You are currently browsing the tag archive for the ‘Jonas Gardell’ tag.

Nu har det hänt igen. En äldre svensk pastor i en landsortsförsamling inom Allianskyrkan har föreslagit att man bör bränna Jonas Gardells böcker på bål. Han får dessutom stöd av en pastor i min egen kyrka (Metodistkyrkan) vilket inte gör mig gladare. I SvT Rapport får pastorn säga att Gardells förkunnelse inte alls stämmer med klassisk biblisk tro. Vad jag tycker om Gardells bok ”Om Jesus” har den uppmärksamme redan snappat.

Men, jag tänker låta pastorernas dumheter få tala för sig själva. Vad jag vill peka på är det stora behovet hos vissa av att sätta upp gränser för andra människors tro. Under hela min uppväxt talade man i min församling inte om annat än att man önskade se en väckelse, en rörelse där människor kom till tro och ett intresse för kristna frågor. Samtidigt höll sig alla frikyrkor på sin kant och betraktade både staten och den dåvarande statskyrkan med stor misstänksamhet.

I vår tid diskuteras religion som aldrig förr. En av våra folkkära (ja, det får man nog säga) artister och författare (Jonas Gardell) har en TV-serie i Publics Service-kanalen om Gud och kristen tro. En serie som i grunden är starkt positiv till kristendomen och till människans bejakande av Gud. Inom akademiska kretsar kommer allt fler böcker om religion och politik, i den allmänna debatten uttrycker allt fler mer eller mindre kända personer en positiv syn på kristen tro och ungdomar är mer intresserade av religion än tidigare, ja det talas om religionens återkomst och om ”påkristning” i motsats till den gamla ”avkristningen”.

Ändå poppar dessa äldre herrar upp och hojtar, likt vitsippor som plötsligt slår ut en solig vårdag. Nähä, säger de och hötter med fingret och viftar med sin uppblåsta auktoritet som nästan ingen längre ger dem, nähä, här skall det vara rättning i ledning. Här skall man tro EXAKT så som vi i vår kyrka predikat sedan utminnes tider (vilket brukar sträcka sig till 1860 som allra längst).

Men ser ni inte? Här har ni fått den väckelse ni bett om! Jesus står i centrum på ett helt nytt sätt och religionens konstruktiva plats i samhället debatteras glatt. Men, ändå, förnumstiga herrar som minsann vet vad ”klassisk biblisk tro” innebär sätter gränser och snöper såväl glädje som kreativitet. Det enda jag vet, skrev Lydia Lithell, det är att nåden räcker. Det är tycker jag det vackraste som sagts om kristen tro. Nåden räcker. Till både Gardell, mig och förnumstiga herrar.

Om man har lite utblick kring hur bibeln kom till, om kristendomens utbredning sedan 2000 år och om de teologiska debatterna under historien så förstår man att begreppet ”klassisk biblisk tro” är något som bara handlar om de dogmer och teser som just dessa herrar fick lära sig i ungdomen. ”Klassisk” skall här läsas som nostalgisk och kanske t o m som ”det jag tycker är rätt”.

Det är bara beklämmande. Och jag kan inte ens bli särskilt upprörd. Bara ledsen.

För mig personligen har Getsemanestunden i Jesu liv varit en av de mest kraftfulla berättelserna i evangelierna. Kanske är det Jesu kamp där i trädgården, när han vädjar till Gud att låta honom slippa den förnedring och det outsägliga lidande som väntar honom, som bibehållit min Gudstro. När min smärta var som störst, när jag inte ville leva längre, när jag mötte döden som en befriare, då tänkte jag på Jesus i Getsemane,  och jag fann kraft i att han varit där. Inte på platsen, utan i min ångest. Ingen annan i min omgivning kunde förstå det jag kände, men Jesus hade varit där.

Ibland ser jag på min porslinsblomma, som jag ärvde från en kvinna som dog i cancer för mer än 30 år sedan. Den blommar varje sommar, och jag har tagit mängder av sticklingar från den. Så är det med Gud. Han släpper aldrig taget. Jag släppte, jag föll fritt, men han släppte aldrig. Kombinationen av Jesu egna erfarenheter av mänsklig ångest och Guds bastanta grepp har hållit mig upprätt när det varit som tyngst.

Jonas Gardell skriver i sin rättmätigt hyllade bok ”Om Jesus” att han trots allt inte kan tycka att  Jesus måste dö, att Guds förlåtelse och kärlek ju fanns där hela tiden oavsett Jesu död. Jag förstår precis vad han menar. Och, för Gardell liksom för mig är uppståndelsen beviset på livets kraft och förlåtelsens vidd. Gardell för vidare ett frikyrkligt frigörande budskap som jag själv fick höra under barn- och ungdomsåren. De saker han för fram är desamma som de jag tagit fasta på och jag känner mig nästan återförd till 1970-talets radikala strömningar när maken läser högt ur boken för mig. Det andra, det mörka och dömande,  minns vi nog båda också. Men det har vi valt bort, i kraft av vår egen relation till Gud.

Men, för mig personligen, ser jag det så att Jesus ”måste” dö eftersom han enligt Guds plan skulle dela våra mänskliga liv helt och hållet. Fången som ligger fastspänd på dödsbritsen i Texas kan veta att hans frälsare, så Gud han var, genomlidit denna den yttersta plåga någon av kvinna född kan genomlida. Kvinnan som förlorat sitt barn kan se på Maria och Jesus och veta att där finns sådan erfarenhet förmedlad, inte heller denna smärta förskonade Gud sig själv. För mig är Jesu död på korset inte bara det yttersta kärleksbeviset (att dö för sina ovänner) utan också den yttersta av alla mänskliga erfarenheter. En erfarenhet som ingen annan återvänt ifrån. Smärtan försvinner inte därför att den är delad, men trösten från den som själv varit med har en annan kraft än annan tröst. Mig har den trösten hållit vid liv: Jesus var med mig i mitt Getsemane.

Ingen annan Gud har sår. Därför måste Jesus dö. För mig.

Och idag möter den uppståndne de båda vandrarna på väg till Emmaus. Låt oss öppna ögonen och se honom, hel och hållen och levande.

Kategorier

Arkiv