Pingst – men vem tänker egentligen på det?

Pingst. För några år sedan blev vi i Sverige av med Annandag Pingst som helgdag för att istället få en nationaldag som skulle firas genom ledighet och helg. Jag vet inte om riksdagen tänkte sig att den hänryckning som hör pingsten till skulle flyttas över till nationaldagsfirandet. Själv tycker jag att skall vi ha en nationaldag så är det inte Gustav Vasas intåg i Stockholm och begynnelsen av den absoluta kungamakten i Stockholm som skall firas. Hellre en extra dag för hänryckning och öppnandet av andliga ögon.

Men, idag är det pingstafton trots allt. Och hänryckningen bland de dryga 60 000 löparna i Göteborgsvarvet eller miljonerna framför Eurovisionsschlagerfestivalen ikväll är nog rätt stor. Pingsten är dock en av kristendomens viktigaste högtider, tillsammans med Julen och Påsken representerar den den kristna tron grundelement. Jesu födelse (jul) och hans död och uppståndelse (påsk) leder fram till Andens ankomst till världen som en hjälpare för de troende (pingst). Men det svenska samhället har aldrig lyckats göra kommersialism av pingsten, denna vårens högtid har istället blivit en bröllops- och konfirmationshelg. Och därmed också en kyrklig helg i ordets djupare mening. Antagligen var det också därför den så lätt gick att förstöra genom att bestjälas på en av sina helgdagar. Inga större pengar i pingsthelgen. Och sedan helgen inte längre är en s k långhelg har den också sjunkit tillbaka i intresse hos de flesta. Idag är t ex augusti den vanligaste bröllopsmånaden, följd av juli.

Pingsthelgen är för många av oss en hänryckning över våren, växtligheten och blommorna. Efter en så ovanligt lång, kall och torr vårvinter har nu det mesta i växtväg närmast exploderat i färger. Men naturens återkomna liv och färg är också en påminnelse om att den Helige Ande befinner sig här och ibland oss. Att denna ande viskar, talar och verkar i oss om vi bara låter hen komma till tals. Att vara hänryckt kan ju vara härligt, men Anden anas ofta i de små detaljerna. I leendet hos en vän, i en varm hand när det är tungt eller i bönens ordlösa suck.

”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er.” (Joh 14:15-17) Så sa Jesus till lärjungarna en tid innan han lämnade dem. Och på pingstdagen kom Hjälparen, Anden, Sanningens ande, ja kärt barn har många namn, till lärjungarna.

Vi är inte övergivna och pingsten är en påminnelse om den gemenskap som Kristus och Fadern erbjuder oss. I Treenigheten finns Fader, Son och Ande och i den konstellationen är hen, den osynlige, alltid med oss.

För den som minns kan det vara roligt att lyssna på gospelkören Choralerna som i musikalen ”Befriad” från 1973 sjöng just de ord som jag ovan citerade i ”Löftet om den Helige Ande”. (Tyvärr tycks den inte återfinnas på nätet).

Glad Pingst på er alla!

 

Kasta ut måldokumenten och visionerna – om att vara närvarande på vägen

Idag på den fjärde söndagen efter påsk då kyrkoårets tema är ”Vägen till livet” hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs församling i Göteborg. Nedan följer predikan i skriven form.*

Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Min Faders hus har många rum.

Några nyckelord i dagens evangelietext.

Till att börja med tänkte jag meddela den chockerande insikten att målet är ointressant. Visst är det underligt? I en tid av målstyrning, visioner, måldokument och kontrollerbara mål så säger faktiskt Jesus att målet är irrelevant. Tomas undrar hur lärjungarna skall kunna följa med Jesus när de inte vet vart han tar vägen. Bekymra dig inte om det du, tycks Jesus mena, och säger att att han själv är vägen såväl som sanningen och livet.

