När jag insåg att jag skulle bli mamma på riktigt köpte jag ”Barn de första fem åren” av Penelope Leach. Boken utkom första gången 1977 och var en utmärkt och informativ text med goda råd om barnets mat, sömn och hygien men också kring betydelsen av lek och närhet. När familjen utökades följde också Anna Wahlgrens ”Barnaboken” med. Vårt exemplar är tryckt 1983. Med anledning av ”Felicia Feldts” uppgörelse med sin mamma Anna Wahlgren har nu Wahlgren blivit var mans niding och väljer att inte försvara sg medan ”Feldts” bok marknadsförs som en roman (och utan Wahlgrens namn) men ändå med Wahlgren på omslaget.

I barnens tonår var det Wahlgrens bok som togs ur hyllan gång på gång. Vi skrattade åt Wahlgrens träffsäkra beskrivningar av barnets olika åldrar och vi kände trygghet i att våra barn var som barn är mest och vi var som föräldrar är mest.

Jag tror dels att vi måste hålla isär verket och personen, dels att Wahlgrens styrka inte var de konkreta råden (de var många gånger korkade, men det begrep man snabbt). Många människor har svårt att förstå att en bra konstnär kan vara en dålig människa. Chet Baker var en underbar trumpetare under sina tidiga år, men han var en oförbätterlig missbrukare, bedragare, hustrumisshandlare och svikare.  Naturligtvis förändrar inte det att hans inspelningar från 1950-talet eller hans betydelse som en av jazzens stora. Anna Wahlgren var kanske alkoholiserad och levde ett gränslöst familjeliv. Det hindrar inte att hon kan ha skrivit texter om barn och ungdomar som träffar på kornet.

Wahlgrens böcker innehåller mycket men jag tror det viktigaste var en tilltro till föräldern. Du duger, du förstår ditt barn och det är kärlek som gäller. Under en period var det mycket tjat om olika uppfostringsmetoder och Wahlgrens bok blev en motvikt mot ”skolor” och fixa idéer. Och vad säger vi om dagens idioti med skamvrår och bestraffningar? Sådant är mot alla normala föräldrars intuition.

Glöm inte heller att Wahlgren skrev i en annan tid. Om det är så att någon glömt det så levde vi på 1960- och 1970-talet med ideal om fri kärlek, familjekollektiv och barns rätt till sin sexualitet. Alla vill kanske glömma det, men detta var den tid i vilken jag blev vuxen. Själv bodde jag som 16-åring i ett slags kvinnokollektiv där huvudpersonen presenterade nya manliga gäster varje helgmorgon och den 40-årige grannen ovanpå försökte bjuda mig på Sangria när vi sågs i tvättstugan för att därefter förevisa sin sängkammare.

Jag tänker inte försvara vare sig Anna Wahlgren eller ta ifrån ”Felicia Feldt” hennes egen upplevelse, men vi andra bör kanske ta ett djupt andetag och tänka efter lite grand innan vi dömer.

Uppdatering 120209: Åsa Moberg ställer den grundläggande frågan – vem var Felicias pappa? Och säger viktiga saker om det reflexmässiga ”mammahat” som var på modet ett tag. Läs gärna här.

Annonser