Palmsöndagen. För mig blev det marsch till kolonilotten. Väl där rensades både kvistar och blad undan, buskar klipptes och instängda utrymmen öppnades upp för solen. Men inte såg jag någon människoson på en åsna inte, bara bussen som passerade och en lottgranne som gödslade sin jord.

Å andra sidan vet jag att han var där. Människosonen alltså. Han är alltid där jag är. På det sättet är det alltid palmsöndag i mitt hjärta. Han sitter där och tittar lite uppfordrande från åsneryggen, som ville han säga att ”jodå, du gör väl ifrån dig, ingen fara med den saken, blir det litet tungt så har jag, noga räknat, fem bröd och två fiskar här att bjuda på”.

Det känns bra att inte behöva arbeta under överinseende av en Kung Sol, en Kejsare eller en Himmelens och Jordens Skapare, utan av en alldeles vanlig, vänlig man i 30-års åldern som för tillfället rider på en åsna (bussen kanske inte kom trots allt…) och dessutom har lite extra matsäck med sig. Ungefär som när Ylva Eggehorn delade en cola med Jesus vid köksbordet.

Och ändå vet vi båda, både Jesus och jag, att innan han kommer tillbaka till mig vid lotten så skall han plågas, dö och återuppstå i historiens största kärleksdrama. Palmsöndag är trots allt en söndag i bävan, en söndag i ett återhållet andetag. Ett andetag som djupnar till liv först på påskdagen.

Bön: Herre visa mig din väg och lär mig att vandra på den.

Annonser