Sommaren går in på sista varvet, ledigheten går mot sitt slut (eller är just slut). Kanske blev det precis som vi önskade men mer troligt är att vi även denna gång känner en gnagande känsla av allt som inte hanns med eller inte kunde upplevas. Den känslan av misslyckande eller ofullkomlighet är människans djupaste gemensamma botten.

Idag skriver Kristian Lundberg i Svenska Dagbladet bland annat om rätten att bli förlåten, och om rätten att misslyckas. Det är en ovanlig text, en djupsinnig och ändå enkel text. Såsom andlighet oftast är, som Lundberg själv skriver. Så många gånger jag tänkt på just det (och påmints av andra) nämligen att det är barn och dårar som begriper vad Gud gör, att det enkla är det djupa och att svårigheten för människor att möta Jesus oftast består i att det är så enkelt. Man förväntar sig helt enkelt att Guds son skall kräva en massa av en, ställa upp en mängd villkor eller åtminstone kräva att man arbetar ordentligt för att få del av Guds rike. Men så är det nu inte. Istället får vi genom nåden ta emot förlåtelsen, vi har rätt till förlåtelse för våra misslyckanden och för vår bristande tro. Rätten har vi genom Jesu död, den död som var Guds övergivande också av honom och som gav Jesus anledning till förtvivlan. Så är det att vara människa, som Lundberg skriver.

Att bli förlåten är vår rätt. Men något villkor måste väl vara kopplat till den rätten? Ja, att förlåta dem som gör oss illa, dem som likt oss misslyckas och som är människor precis som vi. ”Sju gånger sjuttio gånger*” som Jesus säger i Matt 18:22.

I morse erfor jag en nåd, nåden att känna en djup tillfredsställelse, ja lycka, över livet självt. När jag långsamt simmade i den tidiga morgontimmen, helt ensam i den lilla skogssjön med bara vågornas kluckande, då jag kände jag för ett ögonblick en gudomlig närvaro. Vattnet bar och nåden omslöt mig, en glimt av den eviga morgonen berörde mitt inre.  Jag hoppas att alla då och då kan få ta emot den nåden.

Söndagens evangelietext är Matteus 18:18-22.

*Sju var ett heligt tal och sju gånger 70 blir därmed ett uttryck för ”hur många gånger som helst”. Men talet är förklaringen till att Vilgot Sjömans film hette ”491”, en kunskap som jag är rädd helt har förlorats idag,

Annonser