Ty jag har märkt hur mina jular, ju äldre jag blir och ju mer bagage man bär i hjärtat, alltmer handlar om dem som inte längre är med.

Så skrev Andres Lokko i dagens upplaga av Svenska Dagbladet och det slog an en ton i mitt inre. Precis så är det, ville jag säga till Lokko, vad bra att du sa det. Men det blev till maken istället för han var fysiskt närvarande i rummet.

Igår sprack den vackra julgransspiran jag ärvt efter farmor och farfar. Jag skulle som vanligt sätta fast den i toppen, skör som den var låg den inlindad i papper och kartong. Mycket försiktigt lösgjorde jag den, klippte av toppskotten till lagom längd, vässade den lite och trädde på spiran. Utan att jag egentligen använde någon som helst kraft sprack plötsligt spiran i min hand. Några droppar blod från handflatan blandade sig med de frostade glasskärvorna som föll rakt ned i golvet. Jag skrek till, och sedan blev jag tyst. Något inre gick också i kras. Men den smärtan var stum. Maken sopade och dammsög upp alla de småskärvor som spreds över mattan. Jag blev sittande i soffan.

Tack och lov har jag mer julgranspynt från farmor och farfar, och de gamla, små, men vackra prydnaderna fick en särskilt prominent plats i granen i år.

Varje jul kommer bilderna tillbaka till mig, bilderna av jularna när jag var barn. De jular då relationerna var okomplicerade och trygga. Trodde jag. Ju äldre jag blivit desto mer övertygad är jag om att mina far- och morföräldrar kämpade med för sin tid samma frågor, tvivel och osäkerhet inför jultiden då som jag gör nu inför alla förändringar som skett det här året. Jag älskar jul- och nyårshelgerna. I mitt liv är juletiden gemenskap, tid för varandra och goda gåvor. Det arvet har jag med mig. Som vuxen njuter jag också av ledigheten som kommer så lägligt i den mörkaste tiden. Men, ändå, visst fanns det funderingar kring nya relationer, nya barn och nya traditioner även för mina föräldrar och deras föräldrar. Precis som det är för mig. Och visst har en och annan jul varit traumatisk för mig med oförstående och auktoritära släktingar som velat pressa just sitt julfirande på dem som tänker på annat sätt.

Den som tror att jul bara kan vara glädje och sorglöshet har glömt bort att levande relationer alltid förändras, alltid kräver anpassning och alltid utvecklas. Att fira jul som ”man alltid gjort” kan vara en ram som ger stabilitet, men tron att det finns något ”rätt sätt” eller att ”andra” har det så fint är bara förljugenhet. Så, trots allt, att spiran sprack var kanske ändå ett tecken för mig att livet måste gå vidare, mitt i denna ström av förändringar kan jag inte bara hålla fast vid det som var. Jag måste gå vidare, framåt. Men, med minnet och värmen från dem som inte längre är med.

Julen handlar om den oskattbara gåva som ges oss i form av Jesus Kristus, den handlar om livets växlingar och om solens och därmed livets återkomst. Julen och nyåret kan vara en tid för nystart, nya tankar och nya krafter. Om vi bara är öppna för den möjligheten.

Jag säger med Ella Fitzgerald att julens hemlighet är inte de små paket du ger bort på jul utan alla julens handlingar du utför året om. Lyssna här: ”The secret of Christmas

Alla läsare tillönskas därmed en riktigt God Jul och även ett Välsignat och Gott Nytt År!

Annonser