Om nästan precis tre veckor, den 25 oktober, skall jag predika i Domkyrkan i Göteborg. Jag är naturligtvis spänd och nervös, inte för att stå i predikstolen och prata (även om det rent fysiskt kan kännas lite darrigt) utan istället inför utmaningen att framföra ett budskap som slår an en sträng hos åhörarna.

Temat för den söndagen, den 20:e efter Trefaldighet, är ”Att leva tillsammans” Evangelietexten för den dagen är hämtad från Markus 3:31-35. Det är en liten kort text om att Jesus får besök av ”sin mor och sina bröder” när han är mitt uppe i sin förkunnelse. Troligen till de flestas förvåning säger han inte ”be dem komma in” utan istället ”vem är min mor och mina bröder?” och tillägger att alla de som gör Guds vilja är hans familj.

Texten kan tolkas dels som en stark plädering för kristet syskonskap i motsättning till den traditionella familjen, dels som ett avståndstagande hos Jesus själv från den jordiska och biologiska familjen.

Den första tolkningen: Pläderingen för syskonskap finns också i det sätt som lärljungarna levde även efter Jesu himmelsfärd (Apostlagärningarna redovisar detta) och budskapet om gemenskap mellan kristna genomsyrar stora delar av det Nya Testamentet. Men jag skulle också vilja sätta pläderingen för syskonskap i vår tid genom att tala om bejakandet av familjen. Det verkar ju lite märkligt med tanke på att Jesus tycks förneka familjen! Min poäng är dock att (utan att kunna grekisk grundtext) Jesus tycks bejaka en gemenskap som grundar sig på kärlek och Gudsgemenskap före biologiska band. För mig implicerar det att allt tal om kärnfamilj och man/kvinna är främmande för Jesus. Jesus säger inte ”jag har ingen familj” utan han säger positivt att ”det här” och ser på dem omkring honom ”är min mor och mina bröder”. Jag tolkar texten som en plädering för en familjesym som inbegriper variationer av små gemenskaper som lever som familj, alldeles oavsett de formella banden. Den avgörande frågan är inte vilken biologisk relation vi står till varann i familjen, den avgörande frågan är om vi gör Guds vilja!

Den andra tolkningen: När Jesus får budskapet om att hans familj vill träffa honom är han mitt i sin gudomliga gärning. Om han gav sin biologiska familj privilegier när han talar med människorna så skulle han också tillerkänna att de familjära banden ger ett särskilt priviligierat förhållande till honom. Som förkunnare kan/vill han inte det, utan istället betona sin roll som Guds enfödde son, som den budbärare som skulle göra alla människor till del av Guds stora familj. I relationen till Jesus är vi alla jämlikar, ingen kan anse sig stå närmare än någon annan. Vi får alla vara en del av hans familj, men allt vad det innebär av tillhörighet, respekt och kärlek.

Ungefär dit har mina förberedelser för predikan kommit, nu skall jag bottna i alla texterna, inklusive epistel och gammaltestamentlig text, samt också undersöka om man kan få veta mer om grundtexten avseende Markus 3:31-35.

En eller annan ytterligare post under arbetet kommer att dyka upp här. Kommentarer är välkomna!

Annonser