Det tysta medlöperiet i fokus

I helgen hörde jag – av en slump första avsnittet i Radioteaterns nya serie ”Möjliga samtal”. Samtalet sägs utspela sig mellan ”Anne Frank” och ”konduktören”. Jag blev både provocerad och konfunderad av den korta pjäsen (knappt 15 min) men jag kände mig framför allt upplivad. Döm då om min förvåning när jag idag läser Erik Helmerson, ledarskribent på DN, som är upprörd över att pjäsen är en alludering på en verklig händelse och därmed att pjäsen utpekar den verkligen konduktören som ”nazist”. Den verkliga händelsen bör vara – även om Helmerson  antyder lika mycket som pjäsen gör – när en ung flicka blev avvisad från ett tåg då hon inte hade giltig biljett. Hon antogs vara äldre än hon uppgav, men det visade sig senare att flickan inte behövde någon biljett eftersom hon reste med sin äldre syster. Detta förhållande kunde inte flickan reda ut för konduktören som då avvisade henne vid nästa station.

Helmerson är dels upprörd över att pjäsen ”oblygt antyd(er) att orsaken till kränkningen är att hon(flickan) är av afrikanskt ursprung” och dels”att SR utpekar en enskild person, konduktören, som nazist”.

För det första kallas flickan i pjäsen, enligt titeln, för ”Anne Frank”. Det namnet står idag som en symbol för alla de barn och unga som utsätts för kränkningar mot bakgrund av politiska viljor och ideologier som sorterar människor. Vem det gäller är upp till var och en att bedöma. Kanske gäller det just flyktingbarn i Sverige, men lika gärna kristna barn i Irak, svarta barn i en skola präglad av rasism eller utnyttjade barn på asiatiska bordeller. Namnet är en symbol för hur vi som vuxna utsätter barn för system som inte tar hänsyn till deras rättigheter som fullvärdiga människor och som inte är lyhörda för barns särskilda behov.

För det andra utpekas inte konduktören som nazist. Ordet nämns inte (och det menar säkert inte Helmerson heller) men framför allt är det konduktörens oförsonliga attityd i dilemmat mellan hänsynen till barnet och hänsynen till systemet som pjäsen spelar upp. Det är inte ens ”nazismen” författaren vill åt (så uppfattar jag det) utan istället medlöperiet. Det faktum att vi hellre fäller än friar, att vi hellre lyder order än tänker själva, att vi hellre vill vara omtyckta av makten än tar skit för att skydda de utsatta. Det har faktiskt ingenting mer med med nazismen att göra än med alla andra människofientliga och reaktionära politiska ideologier.

Jag såg också mycket planerat på SvT:s nya serie ”Maestro” igår (lysande program f ö) och fäste mig vid något Ola Rapace sa. Han talade med Marit Bergman om att hon kände motvilja, ja avsmak, för det stycke hon skulle dirigera. Han sa ungefär att ”motstånd, bra, då kan du ju jobba med det, det är ju energi i motstånd”. Det är ett så underbart sätt att turnera verkligheten på. Jag har hört det förr av skådespelare när jag diskuterat uttryck och arbete, de har alltid uppmuntrat mig att se mina tillkortakommanden och svårigheter som något unikt, något att jobba med inte mot. Och det fungerar faktiskt. Motstånd skärper, motstånd kräver argument, motstånd är energi (det är sant) och kan omvandlas till en positiv kraft. Att djuploda sitt inre och låta motviljan och mörkret utgöra kraftkällor kan verka vansinnigt, men med viljestyrka kan dessa känslor och erfarenheter göra oss till bättre människor.

Jag skulle önska att Erik Helmerson istället för att vilja strypa Public Service tänkte lite som en skådespelare. Om vi skall ta Helmerson på orden så bör inte Public Service sända något kontroversiellt, något som provocerar, utmanar eller sätter sökarljuset på vår egen självrättfärdighet. Det första som måste läggas ned är i så fall all kulturproduktion. Så vill han naturligtvis inte ha det, det förstår jag också. Men han borde betänka sin egen roll i stället för att genast sätta sig på domarbänken. Varför inte låta de här samtalet mellan konduktören och flickan sjunka in? Ställa sig frågan ”vad gör jag för att smälta in, stryka medhårs och gynna makten?” För mig var det upplivande och lite provocerande att jag hela tiden förstod den stackars konduktören som med mycket vänlig röst förklarade att flickan måste lämna tåget – kan man förstå för mycket?

Det är det tysta medlöperiet som är det stora faran i vårt samhälle. Det har sagts många gånger förut men det måste sägas igen, mänsklighetens tragedi är inte de onda individernas brutalitet utan de godas tystnad.

12 reaktioner på ”Det tysta medlöperiet i fokus

  1. Thorsten Schütte

    Det jag mest funderar över ang konduktörens agerande i det verkliga fallet (liksom sjuksköterskans vid SOS alarm o s v) är att den anställde som ska fronta resenärer, sjuka, arbetslösa o s v officiellt ska följa en skriven policy som ser juste ut, men mellan skål och vägg får signaler från arbetsgivaren att vara hård, grundantagandet är att medborgaren är fuskarke/lögnare/simulant/lat o s v. Men går det snett, som i kondutörens fall eller med SOS-sjuksköterskan som vägrade ambulans åt en svårt sjuk, då tar arbetsgivaren hand från den anställde, som får bära hundhuvudet och kölhalas ensamt.
    Diskussionen om detta har lyst med sin frånvaro.

