Jesus vid köksbordet

Ylva Eggehorn skrev som mycket ung en dikt där hon och Jesus delar en coca-cola vid köksbordet hemma i Stockholmsförorten. Tyärr visar sig min bokhylla sakna denna diktsamling (från 1970) och inte heller finner jag dikten på nätet. För mig spelade den dock en stor roll när jag själv började skriva lyrik. Eggehorns omsorgsfulla men okonstlade och medvetet naiva estetik var så befriande, även avseende min kristna tro.

Ylva Eggehorn fyller 60 år i år, för mig är hon evigt ung, den röst som varmt påtalar sanningar som en del av oss inte riktigt vill låtsas om. I hennes efterföljd har jag delat många koppar te, kaffe och bullar med Jesus med köksbordet – i motsats till idén att man måste vara klädd på ett särskilt sätt eller tala på ett särskilt sätt för att Jesus skall vara intresserad.

Eggehorn har också skrivit psalmen ”Var inte rädd” (det finns ett hemligt tecken) nr 256 i Svenska Kyrkans psalmbok. Hos Ylva Eggehorn finns en helt otvetydig förtröstan på Gud och ett bejakande av individen – samtidigt. Det är väl därför jag känner mig så trygg när Jesus sitter där vi köksbordet och dricker te med mig. Han är inte där för banna mig för att jag inte varit kyrkan eller inte läst min aftonbön häromkvällen.  Tvärtom, han kommer för litet småprat. Höra hur det är och så. Och när han ändå är där så passar han på att säga att, ”förresten, om det är litet tungt just nu, så kom bara till mig. Jag hjälper dig att bära.” (Matt 11:28-30)

Märkligt nog dyker han upp alldeles objuden men alltid när han är som mest behövd. Hoppsan, är du här? Välkommen – jag skall bara sätta på tevattnet…

Om livets korthet och njutning

I går kväll fick jag det tragiska budet att en bekant hastigt gått bort. Vi kände inte varann väl men hade jobbat ihop i en styrelse under några år. Jag talade med henne strax före jul och då såg det trots allt bra ut. När jag sedan satt och tittade på hennes bild på nätet, hennes uttalanden om sitt arbete och om att hon såg fram emot sin förestående pensionering för att ha ”icke-planerad tid” så började jag gråta. Hon hann vara pensionär i mindre än två år, och de var inga stillsamma år utan fyllda av uppdrag av alla de slag. Särskilt mycket icke-planerat blev det inte.

Det kan verka banalt men det stod så klart för mig, detta att inte skjuta upp det goda till någon annan gång, men också att se skönheten och lusten i det man har för händer. Det jag gör nu är inte något som jag bara gör för att sedan kunna göra något som jag vill. I Psaltaren 90:10 står att när livet är som bäst så är det ”möda och fåfänglighet”. Jag känner själv att det är så lätt att glömma detta enkla faktum att våra liv är det vi håller på med medan vi tror att vi gör något annat. Möda och fåfänglighet – men visst är det sant, visst är det arbetet, det man åstadkommit, umgänget med vännerna och familjen eller böckerna man läst som man minns och gläds åt?

Min bekant vilade inte på hanen, hon var aktiv och jag tror att hon uppskattade sitt liv medan det pågick. Men hon som så många andra drömde också om den där tiden ”sedan” när allt skulle bli annorlunda. Min enkla bedömning är att det blir inte annorlunda. Njut av livet medan du är mitt i det. Njut av snön som just nu piskar ditt ansikte, av värmen från elementen i vinterkölden eller telefonen som ringer och det är din son eller dotter som vill ha hjälp med bilen som inte startar. Det blir inte bättre än så, men inte sämre heller.

Och säg nej till saker du inte vill. Ta livet på allvar. Medan det pågår. Du vet aldrig hur länge.

