Semestern börjar gå mot sitt slut för de allra flesta. Själv är jag lycklig nog att ha en tid kvar av sommarledigheten. Men det är ju, som så mycket annat, mest en tidsfråga. Inom några dagar är det dags att försöka komma ihåg inloggningsorden på datorn, leta rätt på passerkortet och hoppas på att namnskylten på rummet är kvar. En del av dem som varit lediga har faktiskt ingenting att komma tillbaka till. Och åter andra kommer tillbaka till en arbetsplats där någon saknas, någon som alla trott att de skulle återse.

Man stiger aldrig ned två gånger i samma flod, sa de gamla grekerna. Och varje höst är, så repetitiv den än tycks vara, är en ny möjlighet att göra slag i saken av alla löften från sommaren. Det är tungt att ändra på vanor och rutiner, men kanske är det just det som måste till detta år? Själv funderar jag mycket på hur jag skall kunna bibehålla det inre lugn och balans jag lyckats uppnå under sommaren. Vilka hinder och skydd skall jag etablera så att yttervärldens tryck inte blir övermäktigt? Hur bygger man en fördämning mot Stilla Havet för att travestera Marguerite Duras underbara bok om sin familjs liv i Indokina.

Personligen hämtar jag kraft i de minnena från några veckors fri och ledig tid utan spektakulära händelser, från glädjen att återkomma i lunk och rutiner och från övertygelsen om att mitt värde inte hänger på dagsformen. På sätt vis alltså från sådant som inte står så högt i kurs i ett samhälle där allt blivit varor och pengar. På ledig tid skall man vara med om ”events”, häftiga upplevelser och udda händelser. Rutiner är något som dagens arbetsliv föraktar, allt skall vara förändringsbenäget. Och den falska floskeln ”man är aldrig bättre än sin senaste match” har perverterat människors syn på varandra. 

Gå mot strömmen.  Och jag är helt övertygad om att ensam är inte stark. Aldrig någonsin.

Annonser