You are currently browsing the tag archive for the ‘Samhällsansvar’ tag.

Igår den 16 oktober 2015 den 21:a söndagen efter Trefaldighet, då temat för söndagen var Samhällsansvar, predikade jag i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en lätt redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

En göteborgsk trubadur på vänsterkanten som heter Dan Berglund skrev en gång en visa om vårt bristande samhällsansvar, en visa vars syfte var att peka på att samhällsansvar alltid avkrävs de svagare, de fattiga, de undertryckta och de uteslutna. Visan slutar med suckarna från en kapitalstark fastighetsägare som själv är en del av både stadens korruption och sexhandel men som ondgör sig över de hyresgästernas brist på samhällsansvar. Han tycker att den ensamstående mamman, alkoholisten och invandraren i hans hus inte visar tillräckligt samhällsansvar utan bara lever på socialen, super och bråkar med sina landsmän. Han ser, för att tala med bibeln, grandet i sina hyresgästers ögon men inte bjälken i sitt eget.

”Är de inte de rika som drar er inför domstol, som förtrycker er och smädar Guds namn” skriver aposteln Jakob i dagens episteltext (Jak 2:1-8). Och ändå, menar Jakob, tycks vi högakta rikedom och status medan vi ser ner på fattiga och enkla människor. Och på samma sätt talar Jesus i evangelietexten från Luk 19:1-10 om att hans uppgift är att söka det som var förlorat när han gästar den föraktade Sackaios, tullindrivaren, i Jeriko. Budskapet är lika tydligt i den gammaltestamentliga texten från 5 Mos 24:17-22: lämna kvar av skörden på åkern till de fattiga, låt dem som inte har få ta del av det som du har och försök inte få din rätt gentemot dem som är fattiga, utanför eller förtryckta. Besinna din position, skulle man kunna sammanfatta, din ställning förpliktigar säger bibeln.

Samhällsansvar. Det är en term som smakar av kollektivet. Samhället det är vi, så tycker jag. Det finns politiska ideologier som anser att samhället inte finns, det enda som finns är individer. Min uppfattning är en annan, samhället är något mer än summan av alla individer, min tanke bygger på kärlekens logik: när man delar med sig av kärleken så blir den större. På samma sätt är det med samhället, när vi som verkligen alla är individer går samman i ett samhälle blir vi större, kraftfullare och bättre än när vi bara är en mängd individer. Vi som människor kommer till vår rätt i relationer, i grupper och i möten med andra. Då växer vi, och därmed skapas samhället, en slags omistlig men också osynlig underström där människor är villiga att vara en del av en gemenskap. Och detta samhälles utveckling kräver att vi alla tar ansvar för det gemensamma.

Samhällsansvar kan vara att avstå från att kräva sin rätt i alla sammanhang, i Mosebokens text talas om att lämna glömda kärvar, kvarsittande oliver och pressade vindruvor åt dem som inget har. Och om att inte ”vränga rätten” för invandraren eller den faderlöse – jag uppfattar att med det senare menas att inte utnyttja sitt överläge som infödd eller som en med goda kontakter och sociala nätverk oavsett om man har möjlighet att få igenom sin rätt på det viset.

Men ibland är samhällsansvar också att ge röst åt revolten. Jag var på Göteborgsoperan i veckan och såg musikalen ”Hair”. Jag har sett den förut i olika sammanhang, mest minns jag Milos Formans film som kom 1979 och som berättar historien om ett hippiegäng i Central Park i New York som möter den unge mannen från landet, Claude, som kommit till New York för att han kallats in till Vietnamkriget. Claude kommer att stanna med gruppen i parken som lever ett extremt frigjort och liberalt liv i alla hänseenden och musikalen hyllar individens rätt att göra vad man vill med sin egen kropp – sex, droger, sova ute. I den ursprungliga versionen avslutas historien med att gruppens ledare Berger åker till Vietnam istället för Claude, och dör där. Slutet kan tolkas som en Kristusmyt om frälsning – Berger frälser de andra från kriget och de kan därmed fortsätta utveckla friheten. Men slutet kan också ses som en underkastelse under hierarkin där någon måste dö i detta krig som ingen av dem bett om. Friheten tar slut, livet som individ tappar sin mening utan ett mål eller ett syfte som ligger bortanför och utanför den rena njutningen och självförverkligandet. Då återstår bara makten, och det är den som tvingar ut Berger i kriget.