Teologi ur ett statsvetenskapligt perspektiv

Anförande vid Nordiska Systematikerkonferensen den 7-10 januari 2010 i Göteborg. (OBS! muntligt framfört) 

Statsvetenskap kan sägas vara en såväl ung som gammal vetenskap. Det samhälle som statsvetenskapen studerar återfanns åtminstone redan på Babyloniernas tid där Hammurabis lagar – som nu är nästan fyra tusen år gamla - avspeglar viljan att balansera makt och rätt på ett sätt som är gynnsamt för medborgarna. Å andra sidan blev statsvetenskap som ämnesdisciplin i Sverige egentligen inte etablerat förrän i början av förra seklet, oavsett vad våra Uppsaliensiska vänner tycker om sin Skytteanska professor från 1600-talet.

Många statsvetare menar att det är hos Platon och Aristoteles som ämnets verkliga rötter finns. I den grekiska filosofin blandas emellertid ödestro, statskonst och gudomliga ingripanden i en sådan mängd att det krävs ganska stora avgränsningar för att se vad som är fröet till en vetenskap om politiken och vad som är något annat. Att Aristoteles var den som introducerade den systematiska vetenskapliga metoden så att den överlevde in i vår tid är emellertid oomtvistat. Under den här tiden stod inte vetenskap och religiösa föreställningar på en teoretisk och abstrakt nivå i någon direkt motsättning till varandra.

Med kristendomens upphöjande till statsreligion under Romarrikets sista dagar byggdes en motsättning in mellan politik och religion i Europa. Religionsfrihet blev en fråga om frihet från staten och staten blev en värnare om kulten. När kejsaren istället för att vara Gud blev Guds ställföreträdare på jorden blev också staten ett verktyg för religiösa övertygelser och kyrkan – den organiserade religionen – ett verktyg för statens maktutövning. En kombination som över tid skulle visa sig bli alltmer ohållbar och laddad. Somliga vill kalla Niccolo Machiavelli för den förste statsvetaren, men en del kanske inte riktigt känner sig befryndade med Machiavellis syn på staten. Oavsett detta så har Machiavelli en genomtänkt och systematisk lära om härskandet och statskonsten. Fursterådgivaren Machiavelli tillhöll sin furste att verka from och religiös så att han den vägen skulle kunna få igenom sin vilja, men nyttja våld om han ändå inte fick som han ville. Teologen Thomas av Aquino menar istället att staten är en naturlig följd av Guds ordning och därför skal medborgaren inrätta sig i den hierarkiska ordning som råder i staten. För den förstnämnde är religionen alltså ett medel i maktutövningen och för den andre är staten ett medel för religionsutövningen. Att skilja på religion och politik blir i denna kontext irrelevant.

Med regenten av Guds nåde och den nationalstat som växer fram under 1500-talet växer också folk, kung och Gud samman till ett helt. Den nationella historien tar sin början och idén om ett folk och dess öde brukar spåras tillbaka till denna tid. Men det är också här som jag skulle vilja placera den egentliga första tydliga motsättningen mellan religion och politik på det teoretiska området.

Filosofen John Locke diskuterar på 1600-talet religiös tolerans som en väg till ett gott styre. Filosofen Thomas Hobbes hade tidigare under samma århundrade diskuterat behovet av en envåldshärskare för att försäkra sig om att människorna inte slog ihjäl varandra. Locke är den som talar om religiös tolerans mellan medborgare medan Hobbes talar för den nödvändige envåldshärskaren men utan religiös legitimitet. Någonstans här börjar vi skönja den motsättning mellan statsvetenskap och teologi som kommer att bli till en oöverstiglig mur. Det är med Locke och Hobbes som den inbyggda motsättningen mellan religion och politik börjar generera spännande politiska argument.

Under upplysningstiden kommer medborgarna att inse att de själva är en källa till statlig legitimitet och de utmanar kungamakten och kyrkan. Demokrati som styrelseform utvecklas och under 1800-talet kämpar demokrati med både teokrati och med anarki. Även inom kyrkan får de demokratiska argumenten en sprängkraft. Frikyrkornas styrka i Sverige är ett tecken på individualiseringens framsteg och hur demokratin blev en hävstång för att ifrågasätta auktoriteterna inom både religion och politik. Och det är under den här tiden, menar jag som teologin ställs inför ett vägskäl – antingen bli en del av samhällsvetenskaperna och därmed följa statsvetenskapen in i ett modernt och demokratiskt samhälle eller lägga sig vinn om kyrkans domäner och ägna sig åt individernas religiösa fostran och den kristna trons dogmatik.