Jag tolkar de här bibelorden som en anvisning att faktiskt lämna frågan om målet därhän och istället koncentrera sig på det som är här och nu – nämligen vägen. I veckan som har gått har vi sett en uppslitande debatt i våra medier och till viss del i det politiska Sverige som handlat om huruvida en ung muslimsk man kan sitta i en partistyrelse eller ej. Väldigt många människor har luftat sin allmänna misstro mot religion i allmänhet och mot islam i synnerhet. Frågan om vilka ideologiska mål man har som muslim har stått på agendan. För min personliga del har jag blivit besviken på många personer som varit fullt upptagna med att bekräfta sin egna föreställningar istället för att försöka sätta sig in i andras. Jag möter då och då människor som tror sig veta precis vilken typ av samhälle jag vill ha och vilka som målen är för min tro. Dessa personer är så oerhört upptagna med målen att de inte ens ser sin egen väg framför sig. Eller så tror de att vägen är spikrak, utstakad och klar, inget att bekymra sig om.

Jesus är vägen men, nota bene, inte målet! ”Det är vägen som är mödan värd” som Karin Boye skriver. Karta och kompass fungerar med Jesus som väg, med ordet som kompass tar man sig fram på vägen som slingrar sig fram mellan träden, utefter bäckar och gärdsgårdar och upp på bergen. Kompassen ger dig en riktning, men inte ett mål. Med GPS måste du ha ett bestämt mål klart, vägen är verkligen bara en transportsträcka, många hittar inte ens eller har inget begrepp om vägen, de bara kör på uppmaning – som att läsa bibeln med bokstaven för ögonen eller lyssna på pastorns ord som lag istället för att själv läsa kartan och följa vägen med hjälp av kompassen.

I Johannesevangeliet står det i första kapitlets fjortonde vers att ordet blev kött och tog sin boning bland oss, eller slog upp sitt tält hos oss som man översätta om man vill. I grundtexten använd det grekiska ordet ”logos” för ”ord”, alltså att ”logos” blev till kropp, kött och blod, i vår värld. Logos kom in i vår värld helt enkelt. Och i den första versen framgår att detta logos också är Gud. Gud, i form av av logos, tog alltså kropp i vår värld. Slog upp sitt tält hos oss, viket jag tycker är en väldigt fin bild för Guds närvaro. Det finns olika tolkningar av den teologi som framförs i Johannesevangeliet, men termen ”logos” används inom en del av den grekiska filosofin som en term för att uttrycka tillvarons inneboende rationalitet. Som kristna kan vi alltså säga att logos står för Skaparens tanke med skapelsen, och därmed skapelsens innersta mening. Kristus är alltså den som förkroppsligar Skaparens tanke, eller skapelsens innersta mening. Och Kristus är vägen, inte målet, utan vägen. Skapelsens mening är alltså – en väg.

Men logos betyder också ”ordet” eller kunskapen. En djupare tolkning är därför att Kristus och den kunskap vi blivit förunnade i förening utgör den karta över skapelsens inneboende rationalitet som vi har försetts med. Vägen, i form av Kristus, är skapelsens mening och att följa den vägen är att följa vår egen inneboende rationalitet – så skapade och skapande som vi är.

I min Faders hus finns många rum säger Jesus. Jag ser den strofen som en lite blinkning till mig, en blinkning till mig som vill veta hur allt funkar, varför saker är som de är och hur det kan komma sig att det blivit så. Blinkningen säger mig att – det ordnar sig. Det finns något att komma hem till, det finns plats för dig också. Men, du, det är inte det som är poängen.

I våra liv bör vi se Jesus mera som vägen än som målet. Men ”vi vet inte vart du går” säger Tomas. ”Det är inte vart jag går som är viktigt” säger Jesus, ”för jag är vägen, sanningen och livet”. Alltså, det är inte målet som är viktigt, eller rättare sagt, vägen är målet. Bibeln, vårt eget förnuft och Kristus föredöme – men också lärjungarna – ger oss vinkar och råd om vägen. Vi måste finna den själva genom Jesus och det är bara genom att gå med Jesus som vägen uppenbaras. Det finns ingen annan väg som låter oss komma till insikt om tillvarons existentiella grunder, det är en väg både in i oss själva som skapade varelser och ut mot alla andra i skapelsen. Men Jesus är den som förenar dessa två riktningar.

