Så här blev det talade ordet när jag fick möjlighet att gästpredika i Göteborgs Domkyrka 20:e söndagen efter Trefaldighet, 2009.

Temat för dagens predikan är ”Att leva tillsammans” och evangelietexten för 20 söndagen efter Trefaldighet har vi hört och den är alltså hämtad från Markus 3:31-35. Det är en liten kort text där Jesus får besök av ”sin mor och sina bröder” när han är mitt uppe i sin förkunnelse i sin hemstad. När de knackar på så säger han, troligen till de flestas förvåning, inte alls ”be dem komma in” utan istället retoriskt inför åhörarna ”vem är min mor och mina bröder?” och tillägger att alla de som gör Guds vilja är hans familj.

Hur kan han göra så? Jag tror vi bör se Jesu agerande som en form av vägran att underordna sig just den här i evangeliet beskrivna situationen och sammanhanget. Jesus är en människa av kött och blod, han är Marias äldste son. Men att i den patriarkala struktur som Palestina var då, gå in i rollen som äldste sonen i familjen, ge företräde åt sin familj och lämna sin roll som alla vanliga människors förkunnare, det hade varit att svika uppgiften som hela mänsklighetens försonare. Situationen blir en möjlighet för Jesus att vända sig mot oss som är här idag, det är oss han talar till och till hela mänskligheten och frågar retoriskt ”vem är min mor och mina bröder?”. Och den frågan betyder, givet sammanhanget i Palestina, ”för vilka människor är det jag som är en nästa, ens närmaste”? På samma sätt som Kains fråga ekat från Gamla Testamentet, när världshistoriens första brödrapar blev osams och Kain slog ihjäl Abel, och Kain på Guds fråga var Abel tagit vägen ställde frågan tillbaka ”skall jag ta vara på min broder” så tar Jesus vid och för frågan vidare, ”vem är min mor och mina bröder?” Jag tror att frågan ställs för att påvisa Jesu tillhörighet till hela mänskligheten, hans historiska sammanhang till trots.

Texten kan ses ur två perspektiv och jag tänker ta upp båda. För det första är texten en plädering för ett andligt syskonskap vid sidan av, eller t o m ibland i motsättning till, de hierarkiska, biologiska, ärftliga och materiella familjebanden som präglar våra samhällen. För det andra är det en radikal appell om att leva tillsammans i Guds vilja, och bortse från så mycket som är olika och udda hos oss var och en.

Den första tolkningen, nämligen pläderingen för syskonskap finns också i det sätt som lärljungarna levde efter Jesu himmelsfärd och budskapet om gemenskap mellan kristna genomsyrar stora delar av det Nya Testamentet. Men jag skulle också vilja sätta pläderingen för syskonskap i vår tid genom att tala om bejakandet av familjen. Det verkar ju lite märkligt med tanke på att Jesus tycks förneka familjen! Min poäng är dock att Jesus tycks bejaka en gemenskap som grundar sig på kärlek och Gudsgemenskap före biologiska band. För mig innebär det att allt tal om kärnfamilj och man/kvinna är främmande för Jesus. Jesus säger inte ”jag har ingen familj” utan han säger positivt att ”det här” och ser sig om på dem omkring honom ”det här är min mor och mina bröder”. Jag tolkar texten som en plädering för en familjesyn som inbegriper gemenskaper som lever som familj, alldeles oavsett de formella banden. Den avgörande frågan är inte vilken biologisk relation vi står till varann i familjen, den avgörande frågan är om vi gör Guds vilja!

Jesus bejakar familjen i den här texten. Det kan ju se ut som om han förnekar sin egen familj, men jag läser det som en plädering för en familj som innefattar oss alla i ett andligt syskonskap. Det är en stor glädje att just idag också kunna säga att kyrkan bejakar familjen och familjernas mångfald, då Svenska Kyrkan inom några dagar kommer att viga alla par som vill ha Guds välsignelse över sitt äktenskap. Med ledning av den här texten menar jag att vi också bör bejaka och se positivt på familjebildningar som inte alltid ser ut precis som vi är mest vana vid. Familjer idag kan bestå av så mycket mer än biologiska föräldrar och deras biologiska barn. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, makalösa familjer och singlar som själva valt sin livsstil är alla varianter av familjer som ryms inom ett andligt syskonskap. Den som gör Guds vilja är inbjuden som en del i Jesu stora familj och släkt, hur skulle då vi som människor kunna särskilja familjer beroende på politiska och formella ordningar?