Statsvetenskapen kan, som jag nämnde, förstås sägas ha sina rötter både bland Babylonierna, hos de gamla grekerna, med Machiavelli eller i debatten under 1600-talet mellan Locke och Hobbes anhängare. Men den moderna statsvetenskapen föds först i början av 1900-talet (Rudolf Kjellén blev professor här i Göteborg 1901) och får en verklig boom i Europa efter andra världskriget, ett av de moderna krig i Europa vars ursprung inte är religiösa konflikter.

Statsvetenskapens framväxt handlar om att legitimera styrning och auktoritet UTAN en Gud eller kyrklig organisation. Under 1900-talet blir religion alltmer av en privatsak i Europa, religiösa auktoriteter skiljs från staten ungefär samtidigt som statsvetenskapen återuppstår under tidigt 1900-tal. Den franska staten blir t ex sekulär redan 1901. Genom 1900-talets europeiska politiska utveckling har teologin hänvisats till en alltmer privat del av samhällslivet, ansetts ha alltmindre att göra med stat, styrelse och auktoritet för moderna människor. Teologi och statsvetenskap har åtskiljts alltmer för att i dag uppfattas som mycket distanserade sysslingar.

Demokratin blir istället, särskilt efter andra världskriget, den nya religionen. Det är inte för inte som statsvetarprofessorn Herbert Tingsten vid ingången av det, efter 20-talet, mest moderna decenniet under 1900-talet nämligen 1960-talet, benämner demokratin som en överideologi i vårt samhälle.

Fortfarande ser vi inom statsvetenskapen – om än inte jag personligen – med stor skepsis på teologin. Även inom den politiska filosofen, som sedan Locke och Hobbes borde vara sammanvävd med teologiska frågeställningar, försöker de flesta undkomma Gud och/eller alla former av teologi. Kanske rör det en nordeuropeisk motvilja mot metafysik?

Men, det finns här och där en insikt om att teologin och statsvetenskapen nog behöver varandra. En del uppfattar att det finns frågor som ställs i statsvetenskap som kan få svar inom teologin. Frågor om makt och rätt har alltid haft samband med teologiska spörsmål. Hur skall den individuella autonomin utformas för att tillgodose både samhälle och mänskliga rättigheter är t ex en fråga som inte kan lösas utan samtal med teologin, Frågor om kriminalpolitik, om straffets natur och frågan om vad som är ett brott, är också teman som främjas av att besvaras i samspråk med teologin. Vi kan också se att det finns frågor inom teologin som kan ges svar inom statsvetenskapen. Kyrkans roll i den etiska debatten eller religiösa överväganden kring lagstiftning som rör myndighetsutövning är frågor där statsvetenskapen har alla förutsättningar att bidra med svar.

Men visst finns det också risker med ge teologiska svar på statsvetenskapliga frågor och statsvetenskapliga svar på teologiska frågor. Debatten om yttrandefrihet är väl ett exempel på hur fel det kan bli när religionsfrihetsargumentet används som skydd för missaktning och intolerans, samtidigt som staten backar förebärande att den är sekulär och inte skall lägga sig i religiösa frågor. Vi borde istället se att många viktiga samhällsfrågor ligger på gränsen mellan teologi och statsvetenskap, mellan religion och politik, och att vi därför behöver utveckla ett fält där frågor och svar kan impregneras av båda tematikerna.

Paradoxalt nog tror jag att det är en internationell stormaktsgenererad politisk utveckling som väckt intresset för statsvetenskap inom teologin och för teologin inom statsvetenskapen – nämligen den islamiska revolutionen i Iran 1979. När shahen förlorade t o m USA stöd fanns det inget kvarvarande motstånd för mullorna i Iran. I deras spår har vi sett en politisk islamism som de arabiska befrielserörelserna under 1950- och 1960-talet inte alls hade någon beröring med. När Algeriet slogs för sin frihet var islam en mycket underordnad drivkraft för FLN, och den arabiska drömmen om ett pan-arabiskt samvälde upprätthölls länge av de socialistiska Baath-partierna. Den så hatade regimen i Irak var inte alls religiös – inte förrän möjligen under de sista åren – och Afghanistan blev inget fäste för talibaner förrän efter Sovjetunionens invasion 1979.