Länge tänkte jag på min tro som en relation till Jesus, en personlig relation till Gud i hans egenskap av Kristus, men i arbetet med den här predikan är det snarare efterföljelsen som blivit mitt ledord. Inte efterföljelse i meningen ”gå efter” utan efterföljelse i meningen en vilja att ”gå med” Jesus Kristus. Och den vägen leder inåt i mig själv och leder till en större insikt om mig själv och mitt behov av Guds nåd, och utåt mot medmänniskan och ger därför denna nåd till andra.

Gud är fullkomlig och oändlig. Han ÄR i ordets mest grundläggande betydelse, Gud är tillvaros existensform. Jesus är medlaren, den som förkroppsligar detta varande, den som går mellan oss och Gud, den som ligger som en bro över de mörka vattnen, men som också är en bild av Fadern själv.

Det fanns en tid i mitt liv när det var verkligt svårt, så svårt som det bara kan vara när man ställs inför den yttersta frågan om livets mening. Min tröst var alltid att Jesus hade redan varit där – oavsett hur svårt jag hade det så hade jag en Gud som varit där. Han visste vilka kval jag gick igenom. En av de gamla sånger jag älskar mest är ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, ser du efter skall du finna att där står han”. Och så var det verkligen. Men även här blev Kristus vägen inte målet. Vägen inåt kan också bli vägen utåt. Genom de erfarenheter som jag fått göra tillsammans med min Gud så kan jag också gå vägen utåt med annan styrka. Jag förmår öppna mig för medvandrarna, för dem som samsas med mig på vägen, men framför allt för dem som inte orkat, som tappat sugen, som sitter där vid vägkanten och inte vill mer, vars matsäck tagit slut eller människor som börjat gå åt andra hållet i sin förvirring. Och, glöm inte, det syns inte alltid utanpå att man tappat sitt hopp.

Att ständigt vara på väg – alltså att vara i Kristus – är vår mission i denna världen. Ingen enkel sak. Det är så ofta i ögonblicken när det brister som det också ljusnar. Sångaren och författaren Leonard Cohen sjunger om sprickan i tillvaron, den där sprickan som gör att ljuset kommer in. There is a crack in everything, that’s how the light comes in. En annan sångare, Ola Magnell, beskriver i sin sång ”Nya perspektiv” hur det är när allting visar sig vara på ett annat sätt än man trodde det var, det är då man helt plötsligt ser nya perspektiv: när du inte längre har någon chans att vända, när du har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, det är då, först då som saker börjar hända, det är då som du kan börja skönja nya perspektiv. ”Men” säger Filippos, ”visa oss då Fadern! Det är nog för oss.” I texten känns det som om Jesus suckar lite, drar efter andan, och säger till Filippos – för säkert tjugonde gången – ”tro på mig när jag säger att Fadern är i mig och utför sina gärningar”. Alltså, ungefär, släpp taget Filippos. Jag är vägen. Det finns ingen annan väg än jag. Och den vägen är livets och sanningens väg.

Carl von Linné lär ha sagt att han såg Gud på ryggen i naturen, och kanske är det så med oss här på vägen där vi går med Jesus bland oss. Vi ser Gud på ryggen medan vi vandrar. Men vägen är vår kallelse. Och vandringen och samtalen likaså. Inte förrän vi är vid målet ser vi klart. Här är det dunkelt såsom i en spegel, men då skall allt bli uppenbart.

Den sista delen av evangelietexten är ett löfte, Jesus säger, ”den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större”. Det är en tillförsikt och tillit under vandringen. Vi går inte ensamma, vi har kraften med oss, vi är i Jesus Kristus i vår vandring. Vi är förenade med vår Herre och tillsammans med honom går vi den väg som är vår i just vår tid och vårt sammanhang. Den vägen leder både inåt och utåt, den vägen är skapelsens själva mening. Och – så otroligt – mitt i den meningen finns faktiskt vi.

