Tvånget att ha en åsikt

Vår tid är full av åsikter, full av opinionsbildning och opinionsmätning och full av argument – mer eller mindre övertygande. I sommar har jag börjat fundera på om tvånget att ha en åsikt, att ”tycka” något har blivit lite av vår tids tyranni. Medieteknologins tolkningsföreträde lämnar inget utrymme för våra egna unika erfarenheter, paradoxalt nog genom att de förmedlas oavlåtligen.

Under tolv mils dressincykling i skogstrakterna mellan Västergötland och Värmland får hjärnan fritt spelrum. Kroppen sliter, svetten rinner och ibland regnet samtidigt som benen blir så stumma att de knappast känns. Det är en underbar känsla att verkligen uppleva sin kropp. Under resan över myrar och genom tallskogar inser jag hur skönt det är att slippa ha en åsikt om allt och alla.

Vi ett besök vid Södra Råda kyrkplats talar timmermannen om hur den medeltida hantverkskonsten måste överföras ”genom tradition” och inte kan dokumenteras. De timmermän som arbetar med att bygga upp den nedbrunna medeltida kyrkan går in i ett medeltida sätt att arbeta – allt ifrån hur träden fälls till hur de yxade stockarna läggs på plats – och hantverket gör avtryck i deras kroppar och de blir som individer en slags dokumentation över en återupplivad tidigare utdöd hantverksmetod.  

På hemvägen i bil hör vi om brottningsskandalen i OS då Ara Abrahamian först blir feldömd och sedan vägrar behålla sin medalj. Jag vet inte vad jag tycker – och jag vilar tryggt i det faktum att jag faktiskt inte tänker avkräva mig själv en åsikt om vare sig domslutet eller medaljprotesten. För mig är en ömmande hälsena en betydligt mer central fokuspunkt. Kroppens vitalitet, min känsla av att vara levande, kommer först. Ur den växer min erfarenhet av att vara just jag.  Ibland glömmer vi bort den känslan i vårt genomintellektualiserade samhälle där en åsikt eller ett argument är viktigare än egen yrkesskicklighet. Den ömtåliga balansen mellan hand och hjärna håller på att gå förlorad.

Kroppen som ett tempel – eller ett ting?

Kulten av kroppen omhuldas i den populärkulturella diskursen. Kroppen är ett njutningsmedel, ett verktyg eller en statussymbol. Paulus skriver i Korinitierbrevet om kroppen som ett tempel (1 kor 6:19) ochhan påtalar i samma sammanhang att allt är tillåtet, men ällt är inte nyttigt. Kropp och själ är ett – även om nog Paulus var influerad av den grekiska idén om åtskillnaden mellan kropp och själ – och bör inte behandlas var för sig.

Tiina Rosenberg har inbjudit till en större sexuell frigjordhet där kroppens njutning står i centrum, Birgitta Stenberg har i alla år sett den erotiska frigörelsen som nyckeln till människans uppfyllande av sin egenart. Kroppen blir ett medel för njutning. Äventyrare som Renata Chlumska talar om att använda kroppen som ett verktyg med vilken man kan erhålla en seger över sig själv. Kroppen blir ett verktyg för ett självförverkligande som skall skapa inre balans. Kroppsbyggare och skönhetsopererade söker en kroppslig perfektionism i syfte att få status bland sina medmänniskor.

Konstnärer använder sig t o m av döda kroppar för att provocera och ifrågasätta. Men kanske slår dessa utställningar tillbaka mot konstnärerna själva när det visat sig att det rör sig om avrättade kinesiska fångar. Det ultimata utnyttjandet av människokroppen blir därmed konstnärligt gestaltat.

För mig som kristen är min kropp verkligen en del av mitt skapade och mitt skapande JAG, den går inte att skilja från själ och ande. Min kropp gör erfarenheter som upplyser och belyser mina andliga eller känslomässiga upplevelser. Att föda barn kan ju tyckas vara en extremt kroppslig upplevelse – men det är inte bara kroppen som förändras, de förändringarna finns för alltid inpräntade i mitt känsloliv. På samma sätt är det med sex, misshandel, trötthet, migrän, kyla och sand mellan tårna (för att nämna några kroppsliga upplevelser). De påverkar själen och anden.

Men mina själsliga förmågor och mina andliga erfarenheter förändrar också min kropp. Ett vackert landskap, en kärleksförklaring, ett mejl från sonen, ett leende från en mamma som överlevt en svår sjukdom eller en fantastisk roman – allt detta skapar kroppslig avspänning, avslappning, muskelkraft och en rak rygg.

Kroppen är så mycket mer än ett medel, ett verktyg eller en statussymbol. Låt oss vårda vår personliga helhet, låt oss bejaka den helhet vi är skapade till och säga nej till den populärkultur som framhäver våra kroppar som ting.