Det var alltså stormaktspolitik som öppnade för religionens återkomst i politiken och gjorde kraften i en religiöst orienterad politisk vision synlig för statsvetare. Den religiösa visionen påminner i en del avseenden märkligt mycket om de religiösa visioner om staten som förekom inom teologin i Europa under senmedeltid. Motsättningarna och dialektiken i dessa visioner kom att ge upphov till skiljelinjen mellan religion och politik. Är vi således tillbaka och inväntar en ny Locke eller Hobbes – eller upprepar historien sig aldrig?

Statsvetare idag, liksom alltid, sysslar med balansen mellan makt och rätt, hur dessa kan och bör förenas. Teologer, tror jag i alla fall, sysslar också med makt och rätt, men utifrån ett helt annat perspektiv. Teologin ställer knappast de empiriska frågorna om politiken, men definierar de historiska ramarna för hur vi kan och har kunnat tänka om politiken. Statsvetenskapen ställer knappast de normativa frågorna om tro och livsåskådningar men definierar de teoretiska ramarna för hur vi kan och har kunnat tänka om religion inom våra styrelseskick.

 

Att följa stjärnan

Trettonhelgen handlar om att följa stjärnan. De s k vise männen hittar enligt västkristen tradition idag på Trettondagen Jesusbarnet i sin krubba. I en del kristna kyrkor är Trettondagsafton därför en slags ”julafton”. Trettondagens är tidpunkten för Jesu uppenbarelse för omvärlden, mötet mellan Gud och det främmande.

Jag har alltid varit förtjust i begreppet att ”följa stjärnan”, ljuset leder rätt. Tillhörig raketgenerationen som jag är så kanske det där med stjärnor och planeter har en särskild laddning för att förstå min världsbild.

Trettonhelgen har dock en mycket speciell roll i mitt liv. Varje gång den inträffar påminns jag om den händelse som kom att bli ingången i den hittills svåraste perioden i hela mitt liv. På Trettondagsafton för väldigt många år sedan träffade jag en man som från att vara min befriare blev min förtryckare och vars inflytande över mitt liv sträckte sig flera decennier framåt i tiden. Den mannen är idag förpassad till mitt livs skuggor. Därefter har jag bildat familj, brutit upp och åter bildat familj. Men skuggan finns där, för evigt enligt min mening.

När jag ibland hör ateister/agnostiker resonera om Gud är jag så förvånad över den Gudsbild som framträder. Gud borde ha gripit in i Auschwitz, i Somalia eller avvärjt Tsunamivågen menar de. Eftersom han inte gjorde det finns han inte, eller är i alla fall meningslös.

För mig, som visserligen mötte Jesus tidigt i mitt liv och som alltid känt mig innesluten i den nåd som strömmar från Gud, så är resomanget främmande. Den Gudsbild som ateisterna/agnostikerna ger uttryck för upplever jag som omogen. Gud är för mig ingen storpappa som griper in och ställer allt tillrätta som vi förstört. Gud befriade inte mig från min plågoande, det gjorde jag själv. With a little help from my (few remaining) friends. Och jag släppte visserligen Guds hand gång på gång under alla de år som gick, men poängen är att han släppte aldrig min.

Att följa stjärnan är att följa ljuset, att inte tappa målet ur sikte. Och det vi finner är då ingen omnipotent pappa med skägg som ordnar så lille Pelle och lilla Stina slutar gråta utan istället ett litet skyddslöst barn, en människa – som vi - som skulle komma att dela alla våra villkor och ändå vara Gud. Det är vårt ansvar att göra något av mötet med barnet i krubban.

