I helgen hörde jag – av en slump första avsnittet i Radioteaterns nya serie ”Möjliga samtal”. Samtalet sägs utspela sig mellan ”Anne Frank” och ”konduktören”. Jag blev både provocerad och konfunderad av den korta pjäsen (knappt 15 min) men jag kände mig framför allt upplivad. Döm då om min förvåning när jag idag läser Erik Helmerson, ledarskribent på DN, som är upprörd över att pjäsen är en alludering på en verklig händelse och därmed att pjäsen utpekar den verkligen konduktören som ”nazist”. Den verkliga händelsen bör vara – även om Helmerson  antyder lika mycket som pjäsen gör – när en ung flicka blev avvisad från ett tåg då hon inte hade giltig biljett. Hon antogs vara äldre än hon uppgav, men det visade sig senare att flickan inte behövde någon biljett eftersom hon reste med sin äldre syster. Detta förhållande kunde inte flickan reda ut för konduktören som då avvisade henne vid nästa station.

Helmerson är dels upprörd över att pjäsen ”oblygt antyd(er) att orsaken till kränkningen är att hon(flickan) är av afrikanskt ursprung” och dels”att SR utpekar en enskild person, konduktören, som nazist”.

För det första kallas flickan i pjäsen, enligt titeln, för ”Anne Frank”. Det namnet står idag som en symbol för alla de barn och unga som utsätts för kränkningar mot bakgrund av politiska viljor och ideologier som sorterar människor. Vem det gäller är upp till var och en att bedöma. Kanske gäller det just flyktingbarn i Sverige, men lika gärna kristna barn i Irak, svarta barn i en skola präglad av rasism eller utnyttjade barn på asiatiska bordeller. Namnet är en symbol för hur vi som vuxna utsätter barn för system som inte tar hänsyn till deras rättigheter som fullvärdiga människor och som inte är lyhörda för barns särskilda behov.

För det andra utpekas inte konduktören som nazist. Ordet nämns inte (och det menar säkert inte Helmerson heller) men framför allt är det konduktörens oförsonliga attityd i dilemmat mellan hänsynen till barnet och hänsynen till systemet som pjäsen spelar upp. Det är inte ens ”nazismen” författaren vill åt (så uppfattar jag det) utan istället medlöperiet. Det faktum att vi hellre fäller än friar, att vi hellre lyder order än tänker själva, att vi hellre vill vara omtyckta av makten än tar skit för att skydda de utsatta. Det har faktiskt ingenting mer med med nazismen att göra än med alla andra människofientliga och reaktionära politiska ideologier.

Jag såg också mycket planerat på SvT:s nya serie ”Maestro” igår (lysande program f ö) och fäste mig vid något Ola Rapace sa. Han talade med Marit Bergman om att hon kände motvilja, ja avsmak, för det stycke hon skulle dirigera. Han sa ungefär att ”motstånd, bra, då kan du ju jobba med det, det är ju energi i motstånd”. Det är ett så underbart sätt att turnera verkligheten på. Jag har hört det förr av skådespelare när jag diskuterat uttryck och arbete, de har alltid uppmuntrat mig att se mina tillkortakommanden och svårigheter som något unikt, något att jobba med inte mot. Och det fungerar faktiskt. Motstånd skärper, motstånd kräver argument, motstånd är energi (det är sant) och kan omvandlas till en positiv kraft. Att djuploda sitt inre och låta motviljan och mörkret utgöra kraftkällor kan verka vansinnigt, men med viljestyrka kan dessa känslor och erfarenheter göra oss till bättre människor.

Jag skulle önska att Erik Helmerson istället för att vilja strypa Public Service tänkte lite som en skådespelare. Om vi skall ta Helmerson på orden så bör inte Public Service sända något kontroversiellt, något som provocerar, utmanar eller sätter sökarljuset på vår egen självrättfärdighet. Det första som måste läggas ned är i så fall all kulturproduktion. Så vill han naturligtvis inte ha det, det förstår jag också. Men han borde betänka sin egen roll i stället för att genast sätta sig på domarbänken. Varför inte låta de här samtalet mellan konduktören och flickan sjunka in? Ställa sig frågan ”vad gör jag för att smälta in, stryka medhårs och gynna makten?” För mig var det upplivande och lite provocerande att jag hela tiden förstod den stackars konduktören som med mycket vänlig röst förklarade att flickan måste lämna tåget – kan man förstå för mycket?

Det är det tysta medlöperiet som är det stora faran i vårt samhälle. Det har sagts många gånger förut men det måste sägas igen, mänsklighetens tragedi är inte de onda individernas brutalitet utan de godas tystnad.

Annonser