För Jesus är inte det biologiska släktskapet relevant, det är gemenskapen i en familj som är det centrala. I en familj har man en naturlig tillhörighet, man hör hemma där och – vilket jag tror är centralt – den tillhörigheten är evig och icke-uppsägningsbar. I en tid av avtal, upphandlingar och kontrakt erbjuder familjen en tillhörighet från födseln och ända till dödens stund, omöjligt att frånträda. Så är det att vara familj, på gott och ont. Och det är den gemenskapen Jesus välkomnar oss till, en slags andlig ödesgemenskap.

I det andra perspektivet av texten finns en radikal appell om att verkligen leva tillsammans. När Jesus får frågan om han inte skall avbryta för att träffa sin mor och sina bröder är han mitt uppe i sin förkunnelse. Strax dessförinnan har han pekat ut sina lärljungar. Han väljer att inför de människor som finns där retoriskt ställa frågan om vem som är hans mor och hans bröder. Och han pekar också ut dem som är där som just hans mor och hans bröder, i bildlig mening. Jag vet inte exakt vilka människor som befann sig framför och runt Jesus vid det här tillfället, men han var ”hemma” enligt texten och sin vana trogen talade han antagligen till vanliga Palestinska Svenssons, men några av de skriftlärda som ansåg att han var besatt hade nog nyfiket stannat kvar. När Jesus talar om denna blandade grupp som sin familj följer också en förväntan om att kunna leva tillsammans. I en familj kan vi vara väldigt olika, men i familjen lär vi oss också att leva med varandras olikheter och ovanor. Vi slipas av, vi accepterar och ibland får vi helt enkelt bara lära oss tolerera det vi inte tycker om. Visst finns det gränser, men de är i allmänhet ganska vida, och bör så vara.

På samma sätt tycker jag att dagens evangelietext är en uppmaning och appell att verkligen leva tillsammans, inte att vi måste tycka om alla individer eller ens gilla vad de gör, men att ändå leva tillsammans som syskon, med tolerans för olikheterna. Det är först i en sådan gemenskap som det är möjligt att också kritisera och diskutera beteenden som vi inte tycker hör hemma där. Vi lyssnar, vi förstår varandras bevekelsegrunder och vi kommer varandra allt närmare ju längre tiden går. Och, i en familj hör man faktiskt ihop.

När Jesus får budskapet om att hans familj vill träffa honom är han mitt i sin gudomliga gärning. Om han gav sin biologiska familj privilegier när han talar med människorna så skulle han också tillerkänna att de familjära banden ger ett särskilt priviligierat förhållande till honom. Som förkunnare kan/vill han inte det, utan istället betonar han sin roll som Guds enfödde son, som den budbärare som skulle göra alla människor till del av Guds stora familj. I relationen till Jesus är vi alla jämlikar, ingen kan anse sig stå närmare än någon annan. Vi får alla vara en del av hans familj, med allt vad det innebär av tillhörighet, respekt och kärlek.

Nu tycker ni kanske att detta är förskräckligt gulligt alltihop. Men, är det verkligen det? Är det inte tvärtom extremt radikalt och nästan revolutionärt? Jesus uppmanar oss att gå utanför den så omhuldade kärnfamiljen, öppna famnen för den andre, och att tänka bort ärftliga, biologiska och familjära band till förmån för sociala och andliga gemenskaper. Vad skulle detta få för betydelse för ditt och mitt agerande i relation till grannens barn som far illa? Vad betyder det för vårt agerande när en svensk medborgare orättfärdigt fängslas i ett annat land för sina åsikters skull? Vad innebär Jesu ord för vårt agerande gentemot de ensamma flyktingbarn som sitter inlåsta på förläggningar i vårt land när ingen kommun vill ta emot dem?

Jag är verkligen ingen hjälte i dessa sammanhang, men när var och en av oss gör en liten sak som följer av tanken på det utvidgade familjeansvaret för varandra då kommer världen att förändras. Varje handling får konsekvenser, onda som goda.

Att ensam orka bära detta ansvar är inte enkelt. Och det är ingen som förväntar sig heller. Jesus Kristus har lovat vara med oss, han har sänt sin Ande till oss för att inspirera oss och upplysa oss, genom vårt eget förnuft, så att vi gemensamt hittar den rätta vägen. Vi har en Gud som är större än varje hinder vi möter och jag skulle vilja avsluta den här predikan med att läsa en psalmtext från ett av de nyare tilläggen till Psalmboken. Texten är skriven av Christina Lövendahl och betonar gemenskapen med en Gud som är både Gud och en av oss. En gemenskap med en Gud som är livsnödvändig för vår förmåga att leva tillsammans.

Det är tre verser och den låter så här:

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör

 

Annonser