I går kväll fick jag det tragiska budet att en bekant hastigt gått bort. Vi kände inte varann väl men hade jobbat ihop i en styrelse under några år. Jag talade med henne strax före jul och då såg det trots allt bra ut. När jag sedan satt och tittade på hennes bild på nätet, hennes uttalanden om sitt arbete och om att hon såg fram emot sin förestående pensionering för att ha ”icke-planerad tid” så började jag gråta. Hon hann vara pensionär i mindre än två år, och de var inga stillsamma år utan fyllda av uppdrag av alla de slag. Särskilt mycket icke-planerat blev det inte.

Det kan verka banalt men det stod så klart för mig, detta att inte skjuta upp det goda till någon annan gång, men också att se skönheten och lusten i det man har för händer. Det jag gör nu är inte något som jag bara gör för att sedan kunna göra något som jag vill. I Psaltaren 90:10 står att när livet är som bäst så är det ”möda och fåfänglighet”. Jag känner själv att det är så lätt att glömma detta enkla faktum att våra liv är det vi håller på med medan vi tror att vi gör något annat. Möda och fåfänglighet – men visst är det sant, visst är det arbetet, det man åstadkommit, umgänget med vännerna och familjen eller böckerna man läst som man minns och gläds åt?

Min bekant vilade inte på hanen, hon var aktiv och jag tror att hon uppskattade sitt liv medan det pågick. Men hon som så många andra drömde också om den där tiden ”sedan” när allt skulle bli annorlunda. Min enkla bedömning är att det blir inte annorlunda. Njut av livet medan du är mitt i det. Njut av snön som just nu piskar ditt ansikte, av värmen från elementen i vinterkölden eller telefonen som ringer och det är din son eller dotter som vill ha hjälp med bilen som inte startar. Det blir inte bättre än så, men inte sämre heller.

Och säg nej till saker du inte vill. Ta livet på allvar. Medan det pågår. Du vet aldrig hur länge.

Annonser