Gänget i parken gör uppror mot konventionerna, mot traditionerna och mot hierarkierna. Men revolten stelnar, den förstummas och rinner ut i ett individuellt sökande efter mening. Men var revolten då fel från början? Nej, naturligtvis inte. Revolten var sund och nödvändig.

Jesus gör oavlåtligen revolt – den här söndagen besöker han Sackaios som alla tycker är en tarvlig typ, en korrupt tulltjänsteman som skor sig på andra och använder sin rikedom för sin egen njutning. Men Sackaios är lite intresserad av den där Jesus och klättrar upp i ett träd för att se bättre, belöningen blir stor, dels får han själv besök av Jesus och dels får de fattiga hälften av hans egendom och han lovar att återgälda fyrdubbelt det han fått genom utpressning och korruption.

Och i den gammaltestamentliga texten finns ju en mycket tydlig revolt, en revolt mot New Public Management 🙂 lite skämtsamt tolkat men ändå.  En revolt mot att nyttja varje krona, varje arbetstimme och varje teknik för att utvinna ytterligare lite mer ur människor och resurser. Jag skulle säga att den texten är sprängstoff i vårt samhälle idag – inte bara för att den kritiserar all form av lagstiftning var syfte är att försätta ensamma barn, invandrare och fattiga i sämre omständigheter än vad vi andra har, utan också för att den är en plädering MOT alla former av effektivt utnyttjande av människor och jord! Här finns en plädering för lite slack i organisationen, för att lämna lite tid och pengar för att ge plats åt annat än effektivt arbete, för att ge personer med sämre förutsättningar en möjlighet att leva lite bättre för att du och jag avstår lite av det vi har. I internationell jämförelse har vi i Sverige det oerhört bra, både materiellt och på andra sätt, men även i vårt land finns en stor grupp som hamnat på efterkälken, en grupp som faktiskt fått det sämre under de senaste decennierna och därför har jämförelsevis sämre livschanser idag än förr. Som individ kan vi inte förändra hela samhället men vi kan ingjuta en annan anda i samhällsutvecklingen, en anda där det finns plats för dem som inte är högutbildade, högavlönade, högpresterande och kärnfriska. Där vi lämnar lite utrymme i våra liv, i våra organisationer och i våra plånböcker för dem som hamnat utanför.

Men revolten kan också ta sig större uttryck, att ta ansvar för samhället är också att våga säga ifrån när utvecklingen är på väg åt fel håll. Vad är då fel håll? Tja, Jesus pekar ut vägen, vi skall söka efter och rädda det som var förlorat, vi skall ömma för det och dem som inte har så hög status i andras ögon och vi skall inte andligt och själsligt underkasta oss rikedomen och dess uttryck.

Samhällsansvar är inte som fastighetsägaren i Dan Berglund sång något som åläggs de fattiga och underklassen för att samhällsordningen skall bestå och de rika bli rikare och de mäktiga bli mäktigare. Samhällsansvar är att på individuell grund ta ansvar för den anda som präglar vår samhällsgemenskap, att den är en anda av generositet, tillåtelse, handlingsfrihet och ömsinthet mot medmänniskan – men också att då och då ställa sig på revoltens sida och göra uppror mot ordningen mot hierarkin och mot statushetsen, att göra det oväntade och ”söka det som gått förlorat och rädda det”, att ta ansvar för hela skapelsen.

Jesus ger oss hela tiden ett exempel att följa, Jesus gör det oväntade, han möter individen själv och han ser till mellanrummen i tillvaron. Jesu liv på jorden är en form av inspiration för oss alla, och hans död gör det faktiskt möjligt att leva i hans efterföljd. Genom hans död på korset kan vi alla få del av den nåd som Gud slösar ut på oss alla, varenda en i kyrkan och överallt i stan, överallt i vårt land och överallt i Syrien, Grekland, Egypten och Libyen, ja över hela jordklotet. Den nåd som ingen av oss gjort oss förtjänta av och som ges lika åt alla, oavsett rikedom och talanger, det är en kraft och en inspiration till att fortsätta ta vårt samhällsansvar på det sätt som Jesus gjorde.

