Efter mycket funderande så kommer jag att inleda predikan på söndag den 25 oktober över texten från Markus 3:31-35 med en liten översikt över hur situationen överhuvudtaget kom till stånd. Jesus får ju besök mitt i sin förkunnelse, det är hans mor och hans bröder som vill träffa honom. Men han ger inte dem självklart företräde utan ställer istället den retoriska frågan, ”vem är min mor och mina bröder?”.

Hur kan han göra detta? Jag tror vi bör se det som en form av vägran att underordna sig situationen och sammanhanget. Jesus är en människa av kött och blod, men att i den patriarkala struktur som Palestina var då gå in i rollen som äldste sonen i familjen, ge företräde åt sin familj och lämna sin roll som förkunnare, det hade varit att svika rollen som hela mänsklighetens försonare. Situationen blir en möjlighet för Jesus att vända sig mot oss, mot hela mänskligheten och fråga retoriskt ”vem är min mor och mina bröder?”. Och den frågan betyder, givet sammanhanget i Palestina, ”för vilka människor är det som jag är en nästa”? På samma sätt som frågan från Kain ”skall jag ta vara på min broder” har ekat genom världshistorien så tar Jesus vid och för frågan vidare, ”vem är min mor och mina bröder?”. Frågan ställs för att påvisa Jesu tillhörighet till hela mänskligheten, hans historiska sammanhang till trots.

Efter denna inledande diskussion är det två saker jag vill ta upp – dels frågan om familjen, dels frågan om att leva tillsammans.

Jesus bejakar familjen i den här texten. Det kan ju se ut som om han förnekar sin egen familj, men jag läser det som en plädering för en familj som innefattar oss alla i ett andligt syskonskap. Det är en stor glädje att idag kunna säga att också kyrkan bejakar familjen, familjernas mångfald, då Svenska Kyrkan inom några dagar kommer att viga alla par som vill ha Guds välsignelse över sitt äktenskap. Med ledning av den här texten menar jag att vi också skall bejaka och se positivt på familjebildningar som inte alltid ser ut precis som vi är mest vana vid. Familjer idag kan bestå av så mycket mer än biologiska föräldrar och deras biologiska barn. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, makalösa familjer och singlar som själva valt sin livsstil är alla familjer som ryms inom ett andligt syskonskap. Den som gör Guds vilja är inbjuden som en del i Jesu familj och släkt, hur skulle då vi som människor kunna åtskilja familjer beroende på politiska och formella ordningar? För Jesus är inte det biologiska släktskapet relevant, det är gemenskapen i en familj som är det centrala. Kyrkan är en gemenskap av troende, och familjerna får vara en del i den gemenskapen alldeles oavsett hur ”normala” eller ”onormala” de är givet en samhällelig norm.

När Jesus får frågan om han inte skall avbryta för att träffa sin mor och sina bröder är han mitt uppe i förkunnelse. Han väljer att inför de människor som finns där retoriskt ställa frågan om vem som är hans mor och hans bröder. Och han pekar också ut dem som är där som just hans mor och hans bröder, i bildlig mening. Jag vet inte exakt vilka människor som befann sig framför och runt Jesus vid det här tillfället, men han var ”hemma” enligt texten och sin vana trogen talade han antagligen till vanliga Palestinska Svenssons, men några av de skriftlärda som ansåg att han var besatt hade nog stannat kvar. När Jesus talar om denna blandade grupp som sin familj följer också en förväntan om att kunna leva tillsammans. I en familj kan vi vara väldigt olika, men i familjen lär vi oss också att leva med varandras olikheter och ovanor. Vi slipas av, vi accepterar och ibland får vi helt enkelt bara lära oss tolerera det vi inte tycker om. Visst finns det gränser, men de är i allmänhet ganska vida, och bör så vara.

På samma sätt tycker jag att dagens evangelietext är en uppmaning att verkligen leva tillsammans, inte att vi måste tycka om alla individdr eller ens gilla vad de gör, men att ändå leva tillsammans som syskon, med tolerans för olikheterna. Det är först i en sådan gemenskap som det är möjligt att också kritisera och diskutera beteenden som vi inte tycker hör hemma där. Vi slipas av, vi förstår varandras bevekelsegrunder och vi kommer varandra allt närmare ju längre tiden går. Och, i en familj hör man ihop. Det går liksom inte att säga upp ”familjeskapet”, det är en slags ödesgemenskap. På samma sätt är kyrkan som Jesu efterföljare en andlig ödesgemenskap, vi tillhör varandra och delar alla samma öde och samma förutsättningar från första början.

Nu tycker ni kanske att detta är förskräckligt gulligt alltihop. Men, är det verkligen det? Är det inte tvärtom extremt radikalt och nästan revolutionärt? Jesus uppmanar oss att gå utanför den så omhuldade kärnfamiljen, öppna famnen för den andre, och att tänka bort ärftliga, biologiska och familjära band till förmån för sociala och andliga gemenskaper. Vad skulle detta få för betydelse för ditt och mitt agerande i relation till grannens barn som far illa? Vad betyder det för vårt agerande när en svensk medborgare orättfärdigt fängslas i ett annat land för sina åsikters skull? Vad innebär Jesu ord för vårt agerande gentemot de ensamma flyktingbarn som sitter inlåsta på förläggningar i vårt land när ingen kommun vill ta emot dem?

Jag är verkligen ingen hjälte i dessa sammanhang, men när var och en av oss gör en liten sak som följer av tanken på det utvidgade familjeansvaret för varandra då kommer världen att förändras. Kom ihåg att varje handling får konsekvenser, onda som goda.

Välkommen till Göteborgs Domkyrka på söndag kl 11.00!

Annonser