I min barndom deltog jag i en stor mängd gudstjänster, företrädesvis på söndagar kl 18.00, där det förevisades planscher med scheman över den yttersta tiden. Läran om den yttersta tiden och Jesu återkomst brukade kallas ”eskatologi”. Ganska ofta centrerades predikningarna (eller föreläsningarna kanske man skall säga) kring de olika tecken som skulle visa att just nu i detta ögonblick levde vi den yttersta tiden. Påtagligt ofta stod förhållandena i Israel i fokus eftersom samlandet av judarna till ett land var det tecken som Jesus talat om (fikonträdet som knoppas) menade många. Slutet på vår tid sägs i Bibeln också vara Harmagedon, en slutstrid som skulle äga rum (enligt de flesta) någonstans i Israel.

Dagens bibeltexter handlar just om den yttersta tiden men det är idag inte så ofta jag hör predikningar som berör eskatologiska teman. Å ena sidan är det som Jesus säger i Matt 24:3-14 ganska allmänt förekommande idag (krig, hungersnöd och naturkatastrofer) och å den andra sidan är vår tids svenskar kanske inte riktigt lika upptagna med tecken på tidens slut som på 1960-talet. Utan att vara raljant har vi kanske tillräckligt mycket klimatångest allihopa för att lägga också Jesu ord där på Olivberget – med utsikt över Jerusalem – på våra axlar.

Jag uppmärksammade idag en sak i Jesu ord som jag inte tänkt på förut. När jag läst orden om den yttersta tiden har autopiloten gått på och orden har inte riktigt gått in eftersom jag hört dem för många gånger förr. Men nu uppmärksammade jag den halva satsen ”…kommer kärleken att kallna hos de flesta.”. Vad betyder den?

I sammanhanget talar Jesus om laglöshet, falska profeter och bedragare, ”Se upp” säger Jesus så att ni inte blir bedragna. Kopplingen till den kallnande kärleken tedde sig först lite oklar, men under dagens gick det upp för mig. Kärleken kallnar eftersom den blir för riskfylld! Om man inte kan lita på någon eller något, om allt är falskt, ytligt och låtsas vara något annat än det är – vem vågar då älska? Eller tro att man är älskad?

Kärlek är allvarligt. Allvarligare än kanske något annat i livet. Det är ett självutlämnande, en total uppgivelse av sig själv och sitt jag i hopp om en slags återuppståndelse i en annan tillvaro och som en annan. Och kärleken till nästan, ett barn eller den äktenskapliga kärleken har i detta samma form – ett överlåtandet av självet till den andre. Vem vågar detta i en tid där inget är vad det synes vara? Risken att bli bortgjord, lurad, bedragen och kanske krossad leder oss till att portionera ut kärleken i småbitar, att hålla tillbaka de allvarliga känslorna och kanske att stänga av förmågan till kärlek. Vi skyddar oss med cynismer och ironi.

Men den som inte kan ge kärlek förmår inte heller ta emot kärlek. Att ta emot kärlek är lika allvarligt och krävande som att ge ut sin egen kärlek. Kärleken är ömsesidig, den som älskar har ”varandra” som självklar referenspunkt. Kärleken kräver mycket, men ger mycket. Men vem vågar älska i den yttersta tiden? Däri ligger vårt hopp och Guds nåd – att bevaras i Guds kärlek så att kärleken aldrig kallnar i våra hjärtan, hur falsk tiden än må vara.

1 Joh 3:2 Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli.

Annonser