    1. Lise Blomqvist

      Thorsten; Den tankegång du följer fråntar människan rätten/skyldigheten att handla efter normal etik och moral. Oavsett både vad som står i skriven policy och vad som sägs i stängda rum, borde konduktören förstå flickans belägenhet. Konduktören hade ingenting alls att förlora på att handla efter medmänsklig övertygelse.
      De SS-män som gjorde det oerhörda mot familjen i Amsterdam, var i en betydligt svårare situation. Om de vägrat lyda order, fanns det andra som skulle utfört uppdraget, och konsekvenserna för vägraren skulle vara att gå samma öde till mötes som familjen.

  2. Det där har du alldeles rätt i! Den moraliska bördan på individens axlar har ökat enormt – det har också fördelar genom att vi faktiskt kan hänvisa till vår egen bedömning oftare än förr. Men framför allt när det gäller tjänstemän har det blivit en tystnadskultur där människor är för rädda för att göra fel.

    Jag tyckte pjäsen illustrerade delar av detta dilemma. Konduktören var ”snäll” han menade inget illa. Men han vågade inte, förmådde inte ifrågasätta de order han fått. Med tanke på allt hat som vräkts ut över den stackars ”riktiga” konduktören så är det inte svårt att förstå att man måste vara modig för att ifrågasätta.

    V

  3. Lasse Karlsson

    Bra kommentar, Marie. Jag blev också förvånad när jag läste vad Erik Helmersson skrev på DNs ledarsida. Som om han trodde att det handlade om en dokumentär dramatisering av vad som hände på tåget i Kumla. Tyvärr tror jag inte att Stina Oscarssons argumentering i Studio Ett i kväll bet på honom. Konstigt förresten att SR på sin hemsida skriver ”Radioteatern kallar folk nazister”.
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4670416

  4. Marcus

    Att använda Anne Frank som en generell symbol för kränkning mot barn, inklusive biljettstrul på ett SJ-tåg, är omdömeslöst och på gränsen till smaklöst – i alla enligt min åsikt. Jag köper inte ditt försök att prata bort de associationerna som hennes namn medför, men däremot kan jag acceptera att kulturyttringar måste få provocera, precis som att det måste få kritiseras. Lämpligen bör man stå för sina provokationer också, och inte spela oförstånd när någon reagerar.

  5. Calle

    Håller med Marcus. Att reducera Anne Frank till en symbol för kränkta barn är verkligen magstarkt och provocerande. Vad man då gör är faktiskt att förminska nazismens brott.

  6. Lasse: Tack.
    Marcus: Du har inga argument för varför det är omdömeslöst eller smaklöst att låta Anne Frank symbolisera barn som blir ett offer för ideologiska konflikter de inte har någon del i. Vi måste alla acceptera att vissa benämningar i en ny diskurs blir till något som går utöver sig själva, det finns många andra exempel. Det enklaste är kanske Vidkun Quisling som idag knappast bara syftar på den norske individ som ledde den norska nazi-lydregimen.

    Bra att vi är överens om konsten uppgift att provocera, det är kanske trots allt viktigare.

    V

  7. Calle: (Din kommentar dök upp medan jag skrev förra kommentaren). Du har ett argument, jag delar inte uppfattningen att man förminskar nazismens brott, enligt min uppfattning utvidgar man istället ansvaret. Nazismen var inte bara en historisk period i europeisk historia, den har rötter i historien och dess människosyn tenderar att dyka upp här och var. Vi kan inte tro att det är över för att nazismen som vi kände den då är död. För mig blir alltså synen på Anne Frank som en symbol mycket starkare än om vi reducerar henne till en historisk epok. Men, vi uppfattar uppenbart saken olika.

    V

  8. Till Calle och Marcus: Notera att er citatteknik är försåtlig. Så här står det i min bloggpost: Namnet Anne Frank står som symbol för barn ”som utsätts för kränkningar mot bakgrund av politiska viljor och ideologier som sorterar människor”. Att klippa bort sista delen av satsen är också att ta bort precisionen.

    V

  9. Calle

    Det är klart man skulle kunna förändra och utvidga symbolen Anne Frank. Men är inte risken då att symbolen blir ”urvattnad” och till slut meningslös? Fram för allt om man inkluderar företeelser som inte står i proportion till det ursprungliga symbolinnehållet. Det är denna glidning och devalvering av Anne Frank som jag tycker är problematisk och som jag fram till idag var ovetande om att det fanns. Men som sagt vi har olika syn.

  10. Marre

    Är ju uppenbart att SR anspelar på Kumla-händelsen och att man med kommentarerna om ”Ordnung” och ”rensa bort” osv anspelar på nazism.

    Sedan tycker jag också att media (inte bara in denna radiopjäs) väldigt ensidigt tar ställning för flickan, som såvitt någon vet mycket väl kan ha tjuvåkt eller åtminstone uppenbarligen inte kunnat bevisa motsatsen. Eller skall SJ låta alla som möjligen kan vara under 20 åka gratis? Media har en väldigt stark tendens att ta parti för den part som enligt schablonbilden är ”svag” och”utsatt”, även om denne i den enkskilda situationen är den starke eller felande.

  11. Calle: Jag delar helt din analys, det som skiljer oss åt är att jag inte uppfattar glidningen i detta sammanhang. Men det är väldigt viktigt att diskutera de här frågorna hela tiden.
    Marre: Jag delar inte din bild av mediernas agerande. Däremot tycker jag att konduktören blev syndabock i många artiklar, på ett onyanserat sätt.Ingen har heller invänt mot att pjäsen anspelar på Kumla-händelsen, frågan är vad det betyder.

    V

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.