Idag den 9 november 2014, den 21:a söndagen efter Trefaldighet, då temat för söndagen var Samhällsansvar, predikade jag i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en lätt redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

Den kväll när muren i Berlin föll, den nionde november 1989, befann jag mig i Paris, jag hyrde en lägenhet i det svenska kulturhuset där och delade ett mycket litet kök med äldre man, en litteraturprofessor från Sverige. Själv skulle jag skriva på min avhandling om fransk efterkrigspolitik i allmänhet och om gaullismen i synnerhet. Sverige var långt borta, en gång i veckan kunde man höra Radio Sweden International och få svenska nyheter. Det fanns inget internet, ingen e-post och ingen facebook.

Både min rumsgranne och jag köpte franska tidningar och läste om vad som hände i Tyskland, den tionde november skrev jag i min dagbok att ”Östeuropa faller sönder. Östtyskarna får nu äntligen resa över gränsen direkt till väst. Partiet har beslutat om fria och demokratiska val.” Jag hade bara ett par år tidigare åkt bil utefter den tysk-tyska gränsen, den som inte längre finns, och sett de avklippta järnvägsspåren, det öde ingenmanslandet och skyltarna som pekade åt öst och sa att där, där är också Tyskland. I Paris var uppmärksamheten förstås stor kring det som hände i Berlin, men jag tror att både mitt läsande om de franska kolonialkrigen och även fransmännens egna krigserfarenheter gav händelserna en helt annan tolkning än de fick i Sverige. I Paris var det som om Berlinmurens fall på något sätt var den sista resten av andra världskriget, en mängd minnen och artiklar kring kriget publicerades liksom kring den tyska historien.

Den nionde november är nämligen också datumet för den s k kristallnatten, alltså den kväll och natt 1938 när hundratals judar misshandlades och dödades, judiska affärer, synagogor och hem plundrades och förstördes under ledning av den tyska nazistregimen och utfört av SA-trupper. Om inte förr blev det då tydligt att den tyska regimen under Adolf Hitler skulle föra ett krig också mot det egna folket, en hel folkgrupp skulle elimineras, förpassas och utrotas från allt tyskt.

Då för 25 år sedan föll symbolen för delningen mellan öst och väst i Europa, Berlinmuren. Processen hade begynt redan tidigare och fortsatte i flera år innan Europa kunde sägas vara en fri kontinent. Men Berlinmuren var och förblir en symbol för hur människor stänger andra människor inne och ute, hur system av repression och kontroll perverterar individer, förändrar värderingar och föder rädsla och misstänksamhet. När jag några månader senare tog en examen fick jag i present denna del av Berlinmuren, en bit cement från den barriär som höll människor isär. Jag vårdar den och inser att den kan vara en symbol för alla murar i hela världen – en symbol för att alla murar kan rivas. Och kanske är det så, i tidens längd, att alla murar kommer att rivas.

Den nionde november i år är det den tjugoförsta söndagen efter trefaldighet och temat för dagen är samhällsansvar. Jag har svårt att tänka mig bättre erfarenheter än Berlinmurens fall och Kristallnatten som utgångspunkter för en reflektion kring vårt samhällsansvar som kristna. Vi vet att kyrkorna blev en tillflykt för dem i Östtyskland som ville frihet, det tändes ljus och det bads. På samma sätt spelade kyrkan en central roll i upproren mot den polska regimen nästan tio år tidigare. Prästen Jerzy Popieluszko mördades av regimen för sina kritiska predikningar och sitt engagemang i fackföreningen Solidaritet. Han begravning blev en enorm manifestation av motståndet mot den alltmer brutala polska diktaturen och en viktig pusselbit i processen mot frihet. Under pogromerna och utrotningspolitiken mot judarna i Tyskland och de länder som blev en del av Tredje Riket kom åtminstone delar av den kristna kyrkan att spela en viktig roll för att rädda judar undan förintelsen och inte minst för att protestera mot den nazityska repressionen. Alla gick inte som Dietrich Bonhoeffer i döden för sin sak men hans offer står ändå som symbol för kraften i ett evangeliskt förankrat motstånd mot en till synes övermäktig fiende, särskilt som hans kamp ändå fick pågå under mer än tio år innan han slutligen avrättades strax innan kriget tog slut.

***

Men jag då? Jag fattig, syndig, liten, enskild människa i ett fredligt men öppet land i Norden, vad kan jag göra? Bli helt tillintetgjord av dessa enorma uppoffringar som människor före mig har gjort?

Det är då Paulus ord i dagens episteltext från Andra Korinthierbrevet 8:10-12 kommer som en vänlig gest, en sval vind en het sommareftermiddag:

Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har.

