Sympati med djävulen?

Idag gick jag in i Gillberga kyrka, tände ett ljus och slog upp bibeln, som låg vid ljusbäraren, på en s k tumvers. Mina ögon föll på Hebréerbrevet 13:3. Där står: Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som bli misshandlade, som om det gällde er egen kropp.

Jag tillhör inte dem som tolkar bibeln bokstavligt, men de här orden från Hebréerbrevet stämmer väl överens med en mängd andra passager i Nya Testamentet, framför allt med Jesu egna ord. För mig råder det ingen tvekan om att dessa ord beskriver en kärnpunkt i kristen tro. Empati med dem som lider och medkänsla med dem som är socialt stigmatiserade.

Notera gärna att i samma vers talas det om både förövare och brottsoffer – de som sitter i fängelse och de som blivit misshandlade. För mig är parallellen till sommarens intensiva debatt om brottsoffrens ställning i rättsprocessen glasklar. Medkänsla med offret bör aldrig utesluta samma känsla för gärningsmannen – som kristen kan det inte vara min uppgift att gå med mobben mot den som redan tappat all värdighet, all sympati och sitt anseende.

Idag läser jag i tidningen att Anders Eklunds svägerska vill byta namn och att hon och hennes barn hatar Anders Eklund, medan hans äldre bror kämpar med sina ambivalenta känslor för den människa som trots allt är hans köttslige bror och med vilken han delar barndom och erfarenheter. I en annan tidning påtalas att den sociala kontrollen i den ort där Anders Eklund bodde upplösts så till den milda grad att man istället tolererat en mans beteende genom att varna unga flickor för honom.

Naturligtvis är Anders Eklund en individ som måste ta ansvar för de handlingar han begått, både tidigare och de som han nu har erkänt. Men han är också en människospillra, en bit vrakgods från den farkost som Gud en gång skapade till sin avbild. Anders Eklund är ingen demon, inget monster och ingen djävul. Han är en människa, vare sig mer eller mindre.

En människa som dock stötts ut, och som drivit sig själv ut, ur den mänskliga gemenskapen. Var är de människor som kunde ha och skulle ha reagerat på hans beteende för längre sedan? Är det du och jag som vänt bort blicken från en motbjudande, sexfixerad, överviktig, svagt begåvad och känslomässigt avtrubbad människa?

Offer och gärningsmän – vem är vem?

I Svenska Dagbladet idag skriver jag om kriminaljournalistikens fokusering av brottsoffer och anhöriga. Jag menar att när berättelserna om offer blir journalistikens centrala tema så implicerar det också att gärningsmännen demoniseras, trycks ut ur den mänskliga gemenskapen och uppfattas som något som samhället kan och bör exkludera.

Kriminalitet är naturligtvis inget som något samhälle är stolt över, men dels är kriminaliteten en konstruktion i det aktuella samhället och dels kommer alla samhällen som består av människor att inrymma såväl ont som gott. Jag menar att mediernas fokusering på brottsoffer leder många medborgare att anamma en syn på sina medmänniskor som antingen offer eller gärningsmän. I realiteten är vi förstås alla bådadera. Att brott som mordet på den lilla flickan i Dalarna är avskyvärt vet vi utan att medierna talar om det för oss. Vad medierna skulle kunna göra är att skapa förståelse och mening även i det mest avskyvärda. Istället får vi ta del av en rapportering som placerar gärningmän och brott utanför vår förståelsehorisont.

Som kristen vill jag bejaka varje människas potential att bli det som hon är ämnad att vara. Och jag vill bejaka möjligheten av en genomgripande förändring hos varje individ. För många år sedan fanns det ett fängelse i centrala Göteborg (Härlanda fängelse) dit jag och en del av mina trosfränder åkte då och då för att sjunga för internerna och äta tillsammans med dem. Jag betvivlar att den typen av försök till rehabilitering pågår i dagens kriminalvård. När jag tillsammans med min man vid ett annat tillfälle tog upp frågan om mediernas svartvita bild av brottsligheten i samband med Malexander-rättegången fick vi ett långt och välformulerat brev från en intern som tackade oss för att någon utanför murarna gav gärningsmännen ett människovärde. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet vädjade för några veckor sedan representanter för fängelsernas förtroenderåd om en kriminalvård värd namnet. Klimatet i dagens kriminalvård är brutalare och fokus ligger på säkerhet, inte på rehabilitering eller vård. Vem ställer sig upp och talar för mördarens mänskliga rättigheter idag?

Jesus avvisade inte någon enda människa, han sa t o m att det var de allra mest utsatta som var hans primära målgrupp. – Det är inte de friska som behöver läkare, jag har inte kommit för att kalla de rättfärdiga utan för att kalla syndare, var hans svar på varför han umgicks med de som var utstötta ur de judiska samhället (Mark 2:17). Som kristna måste vi stå upp för de dömdas rättigheter och värna om varje människas möjlighet till förändring. Jag är väl medveten om att besvikelserna står på rad – det ändrar inte den kristna kallelsen. Det finns grupper som tar stort ansvar, särskilt för missbrukare, LP-stiftelsen är en. Men var finns de vanliga kristna församlingarna i arbetet med att rehabilitera f d interner? Finns det någon församling som ger åtminstone en söndagskollekt till Kriminellas Revansch I Samhället, KRIS? Säg gärna att jag har fel.