Vi har ingen skyldighet att leva spännande liv och absolut ingen skyldighet att kunna berätta intressanta historier om våra liv. Johan Hakelius gjorde för en tid sedan i Aftonbladet upp med radioprogrammet ”Sommar” och menade att programmet blivit upprepande, trist och ointressant eftersom ett stort antal s k värdar helt enkelt inte hade något intressant att berätta. Lite i samma anda skriver idag Erika Hallhagen i SvD Kultur att programmet Sommar kan jämställas med att få till bästa statusraden på Facebook. Själv fick jag närmast klåda när jag för en tid sedan för tredje dagen rad fick höra en person berätta om sitt liv som ”entreprenör”.

I årets upplaga* av Sommar framträder sex författare, sju idrottare, nio programledare/journalister, tio skådespelare/regissörer och tio företagare. För tio år sedan var det fyra företagare och tolv författare samt flera personer verksamma inom högskola/universitet.** Antalet skådespelare var 14. Det är svårt, för att inte säga halsbrytande, att våga sig på någon direkt jämförelse mellan åren. Tidsandan förändras och Sommar är ett program som i stor utsträckning förväntas spegla just denna anda. men samtidigt är det svårt att inte notera det fokus på självhävdelse och framgångssagor som årets Sommar visar. De sjutton personer som är företagare och idrottare – och en hel del av de utvalda programledarna också – tycks valda utifrån att de skall berätta om hur ”bra det gått” för dem. Programmet blir på så sätt en självbespeglande berättelse om en hjälte och det förlovade landet.

Begreppet ”entreprenör” betyder ursprungligen ”mellanhand” och är benämning på den som inte hittar på något själv och inte tillverkar något själv utan gör en vara och konsumtion av det som andra skapar. Typexemplet är kanske Billy Crystals rollfigur i filmen ”City Slickers” som säljer reklamtid för en radiostation. Så används inte ordet längre. Men jag tycker det är tråkigt att personer vars kreativitet, idérikedom, mod, originalitet och förmåga att tänka fritt har varit avgörande istället framställer sig själva som ”entreprenörer” där förmågan att göra pekuniär vinst ställs i centrum. Konsumtionssamhället invaderar även vår självuppfattning. Jaget står i centrum för programmet ”Sommar”. Men, invänder vän av ordning, så var det väl redan på Torsten Ehrenmarks tid? Ja, självklart är det ett jag som berättar men att dela med sig av sina erfarenheter är inte detsamma som att försöka imponera med dem. För mig förväntas sommarvärdarna ta med lyssnaren på en resa i det egna livet som inbjuder till delaktighet, inte till pompösa utsagor om de fina vänner man har. En resa som bjuder på egna tillkortakommanden att som lyssnare identifiera sig med, inte brister som egentligen har skrytvärde (”är inte så förtjust i mingelpartyn”).

(Låt mig tillägga att det självklart finns ett antal pärlor även bland årets sommarpratare och att jag tror att det är producenterna själva som i många fall driver fram den form inom vilken de s k personliga historierna skapas.)

Programmet Sommar var en gång en plats där personer som kunde berätta en historia – oavsett om deras liv var spännande eller ej – fick breda ut sig ett par timmar, för lyssnarens skull. Sommarvärdarna var valda för sin förmåga att berätta, gestalta och roa – inte som huvudpersoner i sina egna liv. I urvalet förväxlades inte verket och personen. Och självironin och distansen spelade en väsentlig roll. Numera är Sommar ännu en arena för självhävdelse och för att visa upp sitt lyckade liv, för talarens skull.

*Beräkningen gjord via SR:s hemsida samt via Wikipedia och de titlar som angivit på personerna där.

** Årets författare är Jo Nesbö, Daniel Sjölin (även programled), Martina Haag, Amanda Svensson, Sara Bergmark Elfgren och Jan Lööf. 2002 års författare var Lena Andersson, Åke Edwardsson, Stefan Einhorn, Brita af Geijerstam, Bodil Malmsten, Lars Ulvenstam, Carl-Johan Wallgren, Bengt Ahlfors, Sara Kaderfors, Johanna Rubin Dranger, Maria Küchen och Karin Berglund.

Annonser