Lisbeth Larsson skrev en väldigt intressant artikel på DN Kultur i söndags.

(Tyvärr kan ni inte få läsa den här eftersom DN:s nya chef bestämt sig att papperstidning och nät är två helt olika saker. Den idéen är nog dessvärre döden för DN:s möjligheter att hävda sig i det interaktiva medielandskap som vi nu har. På sikt blir DN en dinosaurie och som prenumerant blirjag bunden vid att klippa och scanna pappersark. Om jag nu orkar.)

Lisbeth Larsson, som är professor i litteraturvetenskap i Göteborg, skrev alltså en intressant artikel i söndags. (Om ni orkar kan ni leta i pappersåtervinningen efter den…) I artikeln påpekade Lisbeth Larsson att hon inte fick tag i något Jesusbarn till sin julkrubba, trots att det är just jul det är nu. Jag har noterat samma sak, att Jesusbarnet är försvunnet. Och inte bara Jesusbarnet utan hela mytologin kring födelsen och stallet. Julpyntet innehåller änglar, men det är det mest ”kristna” jag hittat.

Visst kan det finnas en poäng med att av-mytologiera julen och göra den mer inkluderande. Det är jag den förste att säga. All den julångest med projektioner på ”den dumma julen” som en del av omgicningen verkar ha gripits av har jag ingen förståelse för alls – Jul är gemenskap med människor man håller av och älskar. Inramningen kan variera. För mig är den kristen men behöver inte alls vara det. Julångest måste handla om att man själv är ambivalent inför julen men inte har självförtroende nog att fira sin egen jul på det sätt man själv önskar. Det är inte julens fel.

(Jul är ju f ö ett fornnordiskt ord som inte har ett dugg med det anglosaxiska Christmas att göra. Önskan att i religionsneutralitetens namn ta bort ordet Jul är därför patetiskt och visar bara på hur extremt okunnig man är.)

I radiogudstjänsten från Lutherska Missionkyrkan i Göteborg i söndags talade predikanten om att barnet i krubban är ”på riktigt”. Jag fäste mig vid det där. Det är först när vi som kristna ser barnet i krubban som vi ser Gud i vitögat ”på riktigt”. Ett litet försvarslöst spädbarn, fött i lönndom i ett stall eftersom hotellen var fulla och ingen ville ta emot det ogifta gravida paret. Så kommer Gud till vår värld ”på riktigt” med en närvaro som kan drabba likt ett blixtnedslag.

Men den närvaron är som bortblåst i mycket av julpyntet och julförberedelserna. Lisbeth Larsson hittade så småningom sitt Jesusbarn på Tradera. Är det inte symptomatiskt på något sätt: Gud är trots allt närvarande på riktigt, i vår värld, även om det är på de mest oväntade ställen.

En riktigt God Jul tillönskas härmed alla läsare av denna blogg!

Annonser