*OBS att texten är skriven för att framföras som predikan och alltså anpassad för det talade ordet. Evangelietexten är från Johannes evangelium kapitel 14 verserna 1-14.

Ett folk på vandring

På Annandag Påsk för fem år sedan började jag den virtuella Emmausvandringen här på bloggen. Och nu är det Annandag igen, de två lärjungarna samtalar med varandra och med den okände medvandraren. Den som visar sig vara Kristus själv.  Vi har väl blivit några medvandrare här, fram kommer vi väl aldrig men vägen blir ju lättare om man har sällskap. Och någonstans bland oss tror jag att Jesus Kristus finns, både som den vi bär inom oss och den som talar till oss utifrån.

Under de där fem åren har vägen gått både uppför och nedför i mitt liv. Men framåt. Gruppen vandrare har förändrats både ifråga om storlek och ålder. Samtalen förändrats men förblivit centrala. Än så länge är mina steg spänstiga, mina ord lyder mig och min tanke blir allt klarare. Men jag vet, som alla andra, att den dagen kommer när det är min tur att hamna på efterkälken, att tappa initiativet och så småningom blir jag kvar någonstans vid vägen. Ihågkommen men inte längre en fysisk vandrare. Guds folk är ett folk på vandring.

Vi vet så oändligt lite om framtiden och ändå planerar vi den hela tiden. Jag menar inte att vi skall sluta planera (de som känner mig kan nog inte sluta skratta inför tanken) men nu när jag sitter här med min planering så känner jag en allt större ödmjukhet inför vägens egen inneboende kraft att leda oss framåt. ”Må din väg komma dig till mötes” sjunger vi i en psalm. Det är kanske hemligheten med den ”goda planeringen”, att möta framtiden med almanackan i ena handen och kompassen i den andra. Att kunna orientera sig när vägen leder runt i krokar, ned mot floden och upp mot bergen.

Jag försöker vara en vandrare som tar emot vägen, även när den går mot oväntade väderstreck. Då tar jag fram kartan och kompassen för att undersöka vart vi är på väg, vägen och jag. Både planer och improvisation. Tillsammans är det lättare.

Läs om Emmausvandrarna i Lukasevangeliet 24:13-35

Palmsöndagens dramatik som övergår i påskens nåd

Palmsöndagen. Söndagen före påsk, den tidpunkt då allt tar sin början och dramatiken börjar byggas upp.

Det vore en lysande inledningsscen i en film, Jesus som rider in i Jerusalem på liten åsna, folkets talkörer ”Hosianna!” och viftandet med blad och kvistar. Förväntningarna är skyhöga. Så växlar kameran, vi se några bistra ansikten. Översteprästerna ser på varann med menande blickar. Någonstans i kretsen kring Jesus stannar kameran ett ögonblick på Judas, mannen som kommer att överlämna Jesus till prästerskapet. Kanske tittar Pontius Pilatus ut genom något möjligt fönster i en undran över oväsendet. Inte anar han då att han blir mannen som förrättar offret, i tron att han ger folket vad det vill ha kommer han att försona världen med Skaparen. ”Ecce homo” säger han och vet inte hur rätt han har. Men än så länge är han bara en alldeles vanlig – eller möjligen ovanligt grym, enligt Josefus -  romersk ståthållare. Soundtracket har låtit oss ana en baston, en ton som växer olycksbådande allteftersom vi följer Jesus in mot stadens centrala kärna. En grundton i moll ackompanjerar bildsekvensen.

Men vad händer sedan? Ja för mig som troende kristen är det som händer sedan en vändpunkt i mänsklighetens historia. Jesus Kristus som i sig själv förenar människa och Gud dör en alldeles mänsklig död på ett träkors, troligen alldeles utanför Jerusalems centrala delar, men återuppstår på ett gudomligt sätt till livet efter tre dagar. Utan denna frälsningsgärning skulle var och en av oss fortfarande stå med vår tunga ryggsäck av ofullkomligheter utan andra möjligheter än att vara duktiga och försöka reparera så gott det går. Den nya tidens ständiga förlåt, ursäkter och pudlar skulle behöva mångdubblas och ändå inte räcka till.