Vad som betonas här är just GOD VILJA. Ingen, allra minst Gud, kommer att döma oss efter vad vi inte gjorde eller vad vi inte förmådde. Måttstocken ligger i vad vi gör av det vi faktiskt har. Med god vilja kommer man oerhört långt. I politiken idag upplever jag en avsaknad av god vilja, alltför många politiska beslut präglas av hänsynstagande till ekonomiska egenintressen och till någon slags inskränkt syn på vad som får göras och sägas. Väldigt mycket av debatten om intensiva och avgörande frågor för vårt samhälle är en metadebatt, alltså en debatt om debatten. Var är den goda viljan? Jag minns ett samtal med en nu bortgången släkting – vi hade helt olika uppfattningar om vad som kunde leda till en god samhällsutveckling och vilka lösningar som borde lanseras för fattigdomsproblematiken, men vi enades om att det som görs i god vilja är aldrig någonsin fel. En enda sak kan du göra, en annan människa väl, som Stig Dagerman skrev. Och det är så litet, men betyder ett syskon mer i den mänskliga familjen.

Dagens texter är för övrigt ovanligt informativa. I den gammaltestamentliga texten finns rader som nästan känns kusligt aktuella när det gäller situationen i vårt eget samhälle. I Andra Mosebok 23:1-9 sägs att vi inte skall förtrycka invandrare, inte sprida falska rykten, inte följa mängden i onda gärningar, inte vara partiska och inte ta mutor. Vi skall istället hjälpa våra fiender och våra ovänner, vi skall ha omsorg om deras ägodelar och verksamhet och vi skall i samhället stå upp för sanningen och för rätten.

Det är ingen lätt sak. I en kristen livsstil kan inte främlingsfientlighet eller rasism ha någon plats. Vi har ett ansvar för källkritik när vi hör rykten om kriminella tiggare, elakt skvaller om arbetskamrater och gement prat om människor ingen av oss känner. Vi skall själva värdera vilka facebookgrupper vi bör gå med i, vilka demonstrationer vi deltar i eller vilka aktiviteter vi stödjer. Vi skall försvara dem som har det sämre än vi, de som inte har en röst som hörs och de som inte talar vårt språk. Vi skall aldrig låta oss köpas, vare sig med pengar eller status. I allt detta skall vi alltid visa god vilja. Hur vi gör och vad vi gör är beroende av vilken plats vi själv har i samhället – vi har alla olika talanger, erfarenheter och livshistorier. Om det handlar om att skjutsa en äldre församlingsmedlem till gudstjänsten eller om att lämna en ministerpost i regeringen för en samvetsfråga så är båda lika viktiga i Guds ögon. Men vi får aldrig stänga till om oss själva, aldrig nöja oss med att odla vår egen trädgård och strunta i vad som händer hos de andra.

I evangelietexten från Matteus 12:15-21 citeras profeten Jesaja som säger om just Jesus att

Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.

Med Guds hjälp kan det som synes svagt och skört bli segt och starkt, och bidra till rättens seger över orätten. Vi behöver se på dem som gick före inte som upphöjda ideal till vilka vi aldrig kan nå, utan se på dem som exempel på vilka stora ting som kan hända när Gud får vara med. Från de stora händelserna i historien som jag började med, går det en röd tråd till oss själva och våra enskilda handlingar. Samhället byggs upp av miljarder enskilda handlingar. Och det är i dessa handlingar som Gud verkar när vi handlar i god vilja, när vi följer, som det så vackert heter på engelska, the better angels of our nature, alltså våra djupast liggande goda intentioner.

När vi gör vårt lilla i god vilja så sätter Gud in en multiplikatoreffekt och kan skapa förändring, både i det lilla och i det stora. Det är när vi går ut i världen med vår goda vilja som ondskan skakar i sina grundvalar. Men när vi cyniskt säger att allt är förlorat, inget går att ändra, då har det onda vunnit över även oss. Jesus Kristus kan ta den tynande lågan, den knäckta viljan och göra den hel igen, om vi bara riktar blicken mot honom, tar emot hans kraft och den nåd han låter flöda in i världen genom oss. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet. För världen utanför är detta en obegriplig logik, men en logik som genomsyrar hela evangeliet. Det är den kristnes hemlighet, den kristnes kraftkälla och den kristna trons eviga kärna, att Gud låter sin kraft fullkomnas i svaghet.

Kategorier

Arkiv