lyser i var och en av oss, och när vi ser någon med samma lyster i ansiktsuttrycket så anar vi nog att här har vi en bror eller syster. Så många gånger har jag erfarit den tysta gemenskapen när jag träffat någon ny person eller bara hastigt bekantat mig med någon – det är något som funkar alldeles speciellt bra, men jag vet inte vad det är. Något känns tillitsfullt och tryggt, och så ofta har det sedan visat sig att vi var syskon i den kristna tron, men ingen av oss visste det.

Vi är kvar i världen, vi är alltså här, mitt i den skapelse som har vänt Gud ryggen. Men vi är fortfarande i hans famn, vi är kvar men vi ser inte bara Gud på ryggen som Carl von Linné sa, utan jag menar att vi upplever Guds ansikte, vi är ständigt inför hans ansikte och han har omsorg om oss oupphörligen. Vi är kvar här för att förmedla den kärlek och den nåd och den glädje som Gud som skapare har lagt ner i världen och i allt som finns i världen, men som världen har vänt sig bort ifrån.

I Jesaja-texten talas om ett fälttecken, ”han skall höja ett fälttecken för folken” och i den fortsatta texten talas om att detta tecken skall förena och samla de kringspridda av Israels stammar. På samma sätt är ju det tomma korset vårt fälttecken. Jag sa förut att vi inte är någon armé som marscherar i takt, och det är vi inte heller, men vi är samtidigt en enad kraft som förenas bakom en Gud och en frälsning. Och den Guden och den frälsningen symboliseras av det tomma korset, den uppståndne Kristus. Det är vad som i modern vetenskapsteori kan kallas en närvaro genom en frånvaro – frånvaron av Jesus på korset gör hans närvaro som frälsare så mycket starkare. Vi påminns genom korset om vad det är som förenar oss – att vi alla fått ta del av den nåd som döden på korset symboliserar, alla i samma grad och på samma sätt. Ingen av oss har något att skryta med eller någon att skämmas för – vi är alla delaktiga i att världen vänt sig bort från sin skapare men vi har också alla givits möjlighet att bejaka och bekänna den frälsning vi har erbjudits.

Det är ungefär som när man köper en biljett till en fotbollsmatch, vi kan vara 15000 personer och det enda som förenar oss är att vi just under denna tid och på denna plats är publik och är fullt upptagna med att följa hur det går i matchen. Skillnaden mellan fotbollen och frälsningen är att vår biljett gäller för evigt, den är bättre än ett årskort, den gäller på alla matcher och på alla träningar och i alla serier. För alltid. Och vi som har den biljetten har fått ett privilegium, vi har tagit emot ett erbjudande och vi har därmed blivit delaktig i en ny gemenskap.

Men är inte kraven i den gemenskapen väldigt höga? Paulus skriver i Filipperbrevet att när det finns tröst, uppmuntran, gemenskap, ömhet, medkänsla ja då blir glädjen fullständig om det också finns enighet. Glädjen? Var kom den ifrån? Häromdagen skrev domprosten i Stockholm Hans Ulfvebrand i tidningen Dagen om den allvarliga glädjen. Glädjen som kommer inifrån, som kommer av att ha erfarit något stort och speciellt. Han menar att glädje och allvar inte alls är varandras motsatser – utan tvärtom förutsätter en verklig glädje ett stort allvar. Och ofta sägs det ju att de bästa komikerna är de som tar livet på stort allvar. Hasse och Tage hade ett allvar i botten på alla sina spex o tokerier, Carl-Gustav Lindstedt var en djupt allvarlig skådespelare som mest uppträdde som komiker, bakom serien Snobben – en otrolig och existentiell komik kring en hund och hans husse – stod hans skapare Charles M Schulz som var en djupt allvarlig, och troende, person.

Humor utan allvar blir bara trams och fjant. Den djupare glädjen förutsätter faktiskt allvaret, och allvaret är granne med sannhet och uppriktighet – allvaret speglas i ord som upprättelse och försoning skriver Ulfvebrand i sin artikel. Och när frälsningen är på allvar då blir glädjen också det, glädjen över att vara sedd och bekräftad, glädjen över att vara lämnad kvar. Hoppsan – inte kan man väl vara glad över att vara lämnad kvar!? Jo, det kan man. Vi är lämnade i världen som ett tecken på vår Guds omsorg om den värld som hen skapat men som har vänt sig ifrån sin skapare.

Vi reser ett tecken, vi reser korset som ett fälttecken och bjuder in alla som vill för att samlas kring korset, enheten i Kristus är en frukt av vår position som kvarlämnade. Jesus ber till Gud, vår fader och moder, att vi skall bevaras i Guds namn, att vi skall bevaras i frälsningen, för att det är bara så som vi kan vittna om Gud och erbjuda vidare den nåd och omsorg som Gud vill ge världen. Men då måste vi, som Ulfvebrand också skriver, ställa frågan vad Gud vill med oss på just denna plats i världen.

Vi är kvar, vi är här, vi är på denna plats, inte på något annat ställe, vi är idag här i St Jakobs kyrka vid Heden, i Göteborg, i Sverige i Europa, det är här vi är kvar och det är här vi kan verka. Vi är ett och vi har gemenskap genom nåden, vi är ett i kärleken som kommer från Gud, inte för att vi har älskat Gud utan för att hen först har älskat oss som det står i Johannes brev. Det är i denna kärlek som vi är ett. Och där Guds kärlek finns där finns också nåden, denna stora gåta, detta mysterium som berör varje människa. Var och en som ser på sig själv och ser på världen, och därmed ser sin ofullkomlighet och sin svaghet nås av insikten om hur totalt oförmögen jag är att själv läka eller laga det som har brustit. Men då, när den insikten drabbar mig, då är det som i templet den där speciella dagen när de korsfäste tre män utanför Jerusalem, då brister förlåten och nåden bryter fram. Amazing grace, förunderlig nåd, det enda som kan läka och laga, och som ingen av oss har förtjänat.

Och därmed, i det mottagandet, är vi själva som global kristenhet också ett tecken i denna världen. Vi är kvar, vi är här, vi har sagt ja till den värld Gud har skapat och ja till Kristus som erbjuder en väg tillbaka. Vi har en uppgift. Vi är ett nådens tecken i vår gemensamma värld.

Herre Jesus Kristus och Gud vår fader och vår moder som älskar oss idag och för evigt, bevara oss i ditt namn och håll din hand över oss. Amen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.