Men som Paulus skriver i Efesierbrevet i Matteusserien så har Jesus i en enda kropp försonat lagens krav med Guds fullkomlighet (Ef 2:13-16). Den s k förlåten har brustit, alltså hindret mellan oss och Gud är borta. I vår tro kan vi genom nåden ta emot Guds kraft och välsignelse. Det betyder inte att vi slutat vara människor eller upphört att utsättas för allt det som varje individ utsätts för i ett mänskligt liv.  Men det innebär att vi har en annan kraftkälla att ösa ur, att vi fått möjlighet att vara Guds händer och fötter i vår värld. Att leva i nåden är att ständigt söka den väg som är vår, den som är kärlekens väg, att låta Guds nåd flöda ut till andra människor i vår omvärld.

Mycket är svårförklarligt, mycket är svårt att förstå, nu ser vi dunkelt som i en spegel. På samma sätt som lärjungarna stod fullständigt frågande inför hur palmsöndagens triumf förbyttes i långfredagens tragedi står vi ibland frågande. Det är en del av att vara människa i denna världen. Vår tro är ett vågspel, ett steg ut i den nåd som är det enda som bär.

Om Jesu intåg i Jerusalem kan man läsa i Matteus 21:1-11.

Vilken teologisk position har den nye påven?

Under några veckor har svenska medier ovanligt nog sysslat ganska ingående med ledarskapet i en religiös organisation. Övriga veckor på året brukar den religiösa bevakningen handla om utträden ur Svenska Kyrkan, bokstavstroende amerikanska pastorer eller islamsk wahabism. Men, som ett litet undantag har vi kunnat följa diskussionen om ur den nye påven väljs och vilka krav som kan ställas på en sådan. Det har trots stora brister i rapporteringen varit hälsosamt. (Även om en av våra ministrar tycker att det var onödigt uppmärksammat.)

Den nye påven har tagit namnet Franciskus I men heter som privatperson Jorge Mario Bergoglio och är född och verksam i Argentina. Valet av honom gick relativt snabbt men var ändå en överraskning för de flesta av oss som bara följt processen på avstånd. I svenska medier betecknas den nye påven som ”konservativ” och som belägg för det anges att han är emot abort och samkönade äktenskap. För mig framstår det som en upplysning som närmast kan beskrivas som överflödig. Katolska kyrkans lära är sådan att abort och samkönade äktenskap inte ryms där. Om man då tror att en process för att välja ledare där senioritet, elitism och tradition står i centrum skulle resultera i en påve som accepterade fri abort eller samkönade äktenskap så är utgångspunkterna synnerligen grunda.

Att vi sedan får veta att han gillar fotboll och opera, läser Borges och Dostojevski samt åker kollektivt fördjupar kanske inte bilden av hans teologiska position…

Möjligen är den nye påven konservativ, men då konservativ i kyrkans mening, vilket betyder traditionalist och skeptisk till en del av det som Andra Vatikankonciliet ledde fram till. Det kan också betyda att han anser att kyrka och nationalstat skall hålla sig på varsin kant, att stöd till de allra fattigaste och mest utsatta är viktigare än att engagera sig i en politik för global ekonomisk rättvisa, klimatfrågor och individuella rättigheter. En konservativ hållning kan också innebära att mässan bör firas på latin (trovärdiga uppgifter gör gällande att den nye påven inte vill det), att synen på ekumenik är restriktiv och att den individuella fromheten och enkla livsstilen är viktigare än kyrkliga evenemang och projekt. Att vara konservativ kan också vara en uppfattning om att mission och omvändelse är kyrkans centrala projekt (att påven är jesuit talar för det) snarare än social hjälp och befrielseteologi. Jag vill också förstå på vilket sätt hans jesuit-bakgrund impregnerar hans teologi – ser vi här en påve med intellektualismen på agendan?

