Vuxna människor väljer själva….eller?

Lyssnade igår på Studio Ett i radions P1 där Kd-ledaren Göran Hägglund försvarade vårdnadsbidraget mot Veronica Palm från socialdemokraterna. Hägglund använde inga kristna argument för sitt vårdnadsbidrag, istället hävdade han att när vuxna människor själva får bestämma hur de vill organisera familjeansvaret så blir det bäst – därmed är vårdnadsbidraget givet då många människor faktiskt vill ha det. Ingen är ju tvingad att ta emot det.

Det är fascinerande ihåligt argumenterat från Hägglunds sida: i många andra frågor anser vi allmänt – och Kd i synnerhet – att vuxna människor inte vet vad som är bäst. Staten försöker på alla upptänkliga vis få människor att sluta missbruka alkohol, droger och varandra. Vår svenska stat har program för folkhälsa, barnhälsa och äldres hälsa. Med hjälp av ekonomiska incitament försöker man få människor att välja det som är ”bra” för dem. Varför har den borgerliga regeringen infört en miljöbilspremie om man inte misstänker att ”vuxna människor” väljer fel? Ekonomiska incitament är ju sedan många år den väg politiken gått, istället för förbud och tvång, för att få fram ett ”gott” beteende. (Sedan kan man ju undra varför staten skall satsa pengar på något som staten tydligen ändå inte tycker är bättre än något annat…)

Säg som det är Göran Hägglund – du och ditt parti menar på politiska och religiösa grunder att det är bättre för små barn att vara hemma hos sin mamma eller pappa än att vara på dagis. Ni vill prioritera en familjepolitik ni tror på – på jämställdhetens bekostnad. Det är väl inte så farligt att säga det? Varför inte använda religiösa argument, för de är ju rimligen de enda som åtminstone jag finner vara hållbara här (även om jag inte delar ståndpunkten i alla fall).

Så konstigt blir det när de religiösa argumenten inte får komma in i debatten – jag hade hellre sett en Hägglund som sagt att hans parti på den katolska sociallärans grund omhuldade en familjepolitik som innebar att barnen mår bäst i den lilla gemenskapen, att närhet och kärlek till föräldrarna är viktigare än dagisträning med lek och inlärning.

Men det händer inte – istället får vi höra en Hägglund som argumenterar för sin ståndpunkt med argument som han själv aldrig accepterat från någon annan.