You are currently browsing the tag archive for the ‘Ulla Karlsson’ tag.

Prästen i Aspeboda församling Ulla Karlsson skrev i våras en debattartikel i Kyrkan Tidning där hon menade att

Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Artikeln blev upprinnelsen till en stor och ganska hård debatt, både om Karlssons person och om försoningsläran. (Gå in på Kyrkans Tidnings webbplats och sök på ”Ulla Karlsson” så får ni hela tråden.)  Ulla Karlsson har nu av sitt domkapitel fått en prövotid under vilken hon på det sätt som hon och biskopen kommer överens om skall ”bearbetar frågor rörande sin roll och sitt ansvar som präst”.

I flera artiklar i Kyrkans Tidning har  försoningsläran  lyfts fram som något av en teologisk nöt, och som även varit orsak till nybildningar av kyrkor, alltså ingen enkel sak. Men detta är också en diskussion som ligger mer än femtio år tillbaka i tiden. I ett Sverige där religiösa frågor hamnar allt högre upp på vanliga svenskars dagordning tycks det dock som både försoningslära, teodicéproblem och religiösa ritualer både kan och behöver diskuteras igen. Jonas Gardell har i sin bok om Jesus pekat åt ungefär samma håll som Ulla Karlsson, (att offret inte krävs) dock utifrån en mer sammanhållen diskussion (han hade en hel bok på sig…). Jag har skrivit om Gardells bok och om varför Jesus måste dö här.

Som jag ser det, impregnerad av teologi och kristen tro som jag är, så är kärleksbudskapet det kristna trons absoluta centrum, dess gravitationspunkt mot vilket allt annat sugs in. Men, och detta är så viktigt, kärleksbudskapets livsavgörande och världsomvälvande kraft ligger ju i att Jesus Kristus faktiskt dog. Utan detta yttersta offer från Guds sida blir kärleksbudskapet inget annat än en from förhoppning om fred på jorden. För mig som likt många andra frikyrkligt fostrade individer delar den subjektiva försoningsläran är det Gud som försonar sig med människan. Trots att människan vänt honom ryggen är det Gud som sträcker ut sin hand, tar mänsklig gestalt (vilket vi firar i den kristna julen om någon händelsevis missat det) och delar våra erfarenheter fullt ut, ända in i döden!

När Ulla Karlsson säger att det ”inte finns någon fallen skapelse” säger hon också att det inte finns någon synd. Om det inte funnes någon synd så vore ju förstås frälsningen helt obehövlig och den nåd som Gud ger uttryck för rent nonsens. För den människa som lever i vår värld är brustenheten så påtaglig att Ulla Karlssons påstående framstår som verklighetsfrämmande. Det är genom vår ofullkomlighet som vi kommer till insikt om behovet av Guds nåd, och därefter som företrädare och vidareförare av denna nåd och kärlek som vi kan vara en del av den patrull som arbetar med att hela brustenheten. Vad som skiljer den kristne från den allmänt vänlige är att den kristne tittat in i sig själv och sett att problemen börjar där, med min egen relation till Skaparen, skapelsen och mina medmänniskor. Därefter har den kristne dragit slutsatsen att det svalg som skiljer mig nu från den jag skulle vilja vara bara kan överbryggas av en gudomlig kraft. Först då blir helheten synlig och vi kan bli Guds händer och fötter i denna värld.

Nog lever vi i en ”modern tid” när ”upplysta människor” kan både tolka mytologiskt bildspråk om offerlamm (har Ulla Karlsson spelat dataspel eller sett ”Star Wars”?) och själva se att det inte räcker med mänsklig kraft för att hela den värld som behöver Guds kärlek, nu som i gången tid!

Annonser

Kategorier

Arkiv