Istället för att tala om den nye påven som ”konservativ” och sedan använda argument för att underbygga detta som gäller hela den katolska kyrkans lära borde de kommentatorer och journalister som bevakar påvevalet undersöka de skiljelinjer och motsättningar som är relevanta inom kyrkan. (Jag får en känsla av att en del mediepersonligheter fått höra att den nye påven är ”konservativ” och då utgår de från att det innebär att han är emot abort och samkönade äktenskap eftersom det är det enda de vet om konservativ religion. Men kanske har jag fel.)

Förhoppningsvis får vi en teologisk deklaration som klargör var den nye påven står i debatten mellan konservativ och liberal teologi, mellan tradition och förnyelse och mellan folklighet och elitism.

Läs också ”Till vänster om Kristus!” som jag skrev i höstas a propos en fransk liberal teologisk hållning.

Avvisningarna: Nej, inte i mitt namn!

Vi lever i fastetiden. En förberedelse för påsken och mottagandet av den nåd som Gud ger uttryck för genom Jesu död på korset. Fastan är en tid för eftertanke, för att sjunka djupare ned i den osjälviska kärlekens hav. Morgondagens söndag har temat ”Den kämpande tron” och en av de gammaltestamentliga texterna är från Jesaja 61: ”Han har sänt mig… att förkunna frihet för den fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från vår Gud”.

I denna tid pågår en jakt på människor i Sverige idag. Den kallas REVA. (REVA är en förkortning av av ”Rättssäkert och Effektivt Verkställighetsarbete”.) REVA är en reva i vår civiliserade demokrati men också en nationellt prioriterad verksamhet för gränspolisen i Sverige sedan regeringen i polisens regleringsbrev* krävt att avvisningar av asylsökande som fått avslag på sin ansökan om asyl måste öka.

I regleringsbrevet för 2013 anges att:

Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samverkan effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut med syfte att, i förhållande till verksamhetsåret 2012, påtagligt öka antalet verkställda beslut avseende personer som är inskrivna i Migrationsverkets mottagande.  Rikspolisstyrelsen ska redovisa andelen inkomna ärenden där identitetsuppgifter, nödvändiga för att genomföra avvisnings- eller utvisningsbesluten, inte har säkerställts vid överlämnandet. Vidare ska Rikspolisstyrelsen redovisa andelen ärenden där nödvändiga identitetsuppgifter har säkerställts av Polisen samt huruvida detta har krävt kompetens och befogenheter som endast Polisen besitter. Av redovisningen ska framgå vilka huvudsakliga åtgärder Polisen vidtagit för att säkerställa identitetsuppgifterna. Utöver återrapporteringen i årsredovisningen ska en delredovisning omfattande perioden januari till och med augusti lämnas senast den 1 oktober 2013.

Som framgår av citatet ovan är avvisningarna en prioriterad fråga för regeringen och identitetskontrollerna en väg för att åstadkomma detta. Polisen kan till och med återrapportera med stolthet att det är just polisens kompetens som krävs eftersom de kan begära identitetshandlingar om någon begår ett brott (t ex plankar i tunnelbanan). Men i regleringsbrevet finns en mängd andra ting att prioritera, mängdbrott och brott där barn och unga är inblandade till exempel. Hur polisen väljer att nå målet om ökad avvisning är inte föreskrivet i regleringsbrevet utan är istället en fråga för myndigheten.

Det är ovärdigt en human och modern demokrati att uttryckligen jaga personer för att ta reda på om de är illegalt i Sverige. Visserligen är det ett brott mot lagen att vara här, men en människa förlorar inte sina mänskliga rättigheter bara för att hon vistas på en plats där hon inte har uppehållstillstånd. Och det är bakgrunden till att s k papperslösa (de som inte har papper på att de får vara i Sverige) numera fått utvidgade möjligheter till skolgång och sjukvård. I Sverige har vi en skyldighet att tillse att alla som vistas här tillförsäkras sina individuella rättigheter avseende personlig integritet, liv, egendom, politiska friheter och rätt till vård och omsorg. Ibland är dessa första-hands-rättigheter också en orsak till verkställighetshinder (svår sjukdom t ex) något som skall prövas i varje enskilt fall.En människa har alltid rätt att få skydd för sina oeftergivliga rättigheter, huruvida hon har papper på vem hon är eller får vara där hon är är ointressant.

