Jag har alltid bett. När jag var barn bad jag aftonbön, och sedan fortsatte jag att be. Ibland bad jag högt på läger och scoutmöten, men jag förstod att det inte var uppskattat av mina ungdomsledare så då slutade jag med det. Självklart fortsatte jag att be, men tyst för mig själv och högt i min ensamhet. Idag brukar jag säga att jag talar med min herre, men ibland formar jag också samtalet till en regelrätt bön. Bön blir det oftast när jag bär fram andra inför Gud. Men mest blir det samtal – för mig är Jesus en ständig medvandrare på livets vägar. I mina samtal får jag syn på mig själv och förmår lyssna på rösten som talar inifrån mina innersta djup. Jag vet att somliga tycker bön är svårt, känns krystat eller till och med bara är en illusion av kontakt. För mig är bön – eller samtal – helt oundgängligt. Och bön behöver inte ha någon särskild form.
När jag läste om Ylva Eggehorn som på 70-talet delade en coca-cola med Jesus vid köksbordet i Skärholmen hade jag mött en frände. Kanske är det en generationsfråga, en personlighetsfråga eller bara en gåva att vara glad för – men känslan av att vara i sällskap med skaparen på livets vägar har räddat mitt liv. Och jag är övertygad om att förböner har burit mig över svåra livsfaser. När min farfar gick bort insåg jag att min roll som systematisk förebedjare började – vi som är lite äldre har ett särskilt ansvar som förebedjare. Vi har erfarenhet av både livet och Gud, det ger oss en särskild uppgift att vägleda och stötta, i det ingår förstås förbönen.
På söndag är det Bönsöndagen, och jag tror att bönen behöver få en starkare plats i kyrkans och församlingens liv. Bön kräver stillhet, allvar och närvaro. Den tysta bönen, den gemensamma bönen, förbönen, den offentliga bönen, den rituella bönen – alla behöver de få en tydlig plats och tid i våra andliga liv. Det finns inget rätt eller fel, men för min del är det ständiga samtalet avgörande, då och då tar jag mig tid till långa stunder av närvaro och samtal. Stunderna i gudstjänsten för tyst bön och deltagandet i den rituella bönen ger samhörighet och styrka.
Vägarna är många, valen är svåra, vi behöver samtala med varandra och med Jesus för att hitta rätt. Vad är det som ligger framför oss? Vi behöver mod och glädje för att ge oss ut på vägar som kanske tycks okända, oländiga eller osäkra. Bönen är avgörande för att kunna och veta vilken väg vi har framför oss.
Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.(No 845 i Psalmer o Sånger)
Emmausvandrarna 