Herre visa mig din väg så att jag kan vandra i din sanning. Ps 86:11

Barnets öga, människans förnuft och Guds rike

”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Markus 10:14-15)

Ja, evangelietexten på söndagen efter jul är ett av de mest lästa och kända Jesusorden i bibeln.

Som människor är vi både skapade och skapare – vi är skapelser av den store kreatören (eller kanske ”Den store Maxaren i det blå…”) men också med en förmåga att själva skapa liv, kunskap och konst. Hos barnet finns potentialen, en potential som kan utvecklas och kultiveras under ett förhoppningsvis långt liv. Men, om vi skall tro Jesus i Markus tolkning så är det inte som dessa utvecklade och förnuftiga varelser som vi förstår mer och mer av himmelriket. Istället är det barnets perspektiv som är det rätta.

Jag tror att orsaken är att Guds skaparkraft ligger allra närmast ytan hos barnet. Barnets oändliga fantasi och fabuleringskonst har vi väl alla mött, liksom barnets tilltro till tillvarons förtrollning. Allt är magiskt, allt är möjligt och allt står öppet. Det är de gåvorna vi behöver för att förstå Guds rike, där hjälper inte det utvecklade och kultiverade förnuftet. Vi behöver barnets öga för att se Guds rike. Förnuftet skall vi använda när vi väl har förstått, när vi väl klivit in genom dörren till det heliga rum som är Guds rike. Då skall förnuftet tjäna som det verktyg för en bättre värld som vi kan åstadkomma som människor.

En riktigt god fortsättning på jultiden önskas alla läsare av denna blogg!

Guds närvaro i jultiden

Lisbeth Larsson skrev en väldigt intressant artikel på DN Kultur i söndags.

(Tyvärr kan ni inte få läsa den här eftersom DN:s nya chef bestämt sig att papperstidning och nät är två helt olika saker. Den idéen är nog dessvärre döden för DN:s möjligheter att hävda sig i det interaktiva medielandskap som vi nu har. På sikt blir DN en dinosaurie och som prenumerant blirjag bunden vid att klippa och scanna pappersark. Om jag nu orkar.)

Lisbeth Larsson, som är professor i litteraturvetenskap i Göteborg, skrev alltså en intressant artikel i söndags. (Om ni orkar kan ni leta i pappersåtervinningen efter den…) I artikeln påpekade Lisbeth Larsson att hon inte fick tag i något Jesusbarn till sin julkrubba, trots att det är just jul det är nu. Jag har noterat samma sak, att Jesusbarnet är försvunnet. Och inte bara Jesusbarnet utan hela mytologin kring födelsen och stallet. Julpyntet innehåller änglar, men det är det mest ”kristna” jag hittat.

Visst kan det finnas en poäng med att av-mytologiera julen och göra den mer inkluderande. Det är jag den förste att säga. All den julångest med projektioner på ”den dumma julen” som en del av omgicningen verkar ha gripits av har jag ingen förståelse för alls – Jul är gemenskap med människor man håller av och älskar. Inramningen kan variera. För mig är den kristen men behöver inte alls vara det. Julångest måste handla om att man själv är ambivalent inför julen men inte har självförtroende nog att fira sin egen jul på det sätt man själv önskar. Det är inte julens fel.

(Jul är ju f ö ett fornnordiskt ord som inte har ett dugg med det anglosaxiska Christmas att göra. Önskan att i religionsneutralitetens namn ta bort ordet Jul är därför patetiskt och visar bara på hur extremt okunnig man är.)

I radiogudstjänsten från Lutherska Missionkyrkan i Göteborg i söndags talade predikanten om att barnet i krubban är ”på riktigt”. Jag fäste mig vid det där. Det är först när vi som kristna ser barnet i krubban som vi ser Gud i vitögat ”på riktigt”. Ett litet försvarslöst spädbarn, fött i lönndom i ett stall eftersom hotellen var fulla och ingen ville ta emot det ogifta gravida paret. Så kommer Gud till vår värld ”på riktigt” med en närvaro som kan drabba likt ett blixtnedslag.

