Dopets ställning och ”mörkrens makter”

Det dop jag undfått kallas vuxendop, detta trots att jag endast var tretton år gammal när det genomfördes. Idag ser jag snarast barndop som den rimliga teologiska formen för dopet. För den nya kyrka som ännu går under namnet Gemensam Framtid har dopsynen varit en skiljande punkt – metodismen tillämpar barndop, missionskyrkan både vuxen- och barndop och baptisterna endast vuxendop. Idag är just den frågan inte särskilt problematisk då kyrkorna i Sverige respekterar varandras dop, oavsett när man genomgått det. Men nu har en annan problematik kring dopet bubblat upp, och då rör frågan endast och enbart barndopet, och detta dops egentliga innebörd.

I Kyrkans Tidning förs en intensiv diskussion om dopet, och sedan Anna-Karin Hammars avhandling kring dopet kom 2009 har dopfrågan varit på dagordningen på ett nytt sätt. Enkelt uttryckt handlar diskussionen om den befrielsebön som präster läser över det lilla barnet vid dopet, enligt kyrkohandboken skall barnet ”befrias från mörkrets makter” vilket indikerar att barnet bär på en arvssynd som det måste befrias ifrån.

I den frikyrkliga tradition där jag uppfostrats tog man avstånd från just denna arvsyndslära som Svenska Kyrkan stod för. Inte så att den frikyrkliga teologin inte accepterade mänsklighetens arvsynd, men denna kunde man befrias ifrån genom Jesu frälsningsverk på korset. Och det hade redan hänt, befrielsen fanns där redan, vad människan hade att göra var att ta emot denna befrielse – individuellt och medvetet. Därav vuxendopet. För frikyrkligheten var därmed saken klar, i den gemenskapen tittade man medlidsamt på de svenskkyrkliga syskonen som varje söndag måste tampas med sin arvssynd i termer av ”Jag fattig, syndig människa…” I Svenska kyrkan å andra sidan var vuxendopet problematiskt eftersom de barn som inte döpts ju var förlorade, de hade inte upptagits i Guds gemenskap och var istället kvar bland ”mörkrens makter”. Nu är dessa ståndpunkter djupt föråldrade, men traditionella skiljelinjer har en tendens att överleva även i nya kontexter.

För min del blev dopet ingen bra upplevelse, det var för tidigt eller för sent. Min önskan att döpas, som varit mycket intensiv flera år tidigare, negligerades och istället genomfördes ett dop som kan ses som en rutin efter genomgången s k kristendomsskola. En kollektiv undervisning som inte lärde mig ett dugg mer om den tro jag redan hade. Ett verkligt vuxendop för min del borde skett långt senare, men i mitt fall (som växte upp i en troende familj) hade barndopet varit det rätta. För mig är barndopet en symbol för att alla barn är Guds barn. Frågan om arvsynden kan ges nytt liv genom att hänvisa till de destruktiva och onda krafter som utmanar godheten i världen och i människan. Befrielsebönen kan utformas på ett sådant sätt att det framgår att barnet faktiskt behöver stöd och skydd i sin kamp med de mörka krafter och onda makter som vi alla vet existerar. Att ge barnen den gemenskapen, den känslan av Guds närvaro i vardagen och en känsla av att bära ”korsets tecken på sin panna, sin mun och sitt hjärta” tror jag är en styrka i det kristna livet.

Dopet är ett av de centrala kristna sakramenten och bör därför ha den ställning som tillkommer ett sådant. Och att reducera det till någon slags innehållslös ceremoni som inte skall störa någon eller något leder bara till urvattnad teologi.

Och, som alltid, Gud handlar med människan alldeles oavsett om hon förstår det eller ej. Ett barn som döps får del av befrielsen, alldeles oavsett vad föräldrarna tror.

4 reaktioner på ”Dopets ställning och ”mörkrens makter”

  1. Skriver helt under på din beskrivning av barndopet. Det var det dopet jag bar med mig när jag blev kristen igen och gick tillbaka till Svenska Kyrkan. Inga förklaringar behövdes eller avkrävdes, utan det var bara att kliva in och vara en av gemenskapen.

    Däremot är jag något tveksam till din tolkning att syndabekännelsen i SvK enbart skulle ha något med arvssynden. För mig innebär syndabekännelsen att jag överlämnar alla mina tillkorta kommanden till Jesus och jag vet innan jag gjort det att jag är förlåten.

  2. Vandraren

    Leo: Som jag skrev är dessa ståndpunkter djupt föråldrade idag, så tolkades syndabekännelsen under min uppväxt. Jag blev medlem i Svenska Kyrkan vid 25 års ålder och hade redan dessförinnan insett att det fanns en annan tolkning…

    V

  3. Olov

    Jag vet inte om det här är en randanmärkning eller nånting mer strukturellt. säkert är det mer av det förra; det är svårt att avgöra eftersom man i båda traditionerna oftast bara pratar om ”dop”, och då menar den typ av dop som är normen i respektive sammanhang. det är väl när man ställer traditionerna bredvid varandra och börjar jämföra som man behöver olika ord.

    men, här är grejen: jag (uppväxt i pingst) brukar kalla det ”troendedop”, därför att dopet är ett yttre tecken på en inre verklighet. mitt intryck är att de flesta baptister som medvetet har förankrat sin dopsyn och -praxis i en genomtänkt teologi (som du gör) också gör det. Att kalla det ”vuxendop” blir däremot lite att redan i förväg definiera det som en avvikelse från det normala, nämligen barndopet.

    jag testar att läsa om texten men sätta in ”troendedop” (baptisternas egen term) ist f ”vuxendop” (någon annans påklistrade term). Med full respekt för din upplevelse tycker jag att den övriga kritiken mot troendedopet tappar ganska mycket av sin kraft då. Jag antar att du inte håller med..

  4. Vandraren

    Olov: Fast jag vet inte riktigt vad vi skulle vara oense om? Min post handlade om barndopet och den diskussion som blossat upp kring innebörden av det.

    Sedan är jag numera förespråkare av barndop på teologiska grunder, men det du säger stämmer helt med min bild av vuxendop/troendedop. För mig blev det bara den sämsta av världar, jag hade behövt ett troendedop när jag var tio år. Istället blev det en ritual utan innehåll för mig, som ett barndop för barnet (som alltså inte förstår innebörden) och inte ett troendedop/vuxendop.

    Tilläggas kan att i min generation var det verkligen en avvikelse från det normala 🙂 och när jag växte upp användes begreppet ”vuxendop” i min baptistiska församling, just för att särskilja.

    V

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.