You are currently browsing the tag archive for the ‘Trettondagen’ tag.

Trettonhelgen är den sista av julhelgerna, ibland lite styvmoderligt behandlad tycker jag, och traditionellt är det ungdomens helg. I min ungdom ordnades särskilda ”nötknäpparkvällar” på Trettondagsafton – ÖM-församlingens ungdomsgrupper stod för arrangemangen. Numera tycks dock Trettonhelgen i stort sett tappat sin profil.

Vad som faktiskt legitimerar denna helg är de vise männens ankomst till stallet i Betlehem, och bibeltexterna handlar därför om hur Guds härlighet manifesteras i vår verklighet. På sätt och vis är denna helg minst lika central i kristen mening, för det är nu det nyfödda Jesusbarnet möter offentligheten, möter den stora världen bortom lokalsamhället. Och visst är hyllningarna fantastiska – guld, kryddor och rökelse – men nästan omedelbart blir Jesus också en flyktingfamilj. Kung Herodes – romersk guvernör över Palestina – jagar dem i syfte att förgöra den konkurrerande kung som han förstått att Jesus utgör. De unga föräldrarna flyr till Egypten, men hundratals andra små barn mördas enligt evangelierna i jakten på Jesus.

När de vise männen från österlandet, sannolikt stjärntydare och hovfolk från de stora väldena öster om Palestina, når fram till Jesus vore det ju rimligt att tänka sig detta som en slutpunkt. Sådär ja, nu har Gud kommit till jorden som människa, han hyllas som en kung och allt är väl frid och fröjd? De vise männen är framme, eller?

Nu kommer kruxet (sic) eftersom Guds härlighet visserligen manifesterats i det lilla hjälplösa barnet (bara en sådan sak!) så blir Gud också ett offer för all den mänsklighet hen har påtagit sig. Jagad, på flykt, utsatt, plågad men förstås också ett barn som leker, en ung man som slår de vuxna med häpnad och en lärare som går i döden för sina lärjungar. En minst sagt märklig levnadsbana.

Så, nej, vi är inte framme än. Det här är bara början. Början på en alldeles strålande, oefterhärmlig, enastående och hjärtskärande mänsklig tillvaro för vår Gud. En tillvaro som öppnat dörren i vår egen mänsklighet, öppnar dörren in till vårt gudomliga rum. Säg inte att Gud inte vet vad det innebär att vara människa, den erfarenheten gick inte Jesus förbi.

Annonser

Trettonhelgen handlar om att följa stjärnan. De s k vise männen hittar enligt västkristen tradition idag på Trettondagen Jesusbarnet i sin krubba. I en del kristna kyrkor är Trettondagsafton därför en slags ”julafton”. Trettondagens är tidpunkten för Jesu uppenbarelse för omvärlden, mötet mellan Gud och det främmande.

Jag har alltid varit förtjust i begreppet att ”följa stjärnan”, ljuset leder rätt. Tillhörig raketgenerationen som jag är så kanske det där med stjärnor och planeter har en särskild laddning för att förstå min världsbild.

Trettonhelgen har dock en mycket speciell roll i mitt liv. Varje gång den inträffar påminns jag om den händelse som kom att bli ingången i den hittills svåraste perioden i hela mitt liv. På Trettondagsafton för väldigt många år sedan träffade jag en man som från att vara min befriare blev min förtryckare och vars inflytande över mitt liv sträckte sig flera decennier framåt i tiden. Den mannen är idag förpassad till mitt livs skuggor. Därefter har jag bildat familj, brutit upp och åter bildat familj. Men skuggan finns där, för evigt enligt min mening.

När jag ibland hör ateister/agnostiker resonera om Gud är jag så förvånad över den Gudsbild som framträder. Gud borde ha gripit in i Auschwitz, i Somalia eller avvärjt Tsunamivågen menar de. Eftersom han inte gjorde det finns han inte, eller är i alla fall meningslös.

För mig, som visserligen mötte Jesus tidigt i mitt liv och som alltid känt mig innesluten i den nåd som strömmar från Gud, så är resomanget främmande. Den Gudsbild som ateisterna/agnostikerna ger uttryck för upplever jag som omogen. Gud är för mig ingen storpappa som griper in och ställer allt tillrätta som vi förstört. Gud befriade inte mig från min plågoande, det gjorde jag själv. With a little help from my (few remaining) friends. Och jag släppte visserligen Guds hand gång på gång under alla de år som gick, men poängen är att han släppte aldrig min.

Att följa stjärnan är att följa ljuset, att inte tappa målet ur sikte. Och det vi finner är då ingen omnipotent pappa med skägg som ordnar så lille Pelle och lilla Stina slutar gråta utan istället ett litet skyddslöst barn, en människa – som vi – som skulle komma att dela alla våra villkor och ändå vara Gud. Det är vårt ansvar att göra något av mötet med barnet i krubban.

Herre visa mig din väg så att jag kan vandra i din sanning. Ps 86:11

Kategorier

Arkiv

Annonser