Men den närvaron är som bortblåst i mycket av julpyntet och julförberedelserna. Lisbeth Larsson hittade så småningom sitt Jesusbarn på Tradera. Är det inte symptomatiskt på något sätt: Gud är trots allt närvarande på riktigt, i vår värld, även om det är på de mest oväntade ställen.

En riktigt God Jul tillönskas härmed alla läsare av denna blogg!

Ja till böneutrop – med förnuft!

Enligt SvT Rapport idag (15/12 2009) önskar den islamiska föreningen som driver moskén i Fittja (utanför Stockholm) att få ha böneutrop från minareten vid moskén. Med tanke på alla de ljud som redan återfinns särskilt i storstadsområdena kan man känna sig tveksam, men det är helt orimligt att inte bevilja en önskan om det handlar om att t ex ha utrop till fredagsbönen en gång i veckan. Våra kyrkor ringer i allmänhet strax före klockan elva på söndagarna och ringer då in till gudstjänst. Vare sig kyrkor eller moskér kan få höras vid alla tider på dygnet och alla dagar i veckan, men här bör kommunen försöka tänka utifrån religionsfrihetsmodellen.

Centralt i en sekulär stat är att alla religioner antingen behandlas neutralt eller religioner främjas på likvärdiga villkor. Religionsfriheten är en rättighet  som är inskriven i vår författning (Regeringsformen Kap 2, §1 punkt 6)och som till skillnad från andra friheter inte under några omständigheter får inskränkas. Religionsfriheten är också central i Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter. Det är svårt att hävda att vi har religionsfrihet om det är förbjudet av princip att offentligt kalla till vissa typer av religiösa sammankomster.

En sekulär stat bör, menar jag, främja ett religiöst mångfacetterat samhälle där vi möts i det offentliga rummet. Vi behöver inte nödvändigtvis mötas framför altaret, men gärna i det offentliga rummet. Ett rum som just nu är helt ockuperat av kommersialismen. Varför stå ut med att alla affärer är öppna i princip alla helgdagar eller att restauranger tar sig rätten att använda gemensamma utrymmen som rökrum och musikscener om vi inte samtidigt kan möta olika religiösa uttryck i vår gemensamma offentlighet? Har vi blivit så avtrubbade så att vi jämställer endast reklam, kommers och affärsidkande med ”samhälle” men glömmer att ”samhälle” också är folkrörelser, kyrkor, organisationer och ideella sammanslutningar?

Återinför en Djurskyddsmyndighet!

I Skåne har en familj låtit ansvaret gå vidare mellan sig när en av dem fått djurförbud. Det har lett till åratal av vanvård av djur. Situationen är förstås helt oacceptabel och skulle aldrig accepterats om det gällt gifter eller något annat som kunnat skada människor. Djurskyddet har försämrats (tillfälligt?) då djurskyddet förts från kommun till länsstyrelse och – menar i alla fall jag – när landet förlorade sin Djurskyddsmyndighet. Frågorna fördes över till Jordbruksverket.

Jag tycker att det är fel att den myndighet som skall se till näringen (jordbruket) också har ansvar för skyddet av djuren. Med samma logik skulle vi lägga ned skolinspektioner, socialstyrelse och ett stort antal s k ombudsmän. Men kanske är det bara människor som kan vara både patient och medborgare, både elev och medborgare eller både kvinna och medborgare? Det är när vi ser att det finns en intressekonflikt mellan de roller vi har eller ger varann som vi också inser att det behövs en oberoende instans som kan ge oss skydd mot olika former av myndighetsutövning.

Djuren borde ha rätt till samma omsorg som människor, på sina villkor. Vi är satta att förvalta skapelsen, i det ingår inte rovdrift på vare sig natur eller djur. Jag accepterar att vi dödar djur och äter kött, men jag accepterar inte att dessa djur behandlas som själlösa ting. Som kristen menar jag att djuren är en del av Guds skapelse och vi skall ha samma omsorg om dem som vi skall ha om allt annat levande. I jultider kan det vara värt att påminna om att Jesusbarnet föddes i ett stall och vid sidan av Maria (och kanske Josef) var de första ögon Jesusbarnet mötte antagligen en åsnas eller ett fårs.

