Jungfru Maria: Herrens moder och vi

Fjärde söndagen i advent tillägnas Maria, Herrens moder. Maria var mamma till Jesus, alldeles oavsett att han också var Guds son. Hon var därför mor till sin egen skapare, en skapare som anförtrodde människan sig själv genom att låta Jesus Kristus födas som det mest sårbara i världen – ett nyfött spädbarn.

Under julledigheten har jag läst boken ”Maria i Bibeln – i vårt liv” av Wilfrid Stinissen (1927-2013). Stinissen, som 1959 disputerat på en avhandling om Aristoteles, var karmelitermunk och bodde i Sverige större delen av sitt liv som verksam i klostret i Tågarp, Skåne. Boken om Maria skrevs redan 1981 men kom i mina händer av en tillfällighet för några veckor sedan.

Jag närde under en mycket lång tid tankar på att konvertera till katolicismen och jag arbetade i många år på att bättre förstå katolsk tro och att finna Guds ledning för mitt eget liv. Idag känner jag mig trygg i min egen position inom ramen för en primärt metodistisk tradition. I ett vänskapligt samtal med professor Werner Jeanrond (som jag lärde känna under vår gemensamma tid i Vetenskapsrådet) benade vi också ut en del frågor kring katolsk tro som var viktiga för mig. Men fortfarande återstod frågan om Maria och dogmen om den obefläckade avlelsen, något som Stinissen diskuterar i sin bok. För en teolog, också särskilt för en katolsk dito, är säkert boken diskussion om Maria självklarheter. Men för mig som inte är teolog och är protestantiskt uppfostrad i en både karismatisk och baptistisk tradition var det en nyttig läsning som ger bättre relief åt min egen Gudsbild.

Stinissen beskriver Maria som, enlighet med dogmen, syndfri och beskriver henne som en-barns-mor. Hon fick aldrig några fler barn och Jesus hade därför inga syskon, detta för att upprätthålla hennes jungfrulighet. Maria visste redan i späd ålder att hon var utvald av Gud, om jag förstår Stinissen rätt, och hennes ja till ängeln som berättar för henne att Gud avser att låta henne bli mor till Jesus Kristus är därför ett självklart ja. I detta perspektiv blir Maria en förespråkare och medlare mellan människan och Gud i sin roll som Herrens moder.

Men för mig är det att reducera Maria. I min värld, och i min tro, är Maria just den modiga unga kvinna som utan att vara förutbestämd säger sitt JA till Gud (eller till ängeln för att vara exakt). Och när jag som kristen och mamma ser på Maria så ser jag på henne som en med-moder, en som erfarit allt det som också jag har varit med om i samband med graviditet, förlossning och moderskap. Och att hennes storhet blir till i just detta att hon är en av oss, och att hennes modersroll också innefattade andra barn att ta hänsyn till. På samma sätt bör vi kunna se på Josef som en manlig förebild, han litar på Maria och han litar på ängeln.

Att Gud förhåller sig så kärleksfull till sin skapelse att han väljer att förkroppsligas som ett litet barn till en mycket ung mor som inte ens hade någonstans att föda är en nödvändig gudomlig egenskap för mig. Gud sträcker sig ut efter oss, han ser problemet (syndafallet) men också lösningen (försoningen på korset). Han ger genom Jesu liv en uttolkning av sin egen kärlek och sitt eget försoningsverk.

Nog är Maria som Herrens moder värd att hedra och hylla – men mer för att hon var en kvinna som tog ett oerhört steg i relation till sin blivande make, sitt samhälle och sin historiska kontext än för att hon skulle vara syndfri och förblivit jungfru. Det är en bild som sannolikt hämmar kvinnor som mödrar och hustrur, och skapar ideal som kan användas som argument emot ett jämställt liv för oss som kvinnor. En sådan bild lyfter också bort Maria ur vår mänskliga och ofullkomliga värld på ett, ur mitt perspektiv, olyckligt sätt.

Jag kan varmt rekommendera boken ”Maria i Bibeln – i vårt liv” som en utomordentligt välskriven, nyanserad och djupt lärd bok som ändå är synnerligen lätt att ta till sig.