Reformationsdagen. Söndagens tema är Det levande ordet. Kan man tänka sig en bättre dag att diskutera Sigfrid Demingers debattartikel  i Dagen om frikyrkligheten som en kraft vars tid har runnit ut?

Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer. (Jes 55:8-9)

Dagens gammaltestamentliga text har jag mumlat många gånger, i vanmakt, i glädje och i undran. Vilken är min väg då? Och om jag inte ser ”The Masterplan” hur skall jag då komma fram? Och sedan funnit vila i förtröstan på min egen förmåga att ta emot den kraft som leder. Så känner jag också i denna debatt. Uppvuxen i frikyrkligheten (baptismen) men med nära kontakt med eller egna erfarenheter från de flesta frikyrkliga samfund, och som medlem i Svenska Kyrkan sedan jag var 25 år, känner jag så väl igen Demingers frågor.

Deminger menar inte att Svenska Kyrkan är ”bättre” än frikyrkligheten. Han menar, tror jag, att idag är det Svenska Kyrkan som i Sverige bär fram den kristna tron och utvecklar den. Han ser alla  samfund och organiserade kyrkor som sekundära till ”Guds kyrka” alltså den enade och självklara gemenskap som utgörs den kristna menigheten. hans slutsats är att Svenska Kyrkan idag är den samlande kristna kraften i Sverige, och av den vill han vara en del.

Frikyrkligheten utgjorde länge en gren av den stora vida kyrkan som stimulerade, utvecklade och bar fram evangeliet i svenskt samhälle. I detta var frikyrkligheten en del av den demokratiska revolution som ägde rum under andra hälften av 1800-talet. Men, menar Deminger, idag har frikyrkligheten tappat sin kompass, uppdraget är oklart och ett visst publikfrieri har smugit sig in. Många församlingar har blivit organisationer som styrs som företag eller bostadsrättsföreningar – man utvecklar och vårdar sig om den egna identiteten och den egna egendomen.

Flera inlägg pekar på att ”min församling har visst inte blivit så här” och det är inte heller meningen att påstå något sådant. Jag skulle själv säga precis så. Men min vånda består i att jag delar Demingers analys av att det yttre trycket förr eller senare tenderar att likrikta och underminera det profetiska uppdraget i den kristna frikyrkoförsamlingen. Ett sätt att istället vårda och upprätthålla uppdraget är genom den tusenåriga tradition som Svenska Kyrkan förvaltar genom sin liturgi och sin organisation.

I de samgåenden som nu sker inom frikyrkligheten förloras samfunden sina historiska identiteter och uppdrag. Vore det kanske bättre att de samfund som vill vara en del av framtiden sökte ett samarbete och en närmare relation till den Svenska Kyrka vars ansvar det är att bära svensk kristen tradition och framtid? Kanske är det där frikyrkligheten har en viktig plats i framtiden?

Följ gärna debatten på Dagens debattsida – både blogglänkar och artiklar kan återfinnas där.

Här är en kort sammanfattning och svaret från GF-kyrkan till Deminger samt en kommentar från biskopen i Lund, Antje Jackelén. Klicka vidare och hitta övriga artiklar.

Annonser