Har just läst ut antologin ”Postmodern teologi” som sammanställts av Ola Sigurdson och Jayne Svenungsson. Jag är inte imponerad. Och ingen skugga på någon av redaktörerna, det är inte deras intellektuella halt jag ifrågasätter.
Filosofen Slavoj Zizek skriver i sin utvalda text t ex om Höga Visan. Höga Visan är en glödande kärlekstext som ofta läses som en allegori om Guds kärlek till det judiska folket. Men Zizek har kommit fram till att det kanske inte är fråga om antingen eller, istället bör man kanske ”gräva fram den inneboende ‘andliga’ dimensionen” i människans sexualitet. Zizek skriver också att ”kanske är det det som är unikt med kristendomen: inkarnationsmysteriet, att Gud (inte bara uppträder som) blir människa.” Zizek refererar också filosofen Hans Joas i samband med att den ”radikala” idén att Gud inte är allsmäktig har lanserats. Bakgrunden är att vi inte kan förstå Auschwitz och en allsmäktig Gud i samma andetag.
Jag blir lite beklämd när jag läser en uppburen samhällsfilosof som lanserar så banala – om än viktiga – teologiska reflektioner. Att Höga Visan bör/kan ge upphov till en förståelse av människans sexualitet och dess relation till Gud och till skapelsen är en vedertagen tolkning bland teologiskt intresserade kristna människor. Att det är det faktiska och totala människoblivandet som är kristendomens unika budskap är i princip hela poängen med åtminstone min tro. Och att en allsmäktig Gud visserligen skapade världen, men också den fria vilja hos människan som nu regerar världen kom inte direkt som en överraskning.
Jag skriver inte detta för att vara tyken. Jag skriver det för att det smärtar mig att den teologiska debatten verkar ha somnat in i Sverige, åtminstone bland teologer.
I samband med min läsning av Zizek läste jag också dokumentet ”Gemensam Framtid?” angående samgåendet mellan metodister, missionare och baptister. Tyvärr återfann jag delvis samma brist på vilja till en verkligt intellektuell teologisk debatt och diskussion. I ”Gemensam framtid?” beskrivs oavlåtligen olikheter som detsamma som splittring. I varje enskild detalj söker texten visa på likhet, gemenskap och samsyn. De gemensamma tolkningar som redovisas är oerhört banala och om dessa teser är vad som behövs för ett samgående borde vi bara ha ett kristet samfund i hela Sverige. Svenska kyrkan, Pingströrelsen och Sjundedagsadventisterna skulle säkert ställa upp på allt som står där.
Vad som saknas i svensk kristen teologisk debatt verkar vara en vilja att bejaka motsättningar och konflikter, en längtan efter att utvecklas och slipas mot det som är olikt. Det är genom motsättningar och olikheter som utveckling sker, det är så ett samfund, en teologi, en lära, en ideologi eller en tro utvecklas. I ”Gemensam Framtid?” pekas gemensamma tolkningar ut, men jag är nyfiken på konsekvenserna, inte på tolkningarna. Jag ansluter mig till samhällsfilosofen Chantal Mouffes distinktion mellan antagonism och agonism: agonism är att respektera sin motståndare just för att han är en motståndare. Agonism leder vidare. Antagonism gör det inte, den är destruktiv och repressiv. Vi borde ha mer av agoni i den teologiska inom-kyrkliga debatten.
Jag vet inte om mina erfarenheter är alltför unika men min bild av det radikala 1970-talet och en bit in på 1980-talet är att då fanns det en vital idédebatt i frikyrkorna. Undervisningen inför dopet var seriös och höll mycket hög nivå. Allt det där som Zizek skrev det pratade vi om i samfunden då. Och motsättningarna mellan oss (ÖM på den tiden) och t ex Pingst eller Alliansarna var en källa till ständiga preciseringar och reflektioner kring den egna tron. Under perioden när Magnus Malm började ge ut Nytt Liv i huset i backen i Mölndal (jodå, jag var där många gånger) så hade den intellektuella diskussionen inom våra samfund sin höjdpunkt. Varför är konfirmationsundervisningen idag så pinsamt banal och inriktad på minsta gemensamma nämnare?
Jag tror att diskussionen finns kvar, det lilla jag ser av den tyder på att den är alltför introvert och handlar för mycket om den egna organisationen. Men det är kanske inte sant. Kanske finns motsättningarna därute någonstans och är början till en ny era av spänst i den teologiska debatten?
Emmausvandrarna 
Mkt intressant kritik av Zizek. Jag som är uppfostrad i en så pass sekulariserad miljö av ateistiska föräldrar att jag i det närmaste är att betrakta som teologisk analfabet har haft mycket glädje av hans texter i ämnet (som förmått koppla samman radikalt politiskt tänkande med kristen tradition – märk väl att jag fortfarande betraktar mig som ateist, kanske mer så efter att mina ögon öppnats mot teologins traditioner). Om hans teologiska reflektioner är så pass banalt allmängods som du beskriver här så är det definitivt ingenting man möter när man ser på kristendomen utifrån. Visst, man kan höra en och annan offentlig kristen tala om inkarnationens mirakel, men när blir det mer än ett föremål för privatmoralistisk introspektion i det offentliga samtalet?
Nej, du har kanske dessvärre rätt. Jag är oändligt trött på att vi kristna inte kan/vill/lyckas (välj själv) föra ut de oerhört spännande filosofiska grunder och reflektioner som den kristna tron rymmer. För mig är min tro en närmast oändlig rymd för tankar och principer, och för varje år känner jag hur djupen blir större och större.
Men, min erfarenhet är att i konfirmationsundervisning och motsvarande så vågar kyrkan aldrig öppna dessa djup. Istället får man sitta runt ett ljus och berätta om sin mörkrädsla eller prata om hur olika religioner ser på bön. Kanske bra men mer dagisnivå än lämpat för dagens vetgiriga och kunniga ungdom.
Sedan är det ju trist att du som är sekulärt uppfostrad ändå inte fått med dig de teologiska grunderna i den religion som sedan 1530 sådär varit grundvalen för kungamakt och medborgarskap i vårt land 🙂 Men det är ju verkligen inte ditt fel. /MD