Och, inte minst viktigt, i flera fall har asylprövningen inte riktigt visat sig vara så rättssäker som vi förväntar oss. Principen bör alltid vara att tro på den som säger sig vara allvarligt hotad till livet eller kan kastas i fängelse, utsättas för tortyr eller motsvarande.

REVA underblåser ett misstänkliggörande i vårt samhälle, en rädsla och osäkerhet. För polisen måste det vara omöjligt att samtidigt försöka skapa förtroende hos grupper av invandrare som kommer från länder där polis och militär just använt sitt våldsmonopol i repressiva syften. Hela verksamheten bär ju också bedräglighetens prägel eftersom syftet med att gripa gratis-åkare inte har med det brottet att göra utan bara är en undanmanöver för att kunna kringgå den lag som säger att polisen inte kan använda sig av sitt våldsmonopol utan välgrundad anledning.

Hela agerandet är inhumant, ovärdigt och motbjudande. Och det är vi väldigt många som anser. Regering och polismyndighet delar på ansvaret för det som sker, men det är vårt medborgerliga ansvar att kräva att det får ett slut. Nu. Som kristen finns jag i denna världen för att förkunna nåd och befrielse. Jag motsätter mig därför att det som sker med de papperslösa just nu sker i mitt namn.

 

PS. Kan inte låta bli att tänka på de vise männen som inte lydde Herodes och rapporterade om den där flyktingfamiljen med sin lille nyfödde Jesus. De tog helt enkelt en annan väg tillbaka hem. De ville inte bli en del av en repressiv politik från den romerska ockupationsmakten. DS.

* Ett regleringsbrev är regeringens sätt att styra sina myndigheter mot önskade mål.

Kvinnlig vänskap – förlöjligad men nödvändig

Väninnor. Det fanns en tid när jag avskydde det ordet. För mig var väninnor detsamma som tjejsnack och det rörde utseende, kläder och smink. Något jag var ointresserad att prata om. Väninnor i lite äldre år var en eufemism för gå ut i köket och fixa disken. Eller prata bebiskläder. Unga flickor kan vara extremt elaka mot varandra. Jag glömmer aldrig de nålstick och de nedlåtande kommentarer som jag fick av jämnåriga flickor som förutsattes ha så roligt tillsammans.

Men ju äldre jag blivit desto mer intressant har det blivit med väninnor. Kanske finns det en selektionsprocess som gör att de som blivit kvar i bekantskapskretsen också är kvinnor som gått sina egna vägar, som skaffat sig egna erfarenheter och inte väjt för livets alla hinder. I nu mogen ålder känner jag vikten av att vårda mina få väninnor. Någon som är kvar sedan skolåren och några som tillkommit i livets olika skeden. De representerar delar av mitt liv, och de känner mig som någon annan än den jag är idag. Vi har i någon mening valt varandra, och därför pratar vi bara om väsentligheter: relationer, kroppen och döden.

Vänskap är en i vår tid lite bortglömd relation. Den är inte så passionerad, men den är uthållig, stabil, realistisk och överseende. Vänskap mellan kvinnor kan förlöjligas eller uppfattas som farlig. Kvinnor som tar ställning, som tar plats, blir måltavlor för förakt och misogyni, och särskilt när de uppträder i grupp. För mig har kvinnlig vänskap blivit än mer oundgänglig och värd att kämpa för.

Lästips: Ulrika Knutsons underbara bok om Fogelstadskvinnorna ”Kvinnor på gränsen till genombrott”. Fler lästips är Merete Mazzarellas understreckare (SvD) om tantens revansch samt Gunilla Thorgrens bok ”Grupp 8 och jag”.