You are currently browsing the tag archive for the ‘Johannes’ tag.

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Så säger Jesus enligt Johannes evangelium, kapitel tio och vers tio, andra delen. Jesus talar om fåren, alltså om oss människor, och om sin roll som den gode herden. Han varnar för tjuvarna som bara vill fåren illa, ja döda dem. I kontrast till dessa beskriver han sin roll i världen som livgivaren. För att vi skall ha liv, och till och med liv i överflöd.

Gud är skaparkraften, skaparen av människan och av vår tillvaro, Gud skapar liv. I Satans rike regerar döden. Om vi nu skall tala klarspråk. Gud älskar livet, ljuset, kärleken och återfödelsen. Satans bekymmer är att hens rike är sårbart för Guds krafter – ljuset tar bort mörkret, kärleken överskyler inte bara en myckenhet av synder utan skapar också både liv och öppenhet mellan människor, det är svårt att hata någon som älskar dig, döden må vara obetvinglig men i naturen och bland människor återföds varje år och i varje generation livet, och min tro är att våra liv här inte är slutet på det skapade livet. Livet är inte fatalt (dödligt) det är döden som besegras av livet. Fatalism är hoppets och livets motsats.

Gud och Satan är bilder för gott och för ont, för livet och för döden. För mig är det en självklarhet att min kristna tro är en hyllning till livet. Jag gråter fortfarande av glädje när nya barn föds (kan inte se förlossningsscener utan att tårarna flödar), jag gråter på bröllop, inte för att det är romantiskt utan för att kärleken är ett bejakande av livet, jag gråter på gudstjänster, jag gråter när människor som har det svårt räddas tillbaka till ett värdigt liv och jag gråter ofta av lycka över det liv jag fick, mer eller mindre, tillbaka när jag var 21 år. Allt detta är glädjetårar. Om du tycker jag är sentimental så får du tycka det. Jag har mycket att vara tacksam för.

Att då uppleva hur unga människor i religionen namn underkastar sig olika former av ”dödskulter” får mig inte att gråta, det gör mig vred. Att höra unga män (och en del kvinnor) tala om att deras religion kräver offer och gör dem till martyrer och helgon är fasansfullt.Den Gud som kräver människooffer är ingen Gud, det är sannolikt en av-Gud, ett beläte, något som satts i Guds ställe – eller helt enkelt makthungriga individer (människor som du och jag) som likt forna tiders generaler skickar unga män i döden för att nå egna strategiska mål. Jag har hört den här typen av berättelser från islamska och kristna kretsar, men naturligtvis också mer obskyra sekter, ofta i eller från USA.

Om din Gud kräver ditt liv då är det inte din Gud du talar med. En livgivande Gud kräver inte slakt av sin egen skapelse. Min Gud dog själv, allt för att vi inte skulle behöva dö. Min Gud har sår, sår som helar hens skapelse. Låt oss med alla medel, på alla plan och inom alla religiösa grupperingar tillbakavisa dödskulter och fatalism. Inte ge dessa idéer så mycket som en lillfingernagel. Som kristna har vi ett ansvar. Vi måste försöka. Alltid livet. Alltid kärleken. Alltid ljuset.

 

Annonser

Idag på den fjärde söndagen efter påsk då kyrkoårets tema är ”Vägen till livet” hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs församling i Göteborg. Nedan följer predikan i skriven form.*

Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Min Faders hus har många rum.

Några nyckelord i dagens evangelietext.

Till att börja med tänkte jag meddela den chockerande insikten att målet är ointressant. Visst är det underligt? I en tid av målstyrning, visioner, måldokument och kontrollerbara mål så säger faktiskt Jesus att målet är irrelevant. Tomas undrar hur lärjungarna skall kunna följa med Jesus när de inte vet vart han tar vägen. Bekymra dig inte om det du, tycks Jesus mena, och säger att att han själv är vägen såväl som sanningen och livet.

