Trettonhelgen inbjuder till betraktelser över livet som en resa, över målet och över meningen med denna färd. De tre vise männen i traditionen finner till slut den blivande konungen, men de finner ett litet barn i ett stall. Ändå bär de fram sina konungsliga gåvor, dyrbara kryddor och metaller. Det är en underbar bild, en ljuvlig berättelse att ha med sig på livets väg. Den rymmer så mycket av livsvisdom (som de flesta folkliga myter och bibelberättelser) men en sak som jag reflekterade särskilt över är att dessa tre, några av Österns vise, sannolikt kungligheter vid det Babyloniska hovet, de trotsar både faror och hinder för att nå fram till – vad de tror – är en ny härskare. De inser att den palestinske ståthållaren är ute efter barnet och tar därför till både vita lögner och knep för att hindra Herodes. Dessvärre lyckas de enligt Bibelns texter ändå inte hindra de ohyggliga barnamorden.

Men, ibland är det mest banala också det mest djupsinniga. Det sägs ju i vår Bibel att de fattiga i anden skall besitta jorden och det gamla ordspråket säger oss att av barn och dårar får man höra sanningen. När vi därför närmar oss Gud med ett öppet och lite barnsligt sinne förstår vi (ibland) så mycket mer än vi förstod när vi bara läste. Många bokstavstroende och icke-troende möts i en förstockad förståelse av miraklet, bägge är övertygade om att det är den intellektuella förståelsen som är den centrala. Det är ibland enklare än så.

Jag råkade titta in i en brittisk deckarserie (i väntan på laddningen av en DVD) som jag ofta ser när andan faller på. Plötsligt i en scen står den lilla flickan vid en damm, ett vattenfall och en vacker vy. Hon säger att det är så vackert, men också farligt. Hon har förstås blivit varnad för att drunkna. Förbi går en äldre man (eller i hennes fantasi) som bligar på henne och hälsar. Han säger ”Ja, det är farligt, som det mesta vackra är.” Det blir tyst en stund. Så säger han ”Låt inte rädslan segra.” Scenen är slut.

Hur många av oss känner inte att det är precis det som händer i våra liv? Räck upp en hand: *räcker upp handen*. Jag är ingen modig människa av naturen, men ibland känner jag att det är nödvändigt att stå upp för det rättfärdiga, för det goda och sanna i denna världen. Så lätt det är att alltid välja tryggheten. Och den tendensen har blivit så mycket större idag när risker med precis allting värderas och kalkyleras. Av psykologisk forskning vet vi att människan har en tendens (generellt) att välja tryggheten, att minimera risken. Ett nog så rationellt beteende i en hård värld där faror kunde lura bakom varje sten. Men när rädslan besegrar oss då är vi förlorade. Varje nytt steg, varje ny möjlighet, varje förändring kommer oundvikligen att innebära en risk. Att skydda sig mot fara, att inte vara dumdristig och att undvika uppenbara fallgropar är självklart. Men därifrån till den kultur av försiktighet och trygghet som vi odlar kring oss själva och våra liv i Sverige idag är steget långt.

Jag tränar varje dag på att övervinna ängsligheten. För mig är det en överlevnadsstrategi. Det vackra, sanna och goda kan inte leva utan människor som trotsar sin rädsla. ”Livet kan man inte ha på banken” som framlidne Totta Näslund sjöng (Mikael Wiehes text).

I min andaktsbok står idag ”Men Herren är trofast, hans skall styrka er och skydda er för det onda” (2 Tess 3:3) I den förvissningen tar jag mig an ett nytt år.

Annonser