När jag lyssnade på Günter Graffenbergers sommarprogram häromdagen kom jag att tänka på hur två episoder i min uppväxt präglat min syn på den politiska samtidshistorien. Kanske är det något annat också, men själv tror jag att just dessa episoder har skapat en känsla hos mig att ingenting är riktigt så enkelt som det låter. Jag växte upp med bilden av Tysklands skuld till andra världskriget. Jag följde TV-serier som förstärkte den känslan och i våra läroböcker i skolan förekom ingen annan tolkning än att det var Tyskland som nation med Adolf Hitler som ledare som var den onda sidan i kriget. Min far berättade om de utbombade hamnstäderna på Östersjökusten och om den misär som följde kriget i de tyska territorierna, vilket ytterligare förstärkte känslan.

Men, så i andra klass i skolan mötte jag en vän vars far hade upplevt hur tyskarna kom till Baltikum som befriare. Hans berättelse om Tyskland som en motkraft mot Stalin och som en ljusglimt i repression gjorde mig perplex. Han var ingen nazist, men han försökte komma undan den sovjetiska våldsmakten. Hans fortsatta erfarenheter innebar flykt, flykt, flykt från både Sovjetunionen och den ockuperande tyska övermakten, och så till slut en hemvist i Sverige. I tonåren träffade jag en man (som jag gifte mig med) som tack vare sin tyska mamma blivit mobbad i skolan och kallad nazist. Han hade fått skräckbilderna från Auschwitz uppkörda i ansiktet och hetsats att svara på anklagelser om sin egen delaktighet i dessa fasor. När hon berättade för mig om de allierades bombningar av Hamburg och hur hon och hennes syster gömde sig i källaren och såg staden brinna längre bort fick jag obalans i mina bilder. Hon kunde fortfarande 30 år efteråt få panik av flygplansljud. Att möta hennes syster och deras familj gav en helt oväntad bild av något som jag trodde att jag visste tillräckligt om.Dessa människor hade aldrig varit nazister, inte ens som Graffenberger naivt övertygade om Hitlers storhet, de var offer för en stormaktspolitik som aldrig känner något medlidande med enskilda människor.

Därutöver följde jag den fantastiska serien ”Heimat” (den första) respektive ”Shoah” som gick på svensk TV under 1980-talet. Gestaltningarna i dessa dramatiseringar fördjupade och befäste mina uppfattningar om det komplicerade i samtidens historiska  händelseförlopp och vaccinerade mig mot idéer om sentida skuldutkrävande och kollektiva ursäkter. Båda dessa mästerverk kunde sändas i repris för varje ny generation.

Det är så lätt att döma. Det är verkligen det, det är därför vi alla – mig inkluderad – så gärna gör det. Men för mig innebar i alla fall de här episoderna att ett av de välordnade mönstren kring ont och gott rubbades i grunden, för att aldrig falla på plats igen. Graffenbergers sommarprogram var av samma karaktär. Mig lärde dessa episoder (och kanske några till) att ingenting, vare sig ont eller gott, är så enkelsidigt och okomplicerat som vi önskar att det skulle vara. Det är som hos Ibsen, det finns ingen väg udenom, man måste istället ta sig rätt igenom de komplexa och problematiserade berättelserna. Jag försöker leva efter det.

Lyssna gärna igen på Graffenbergers  Sommarprogram.

Annonser