Vid gårdagens seminarium ”Israel och Palestina – 60 år i våra röda hjärtan” som Broderskapsrörelsen arrangerade tillsammans med Olof Palmes Internationella Center i Metodistkyrkan i Visby visade sig tre garvade socialdemokrater från en mer personlig sida än brukligt när Mellanöstern debatteras. Viola Furubjelke, Lena Lönnqvist och Pierre Schori vittnade alla om hur de gått från den position som var arbetarrörelsens och frikyrkans; en stark lojalitet med Israels skapande och rätten till en geografiskt hem för det judiska folket, till att nu kritisera den israeliska politiken skarpt eftersom det är en orättfärdig politik gentemot palestinierna.

Det var särskilt rörande – och för mig lätt igenkännbart – när Lena Lönnqvist beskrev sin uppväxt i frikyrkorörelsen och fasthållandet vid bilden av Israel som det profetiska tecknet på Jesu återkomst. Också jag minns så väl alla de eskatologiska utläggningar som jag åhört och som alla utgått från Jesu ord om att när fikonträdet knoppas så är tiden nära. För många frikyrkokristna har det blivit svårt att skilja den israeliska politiken såsom den förs i vår tid från den profetiska bild om världens slut som bibeln berättar.

För mig var det starkt och gripande att höra dessa tre personer – som alla är obekväma i denna fråga inte bara i sitt eget parti – berätta om ur de faktiskt lämnat en given position, omprövat sina egna hållningar och blivit övertygade om att den israeliska politiken i området är orättfärdig, olaglig och inhuman.

När jag idag bevistade ett seminarium, anordnat av Dagen, som handlade om Jesus som provokatör och där fick lyssna på Anders Carlbergs bekännelse att det som betytt mest för hans kristna övertygelse var hur Jesus lyfte fram de mest skymfade, hatade och föraktade i sin förkunnelse och hur Jesus använde dem för att ge exempel på godhet och gudfruktighet – ja då kunde inte jag låta bli att tänka på palestinierna. Vem hade varit dagens barmhärtige samarier som Jesus lyft fram tror ni? Jag vet vad jag tror. Just det, en islamist från Gaza.

Annonser