I Almedalen talas nu under politikerveckan ständigt om behovet av dialog inom och mellan politiska grupperingar. I ett seminarium ondgjorde sig några över ofoget att stänga av kommentarsfunktionen i medierna när de skriver t ex om Mellanöstern. Och på ett seminarium idag påmindes vi om hur ”internet” skulle förnya hela den politiska debatten genom att man kunde vara interaktiv (Folkpartiet anno 1994). Men, som professorn i politisk kommunikation Lars Nord påpekade på samma seminarium så har det talats om vikten av ökad dialog sedan 1960-talet. Frågan är vart dialogen för? Enligt Alexander Bard, på ett tredje seminarium, krävs lågt i tak i de ideologiska nätverken om det skall vara möjligt att gå från ord till handling. Skall det bli något politiskt gjort måste den ostyrda debatten strypas och fokus sättas på de politiska målen. Jag misstänker att avstängd kommentatorsfunktion kan vara ett led i ett sådant projekt.
Min ambivalens till allt detta tal om ”dialog” handlar om hur man bör hantera dem som pratar men inte vill acceptera samtalets grundläggande villkor. Ett samtal – en dialog i detta fall – är ett utbyte av meningsfull information som bygger på lyssnande och respons. Men i olika nätfora finns en hel del individer som vill nyttja såväl anonymiteten som interaktiviteten till att tysta andra talare. Medel som erbjuds för dialog används således för att hämma dialogen. Hur förhåller vi oss vanligen till en person som på en fest eller ett mingel börjar tillrättavisa andra med hög röst och utan att släppa in någon annan? Hur bemöter vi en person som säger samma sak om och om igen, fast på olika sätt, och som är helt onåbar för en rationell argumentation med dess krav på logik, konsistens och slutsatsdragning? Åtminstone jag försöker kvickt dra mig undan och hitta en annan samtalspartner.
På nätet kan man inte dra sig undan. Med en kommentarsfunktion till artiklar eller bloggar, med öppna mejladresser och med öppna forum finns alltid möjligheten att dessa personer tystar hela sällskap. Som travintresserad minns jag med fasa hur ett nätforum som V75-guiden hade för ca tio år sedan fick stängas ned sedan ett par personer fullständigt förstört alla möjligheter till normalt samtal om det forat skulle handla om – hästarna, tipsen och kuskarna. Om någon ringer dig och håller en monolog om hur värdelös du är så kan du alltid lägga på. Men när samme någon skriver i alla de forum som står öppna så finns inte den möjligheten.
För att bli respekterad i ett samtal, för att vara värd att lyssna på, så krävs faktiskt också att den som talar är villig att lyssna, ta argument och samtalar utan ad hominem-argument. Ett krav är också att samtalet förs framåt, inte blir en evighetsrörelse. Borde vi inte därmed sluta att bara prata om ”mer dialog” och istället diskutera vilka som är samtalets grundläggande villkor? I nätets tidsålder framstår denna fråga som den avgörande skillnaden mellan opinionspopulism och politisk intellektualitet.
Emmausvandrarna 