Ont och gott är ingen enkel dikotomi

När jag lyssnade på Günter Graffenbergers sommarprogram häromdagen kom jag att tänka på hur två episoder i min uppväxt präglat min syn på den politiska samtidshistorien. Kanske är det något annat också, men själv tror jag att just dessa episoder har skapat en känsla hos mig att ingenting är riktigt så enkelt som det låter. Jag växte upp med bilden av Tysklands skuld till andra världskriget. Jag följde TV-serier som förstärkte den känslan och i våra läroböcker i skolan förekom ingen annan tolkning än att det var Tyskland som nation med Adolf Hitler som ledare som var den onda sidan i kriget. Min far berättade om de utbombade hamnstäderna på Östersjökusten och om den misär som följde kriget i de tyska territorierna, vilket ytterligare förstärkte känslan.

Men, så i andra klass i skolan mötte jag en vän vars far hade upplevt hur tyskarna kom till Baltikum som befriare. Hans berättelse om Tyskland som en motkraft mot Stalin och som en ljusglimt i repression gjorde mig perplex. Han var ingen nazist, men han försökte komma undan den sovjetiska våldsmakten. Hans fortsatta erfarenheter innebar flykt, flykt, flykt från både Sovjetunionen och den ockuperande tyska övermakten, och så till slut en hemvist i Sverige. I tonåren träffade jag en man (som jag gifte mig med) som tack vare sin tyska mamma blivit mobbad i skolan och kallad nazist. Han hade fått skräckbilderna från Auschwitz uppkörda i ansiktet och hetsats att svara på anklagelser om sin egen delaktighet i dessa fasor. När hon berättade för mig om de allierades bombningar av Hamburg och hur hon och hennes syster gömde sig i källaren och såg staden brinna längre bort fick jag obalans i mina bilder. Hon kunde fortfarande 30 år efteråt få panik av flygplansljud. Att möta hennes syster och deras familj gav en helt oväntad bild av något som jag trodde att jag visste tillräckligt om.Dessa människor hade aldrig varit nazister, inte ens som Graffenberger naivt övertygade om Hitlers storhet, de var offer för en stormaktspolitik som aldrig känner något medlidande med enskilda människor.

Därutöver följde jag den fantastiska serien ”Heimat” (den första) respektive ”Shoah” som gick på svensk TV under 1980-talet. Gestaltningarna i dessa dramatiseringar fördjupade och befäste mina uppfattningar om det komplicerade i samtidens historiska  händelseförlopp och vaccinerade mig mot idéer om sentida skuldutkrävande och kollektiva ursäkter. Båda dessa mästerverk kunde sändas i repris för varje ny generation.

Det är så lätt att döma. Det är verkligen det, det är därför vi alla – mig inkluderad – så gärna gör det. Men för mig innebar i alla fall de här episoderna att ett av de välordnade mönstren kring ont och gott rubbades i grunden, för att aldrig falla på plats igen. Graffenbergers sommarprogram var av samma karaktär. Mig lärde dessa episoder (och kanske några till) att ingenting, vare sig ont eller gott, är så enkelsidigt och okomplicerat som vi önskar att det skulle vara. Det är som hos Ibsen, det finns ingen väg udenom, man måste istället ta sig rätt igenom de komplexa och problematiserade berättelserna. Jag försöker leva efter det.

Lyssna gärna igen på Graffenbergers  Sommarprogram.

5 reaktioner på ”Ont och gott är ingen enkel dikotomi

  1. Verkligheten kan egentligen aldrig förklaras svart eller vit. Nyansrikedomen är näst intill oändlig, jumer man börjar vrida och vända på saker. Det är väl snarare vi människor som har behov av att begränsa den så att vi orkar leva idet hela. Ibland begränsar vi så hårt att vi blir enkelspåriga

  2. Hjalmar

    Jag vet inte om du fortfarande följer Esbatis blogg (vill minnas att den för länge sedan figurerade på Vänstra strandens blogglista men försvann), men han citerade nyligen ett långt stycke ur Peter Weiss ”Motståndets estetik” som jag tycker säger väldigt mycket om hur nära nazismens mycket utmanande problemkomplex faktiskt ligger vår tid:

    http://esbati.blogspot.com/2009/08/en-dragkamp-borjade-avteckna-sig.html

    ” Vid årsskiftet trettioåtta-trettionio hade det visat sig att den två år tidigare av riksdagen antagna utlänningslagen, som inte definierade begreppet politisk asyl utan överlät åt de enskilda myndigheterna att avgöra om en nykomling skulle tas emot eller utvisas, utmärkt svarade mot politiken att hålla landet fritt från oönskad invandring och hos den tilltagande mängden landsflyktiga från Tyskland, Österrike, nu även från Tjeckoslovakien, motverka varje föreställning att Sverige var en stat dit man kunde ta sin tillflykt. ”

  3. vandraren

    Tack för intressanta synpunkter.

    Ni sätter ju båda fingret på den ömma punkt som innebär att när historien väl har inträffat, är tolkad och har stelnat, då är det lätt att se i backspegeln hur det ena ger det andra.

    Vem visste i mitten av 1930-talet att lagstiftningen skulle bli ett lätthanterat verktyg för rasismen?

    Det moraliska ansvaret vilar på var och en av oss, i varje enskilt ögonblick. Så tungt är det. Men för mig som kristen finns i denna obeveklighet också nåden, denna outgrundliga och obegripiga och outsinliga nåd som ger oss nya chanser att ”göra gott” varje dag.

    V

  4. Bengt Blad

    Jag lyssnade på programmet när det sändes och har då och lyssnat på nytt. Kanske tidernas bästa sommarprogram, tack Gunther.
    Och dessutom bra musik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.