You are currently browsing the tag archive for the ‘Henrik Ibsen’ tag.

I går kväll lyssnade jag på Göteborgs symfoniker som spelade delar ur Edvard Griegs ”Peer Gynt” i den form som det en gång skrevs. Musiken tonsätta ett drama skrivet av den norske författaren Henrik Ibsen (1828-1906). Musiken är bitvis välkänd men berör fortfarande, särskilt när den framförs live.

I ett annat drama ”Brand” skriver Henrik Ibsen, som i mitt tycke är Nordens skarpaste dramatiker även idag, alldeles i inledningen att ”var det du är och var det helt och icke styckevis och delt”. Som i så många av Ibsens dramer står kravet på sanning, kravet på uppriktighet och kravet på principfasthet i fokus. Ibsens dramer lever kvar därför att de behandlar frågor som fortfarande är helt aktuella. Jag kallar inte hans teman tidlösa för de är inte tidlösa, de hör samman med en tid där individen, identiteten och sanningen är värden som i praktisk handling anses viktigare än kollektivet, rollen och förhoppningarna. Som i så många av Ibsens dramer leder sanningslidelsen i ”Brand” till ensamhet och principfasthet till att andra offras på det egna altaret.

I dramat Peer Gynt låter Henrik Ibsen Peer förverkliga alla sina ”jag” och resa ut i världen, varande just ”sig selv nok” men han upptäcker till slut att det aldrig finns någon väg ”udenom”. Åter hemma förstår han – får vi nog ändå hoppas – att den enda plats där han verkligen var sig själv var i den älskade Solveigs förhoppningar, i hennes kärlek och längtan, där var han den människa han hade kunnat vara.

För mig pekar Ibsen på paradoxen att vi kan vara våra sanna jag först i en relation till andra människor och till vår samtid. Jag:et förutsätter Du:et. Det finns inget ”jag” längst därinne som kan skalas fram. När löken är skalad finns inget kvar. Vi är lager på lager av erfarenheter och förhoppningar, av misslyckanden och framgångar, av svårigheter och lycksalighet.

Var dig själv, var det du är men var det helt fullt och inte styckevis och delt. För mig betyder det, lev i dina relationer till andra, skapa och vårda förhoppningar, kärlek och längtan i dig själv och andra. För den sanning som gör oss fria är den sanning som vi skapar och lever i med varandra. Principer är för Gud, för oss andra gäller den levda erfarenheten, alltså praktiken av att vara just jag. Och det jaget är aldrig en eller ett, det är mångfaldigt och helt.

 

Joh 8:32  (Sanningen skall göra er fria)

1 Tim 6:10 (Kärleken till pengar är roten till allt ont)

Kategorier

Arkiv