Equmeniakyrkan står inför beslutet att välja ny kyrkoledare och biträdande kyrkoledare. I augusti skall det ske och kyrkostyrelsen har presenterat två kandidater – Joakim Hagerius och Karin Wiborn. Båda är just nu biträdande kyrkoledare medan Lasse Svensson efter tolv år nu lämnar posten som kyrkoledare. Samtidigt förs en kampanj för en tredje kandidat, en kandidat vars kandidatur och identitet är okänd. I skrivande stund har 90 pastorer och diakoner (enligt uppgift i Equmeniakyrkans veckotidning Sändaren) sagt att de vill att kyrkostyrelsen skall föreslå denna okända kandidat. Ur ett demokratiskt, konstitutionellt och organisatoriskt perspektiv är kyrkoledarvalet idag en mardröm.
Själv är jag ordförande i St Jakobs församling i Göteborg och vill därför inskärpa att jag INTE på något sätt skriver detta som representant för församlingen, som ordförande i församlingen eller som talesperson för någon grupp i församlingen. Jag skriver detta enbart och endast i egenskap av medlem i en församling som tillhör Equmeniakyrkan samt även med min kompetens som professor i statsvetenskap.
För att rekapitulera något så inleddes processen att välja ny kyrkoledare redan tidigt i höstas. Församlingarna uppmanades att nominera personer i enlighet med den kravprofil som satts upp. I vår församling hade vi ett församlingsmöte där vi dryftade frågan och även olika namn. Vi diskuterade också antalet biträdande kyrkoledare (nu två, men föreslaget endast en). Efter det fattade styrelsen beslut om nominering.
Redan här gick processen lite vilse. Kyrkostyrelsen nämner sex kandidater som ställt sig till förfogande (av 20 nominerade). Men tillägger ”Därutöver prövas de som valt att ställa sig till förfogande utan att i det här skedet kommunicera det utåt.”. Här har vi alltså ett första steg bort från transparensen som bör känneteckna ett demokratiskt val av ledarskap. Vi vet inte hur många eller vilka kandidater som ”prövas” för posten som kyrkoledare och biträdande kyrkoledare. Vi vet bara att det finns sex personer som är öppna med att de ställer sig till förfogande. I praktiken kan det alltså finnas tolv till. (Eftersom kyrkostyrelsen skriver att ”kandidater” också har valt att inte ställa till förfogande bör de vara mer än en.)
Nästa steg är att kyrkostyrelsen väljer att kalla kandidater till samtal, tre stycken närmare bestämt. Efter dessa samtal kvarstår endast två kandidater – Joakim Hagerius och Karin Wiborn. Som kyrkostyrelsen själv skriver så har den ”tredje kandidaten, som hittills nyttjat möjligheten att inte tillkännage sin närvaro i processen, har valt att kliva av i det här skedet.”. Denna tredje kandidat är alltså ingen av de öppna fyra som nämnts tidigare (utöver Hagerius och Wiborn) utan en av dessa skuggkandidater som kyrkostyrelsen tidigare har sagt att man ”prövar”. Ingen vet förstås hur denna prövning har gått till, t ex om kandidaten har avkrävts offentlighet för att komma ifråga vidare. Eller om det snarare handlar om att kandidaten inte bedömdes motsvara profilen som satts upp. Eller, för det tredje, kanske helt enkelt själv valde att kliva av efter lite eftertanke. Inte någon transparent och förankrad process detta, men ändå ett klart besked till slut.
Nu borde väl allt vara gott och väl? Skuggkabinettet är borta, det finns två öppna kandidater och båda har redan haft möjlighet att arbeta i kyrkoledningen vilket ger oss medlemmar en möjlighet att bedöma deras förmågor. Dessutom genomförs en offentlig utfrågning av de båda. (Finns att se här.)
Nej, det är nu cirkusen börjar. Plötsligt mobiliserar pastorer i Equmeniakyrkan för en kandidat vars namn aldrig varit aktuellt, Niklas Piensoho. Piensoho är en välkänd profil i frikyrkan, sedan många år föreståndare för Filadelfiakyrkan i Stockholm (Pingst) men också med rötter i Missionsförbundet.
Det finns starka indikationer på att Piensoho varit föreslagen även om hans namn aldrig nämnts i de officiella handlingarna. Under hösten 2023 finns det trovärdiga uppgifter om att det pågått en kampanj för att nominera Piensoho, och det utifrån andra kriterier än den kravprofil som kyrkostyrelsen ställt upp för ny kyrkoledare.
Och när nu endast två kandidater kvarstår för kyrkokonferensen att välja mellan så har uppenbarligen samma mobilisering dragit igång igen. Nu i elfte timmen påstås att den ”tredje kandidaten” inte alls klivit av utan bara valt att ”inte kliva fram”. Det påståendet strider direkt mot vad kyrkostyrelsen skriver på sin hemsida om kyrkovalet (se ovan). Öppna brev och påtryckningar lanseras i samfundspress och direkt mot kyrkostyrelsen i syfte att lyfta in den ”tredje kandidaten” som alla dessa påtryckare uppenbarligen är säkra på är just Piensoho. Piensoho själv har i nuläget inte sagt någonting i denna fråga.
Kyrkostyrelsen gjorde ett avgörande misstag i sitt brev där församlingarna uppmanades att nominera till ny kyrkoledare. Kyrkostyrelsen skrev att ”(e)n lista över kandidater för respektive roll kommer att publiceras så snart alla föreslagna kontaktats och bekräftat att de ställer sig till förfogande. Det kan finnas kandidater som av olika skäl inte vill att deras namn offentliggörs i det skedet, vilket kommer respekteras. (min kursiv)” En sådan formulering inbjuder till både ”skuggnomineringar” och ”skuggkandidater”. Meningen om att inte offentliggöra kan absolut gälla nomineringar och att samtal förs innan personen ifråga tackar ja/nej. Men att ställa sig till förfogande borde varit villkorat med att göra sig offentlig. Kyrkostyrelsen skulle inte sagt sig publicera namn på ”alla” som själva ställer sig till förfogande, istället skulle man sagt att man gör ett första urval – i relation till kravprofilen – som publiceras. Processen är inte de nominerades utan kyrkans, det är kyrkan som avgör vilka namn som skall vara aktuella. Och i det steget skulle kravet på offentlighet varit oavvisligt.
Nu sitter både vi medlemmar, kyrkostyrelsen och kyrkokonferensen med skägget i brevlådan. För att inte tala om de utvalda två kandidater som hela tiden spelat med öppna kort, två personer som nu får finna sig i att jämföras med en projicering av en idealkandidat som vi (och de) inte ens vet om den existerar. En jämförelse som de inte har en chans att bemöta. Respektera nu istället att de demokratiska processerna, oavsett att de liksom vi varit ofullkomliga, har lett fram till den situation vi är i just nu.
Som medlem önskar jag att den här skuggboxningen får ett slut. Vi har två kandidater, punkt och slut. Processen fram till det har inte varit den bästa men det betyder inte att resultatet måste vara dåligt. Men den här underjordiska mobiliseringen riskerar att både förminska legitimiteten i själva valet och undergräva den för den ledare som väljs. Och det är verkligen mycket olyckligt.
Emmausvandrarna 
Pingback: Vart går Equmeniakyrkan? – Emmausvandrarna