Jag tolkar de här bibelorden som en anvisning att faktiskt lämna frågan om målet därhän och istället koncentrera sig på det som är här och nu – nämligen vägen. I veckan som har gått har vi sett en uppslitande debatt i våra medier och till viss del i det politiska Sverige som handlat om huruvida en ung muslimsk man kan sitta i en partistyrelse eller ej. Väldigt många människor har luftat sin allmänna misstro mot religion i allmänhet och mot islam i synnerhet. Frågan om vilka ideologiska mål man har som muslim har stått på agendan. För min personliga del har jag blivit besviken på många personer som varit fullt upptagna med att bekräfta sin egna föreställningar istället för att försöka sätta sig in i andras. Jag möter då och då människor som tror sig veta precis vilken typ av samhälle jag vill ha och vilka som målen är för min tro. Dessa personer är så oerhört upptagna med målen att de inte ens ser sin egen väg framför sig. Eller så tror de att vägen är spikrak, utstakad och klar, inget att bekymra sig om.

Jesus är vägen men, nota bene, inte målet! ”Det är vägen som är mödan värd” som Karin Boye skriver. Karta och kompass fungerar med Jesus som väg, med ordet som kompass tar man sig fram på vägen som slingrar sig fram mellan träden, utefter bäckar och gärdsgårdar och upp på bergen. Kompassen ger dig en riktning, men inte ett mål. Med GPS måste du ha ett bestämt mål klart, vägen är verkligen bara en transportsträcka, många hittar inte ens eller har inget begrepp om vägen, de bara kör på uppmaning – som att läsa bibeln med bokstaven för ögonen eller lyssna på pastorns ord som lag istället för att själv läsa kartan och följa vägen med hjälp av kompassen.

I Johannesevangeliet står det i första kapitlets fjortonde vers att ordet blev kött och tog sin boning bland oss, eller slog upp sitt tält hos oss som man översätta om man vill. I grundtexten använd det grekiska ordet ”logos” för ”ord”, alltså att ”logos” blev till kropp, kött och blod, i vår värld. Logos kom in i vår värld helt enkelt. Och i den första versen framgår att detta logos också är Gud. Gud, i form av av logos, tog alltså kropp i vår värld. Slog upp sitt tält hos oss, viket jag tycker är en väldigt fin bild för Guds närvaro. Det finns olika tolkningar av den teologi som framförs i Johannesevangeliet, men termen ”logos” används inom en del av den grekiska filosofin som en term för att uttrycka tillvarons inneboende rationalitet. Som kristna kan vi alltså säga att logos står för Skaparens tanke med skapelsen, och därmed skapelsens innersta mening. Kristus är alltså den som förkroppsligar Skaparens tanke, eller skapelsens innersta mening. Och Kristus är vägen, inte målet, utan vägen. Skapelsens mening är alltså – en väg.

Men logos betyder också ”ordet” eller kunskapen. En djupare tolkning är därför att Kristus och den kunskap vi blivit förunnade i förening utgör den karta över skapelsens inneboende rationalitet som vi har försetts med. Vägen, i form av Kristus, är skapelsens mening och att följa den vägen är att följa vår egen inneboende rationalitet – så skapade och skapande som vi är.

I min Faders hus finns många rum säger Jesus. Jag ser den strofen som en lite blinkning till mig, en blinkning till mig som vill veta hur allt funkar, varför saker är som de är och hur det kan komma sig att det blivit så. Blinkningen säger mig att – det ordnar sig. Det finns något att komma hem till, det finns plats för dig också. Men, du, det är inte det som är poängen.

I våra liv bör vi se Jesus mera som vägen än som målet. Men ”vi vet inte vart du går” säger Tomas. ”Det är inte vart jag går som är viktigt” säger Jesus, ”för jag är vägen, sanningen och livet”. Alltså, det är inte målet som är viktigt, eller rättare sagt, vägen är målet. Bibeln, vårt eget förnuft och Kristus föredöme – men också lärjungarna – ger oss vinkar och råd om vägen. Vi måste finna den själva genom Jesus och det är bara genom att gå med Jesus som vägen uppenbaras. Det finns ingen annan väg som låter oss komma till insikt om tillvarons existentiella grunder, det är en väg både in i oss själva som skapade varelser och ut mot alla andra i skapelsen. Men Jesus är den som förenar dessa två riktningar.