Återinför Djurskyddsmyndigheten, varför inte i form av en Djurskyddsinspektion?

Det blir som vanligt KRAV-märkt julskinka eller ingen alls.

Fel att förbjuda minareter

Schweiz röstar idag, söndagen den Första Advent, om att förbjuda byggandet av minareter (böneutropstorn vid islamska moskéer). Resultaten tyder på att det blir ett förbud. Det är ett djupt sorgligt besked att det i ett land med gammal humanitär tradition nu finns majoritetsstöd för att inskränka möjligheterna för invånarna att fredligt utöva sin religion. De flesta av oss kristna skulle uppfatta ett förbud mot att bygga kyrkor med synliga klocktorn som en rejäl inskränkning i religionsfriheten. När beskedet också når oss just den Första Advent blir kollisionen mellan å ena sidan julbudskapets glädje och å andra sidan inskränktheten mot människor av annan tro extra hjärtskärande. Förbud, hat och fientlighet skapar marginalisering. Vi som ser islams närvaro i Europa som något både historiskt och politiskt naturligt hoppas istället på en öppen och alltmer europeiserad islam. En utveckling som också redan finns i de flesta europeiska länder.

Att leva tillsammans kräver en aktiv tolerans, inte en anpassningens acceptans. Vi som är troende borde vara de första att dra ut till religionsfrihetens försvar – oavsett om det innebär kritik och obehag. Vi måste inte mötas framför altaret (som en vän uttryckte det) om vi inte vill, men vill vi leva i fred med varandra i ett dynamiskt samhälle så krävs att vi möts åtminstone i det offentliga rummet.

Moskén och minareten på Medborgarplatsen i Stockholm skäms inte för sig. det skall inte Europas muslimer behöva göra heller.

Kan rekommendera Ann-Sofie Roalds alldeles nya bok ”Muslimer i nya samhällen” (Daidalos).

Den nya kyrkan måste säga ja till samkönade vigslar

Missionskyrkan och Baptistsamfundet har nu öppnat möjligheterna för samkönade par att vigas i deras kyrkor och församlingar. Metodistkyrkans biskop i Norden, Christian Alsted, säger att det inte ”kan” ske någon sådan vigsel i Metodistkyrkan och inte heller någon välsignelsehandling över ett partnerskap. Han varnade dessutom tidigare för att om Baptistsamfundet och Missionkyrkan skulle ta steg mot vigslar för samkönade så skulle samarbetsprojektet med sikte på en gemensam ny kyrka kunna ”spåra ur”.

Metodistkyrkan i Sverige har normalt sett glädje av sina internationella kontakter och sin identitet som världsvid kyrka. Men i det här sammanhanget är metodisterna tyvärr på efterkälken, och det är dessvärre framför allt de amerikanska vännerna som lägger hinder i vägen.

Svenska Kyrkan är den första kristna kyrkan i världen (om jag är rätt underrättad) som bejakar vigslar av samkönade par. I den svenska debatten kan man ju ibland få intrycket av att Svenska Kyrkan är en gammal mossig institution som sätter sig på tvären i alla sådana här sammanhang när sanningen är ungefär tvärtom – Svenska Kyrkan som kyrka går internationellt i bräschen för homosexuellas rättigheter!

Nu har Svenska Baptistsamfundet följt efter genom att ge varje församling rätten att säga ja till samkönade vigslar, och två församlingar har redan gjort det, liksom Missionskyrkan som nu bejakar homosexuellas äktenskap. Och där sitter min egen kyrka, Metodistkyrkan, med Svarte Petter!

Jag vet att många av mina metodistiska vänner känner som jag – vi måste ta det här steget och bejaka samkönad kärlek fullt ut. Och om samarbetet mellan de tre kyrkorna/samfunden skall gå framåt måste Metodistkyrkan i Sverige distansera sig från sådana kategoriskt negativa uttalanden som Alsteds och hitta en lösning som bejakar samkönade vigslar i den nya kyrkan.

PS: Dagen och Broderskap har tagit upp frågan. DS