Länge tänkte jag på min tro som en relation till Jesus, en personlig relation till Gud i hans egenskap av Kristus, men i arbetet med den här predikan är det snarare efterföljelsen som blivit mitt ledord. Inte efterföljelse i meningen ”gå efter” utan efterföljelse i meningen en vilja att ”gå med” Jesus Kristus. Och den vägen leder inåt i mig själv och leder till en större insikt om mig själv och mitt behov av Guds nåd, och utåt mot medmänniskan och ger därför denna nåd till andra.

Gud är fullkomlig och oändlig. Han ÄR i ordets mest grundläggande betydelse, Gud är tillvaros existensform. Jesus är medlaren, den som förkroppsligar detta varande, den som går mellan oss och Gud, den som ligger som en bro över de mörka vattnen, men som också är en bild av Fadern själv.

Det fanns en tid i mitt liv när det var verkligt svårt, så svårt som det bara kan vara när man ställs inför den yttersta frågan om livets mening. Min tröst var alltid att Jesus hade redan varit där – oavsett hur svårt jag hade det så hade jag en Gud som varit där. Han visste vilka kval jag gick igenom. En av de gamla sånger jag älskar mest är ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, ser du efter skall du finna att där står han”. Och så var det verkligen. Men även här blev Kristus vägen inte målet. Vägen inåt kan också bli vägen utåt. Genom de erfarenheter som jag fått göra tillsammans med min Gud så kan jag också gå vägen utåt med annan styrka. Jag förmår öppna mig för medvandrarna, för dem som samsas med mig på vägen, men framför allt för dem som inte orkat, som tappat sugen, som sitter där vid vägkanten och inte vill mer, vars matsäck tagit slut eller människor som börjat gå åt andra hållet i sin förvirring. Och, glöm inte, det syns inte alltid utanpå att man tappat sitt hopp.

Att ständigt vara på väg – alltså att vara i Kristus – är vår mission i denna världen. Ingen enkel sak. Det är så ofta i ögonblicken när det brister som det också ljusnar. Sångaren och författaren Leonard Cohen sjunger om sprickan i tillvaron, den där sprickan som gör att ljuset kommer in. There is a crack in everything, that’s how the light comes in. En annan sångare, Ola Magnell, beskriver i sin sång ”Nya perspektiv” hur det är när allting visar sig vara på ett annat sätt än man trodde det var, det är då man helt plötsligt ser nya perspektiv: när du inte längre har någon chans att vända, när du har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv, det är då, först då som saker börjar hända, det är då som du kan börja skönja nya perspektiv. ”Men” säger Filippos, ”visa oss då Fadern! Det är nog för oss.” I texten känns det som om Jesus suckar lite, drar efter andan, och säger till Filippos – för säkert tjugonde gången – ”tro på mig när jag säger att Fadern är i mig och utför sina gärningar”. Alltså, ungefär, släpp taget Filippos. Jag är vägen. Det finns ingen annan väg än jag. Och den vägen är livets och sanningens väg.

Carl von Linné lär ha sagt att han såg Gud på ryggen i naturen, och kanske är det så med oss här på vägen där vi går med Jesus bland oss. Vi ser Gud på ryggen medan vi vandrar. Men vägen är vår kallelse. Och vandringen och samtalen likaså. Inte förrän vi är vid målet ser vi klart. Här är det dunkelt såsom i en spegel, men då skall allt bli uppenbart.

Den sista delen av evangelietexten är ett löfte, Jesus säger, ”den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större”. Det är en tillförsikt och tillit under vandringen. Vi går inte ensamma, vi har kraften med oss, vi är i Jesus Kristus i vår vandring. Vi är förenade med vår Herre och tillsammans med honom går vi den väg som är vår i just vår tid och vårt sammanhang. Den vägen leder både inåt och utåt, den vägen är skapelsens själva mening. Och – så otroligt – mitt i den meningen finns faktiskt vi.

*OBS att texten är skriven för att framföras som predikan och alltså anpassad för det talade ordet. Evangelietexten är från Johannes evangelium kapitel 14 verserna 1-14.

Kategorier

Arkiv

Annonser