You are currently browsing the tag archive for the ‘församlingssyn’ tag.

I Sverige finns av tradition dels ett flertal teologiska utbildningar vid universitet och högskolor och dels ett flertal församlingsanknutna utbildningar vid olika folkhögskolor i landet. Före Bolognasystemet var prästutbildningen en yrkesexamen i utbildningssystemet men sedan Bolognamodellen har införts är den teologiska utbildningen helt skild från den plats där man skall utföra sin tjänst. Lärare utbildas inte för att tjänstgöra i en viss skola eller kommun, teologin leder inte heller till tjänst inom ett visst samfund. Istället är teologie kandidat en vetenskaplig bas till vilken Svenska Kyrkan och andra kyrkor får lägga till de kunskaper som t ex en svenskkyrklig präst behöver. Det hindrar förstås inte att teologisk utbildning precis som lärarutbildning innehåller s k verksamhetsförlagd utbildning (VFU) som innebär att man har praktik i kyrkor och församlingar.

I Sverige har utbildningsnivån för frikyrkans pastorer och ledare under senare decennier höjts. När jag växte upp fanns det samfund som ansåg att utbildning förstörde en pastor och att den bästa pastorn var en pastor som inte varit i närheten av en teoretisk religionsutbildning. Idag anses det normalt bland unga människor som vill bli pastorer, präster eller kyrkliga ledare att man läser på högskola och universitet. Själv sitter jag i styrelsen för en av de mer kvalificerade teologiska utbildningarna utanför de stora universiteten, Teologiska Högskolan i Bromma och är därmed förstås part i målet. Jag kan dock inte annat än känna sorg över nyheten att Evangeliska Frikyrkan (EFK), Alliansmissionen och Pingströrelsen nu enats om en helt egen pastorsutbildning.

Istället för att välja att använda sig av den sedan länge EFK-anknutna pastorsutbildningen på Örebro Teologiska Högskola/ÖTH (Örebro Missionsskola) har en ny utbildning sytts ihop med hjälp av folkhögskolekurser, distanskurs i Norge och fortsatta studier på ÖTH. Jag kan inte se något annat motiv för detta än att komma undan de kritiska perspektiv och den öppenhet i andliga, religiösa och teologiska frågor som befrämjas på de etablerade akademiska utbildningsanstalterna.

En person som önskar bli pastor inom EFK kan nu välja att läsa två år på någon av fem olika folkhögskolor – de platser som förut gav församlingsinriktad utbildning för resp samfund – vilka sedan genom distanstentamen på en norsk teologisk högskola (Höyskolen for teologi og ledelse i Stabekk) skall tillgodoräknas som 60 hp enligt Bolognamodellen. Därefter skall pastorsadepten läsa ytterligare två högskoleår men då på Örebro Teologiska Högskola för att få sin kandidatexamen! Rimligen bör man då förväntas läsa år 2-3 i den fyraåriga teologiska utbildning till pastor som redan finns vid ÖTH. En ordning som måste bli problematisk för programstudierna vid ÖTH.

Det enda rationella skäl till att EFK, Pingströrelsen och Alliansmissionen inte kan hänvisa sina blivande pastorer till ÖTH, THS eller andra etablerade teologiska utbildningar är att man vill ha kontroll över deras teologiska skolning och inte vill släppa dem till oberoende, akademiska och vetenskapligt respekterade institutioner. Redan annonseringen hos EFK av den utbildning som man nu ändå ratar andas en sådan inställning. Det är inte utbildningens kompetens eller höga klass som anges som det attraktiva utan istället att ÖTH är en ”formande miljö” och att man skall växa till en ”god medarbetare” i Guds rike. Goda medarbetare i Guds rike är vi när vi bejakar den längtan efter sanning, öppenhet och nya frågor som ligger nedlagd i oss alla som skapade varelser. Inte när våra tankar kröks in i ett på förhand uppställt böjningsmönster.

Hela den lösning som EFK, Pingströrelsen och Alliansmissionen valt andas inskränkthet, misstänksamhet mot kunskap och kritiskt tänkande samt sekterism. Tyvärr.

I någon mening bär det mig emot att driva debatten om församlingsmedlemskap vidare eftersom det så lätt blir konflikter, och det mellan människor som delar tron på en uppstånden Jesus Kristus. Men jag känner att jag inte kan tiga eftersom jag tror att delar av den svenska frikyrkligheten (den traditionella frikyrkan) är på väg mot en människosyn som mitt hjärta reagerar emot.

Stefan Swärd, som är ordförande i Evangeliska frikyrkan (EFK) med ca 30 000 medlemmar och fler än 300 församlingar, skriver på sin blogg den 26 april att:

Jag är ordförande i den bostadsrättsförening där jag bor. Vi har skrivit ett omfattande dokument med krav och regler som medlemmarna i vår förening ska följa. Om man bryter mot någon av reglerna kommer jag som ordförande och pratar med personen ifråga och föreslår en lösning på problemet. Om personen inte rättar sig efter våra krav skickar vi en rättelseanmodan via vår advokat, hjälper inte det blir man vräkt. Och man får dokumentet med ordningsregler och krav innan man flyttar in i bostadsrättsföreningen så att alla vet vad som gäller. Reglerna och kraven är till för att skapa en harmonisk boendemiljö så att grannarna inte stör varandra.

Så detta med villkor för att delta i en gemenskap är inget konstigt, det gäller på alla livets områden. Och där är jag väldigt kritisk mot de slappa strukturer som har utvecklats efterhand i frikyrkovärlden, ett passivt medlemskap utan någon överlåtelse och engagemang, är tvärtemot alla organisationsprinciper vi har i samhället, och det är dessutom tvärtemot Bibelns församlingssyn.

Han skriver vidare den 28 april att han varit på gudstjänst och lyssnat på:

”…pastor Bill Johnson från California. Oerhört inspirerande. Han talade om att vi ska göra Jesu gärningar, och att vi kan få kraften att göra samma saker som Jesus, bota de sjuka, befria de fångna, han strök under betydelsen av mirakler för att det ska bli genombrott för Guds rike.”

I flera bloggposter talar Swärd också om behovet av socialt engagemang och att komma ut ur ”inlåsningen” i kyrkan liksom förklenande om ”internkyrkliga debatter”.

Vad Swärd hela tiden gör i sitt skrivande är att han blandar samman begrepp som församling, kyrka, kristenhet och kristet liv.

Ett församlingsmedlemskap är en identitet och en lojalitet, inte ett intresse eller en förening som gemensamt förvaltar ett materiellt värde. Bibeln har ingen ”församlingssyn”. Paulus har kanske en, metodismen har en och baptismen en. Församlingssyner är gestalningar av Kristi kropp i olika tider och inom olika traditioner.

Stefan Swärd och alla dem som delar hans syn på medlemskap bör skilja på Kristi kropp på jorden från de organisationstraditioner som förvaltas av olika samfund och kyrkor. Swärd bör också skilja på den kristne i samhället och församlingen som gemenskap. I församlingen får den kristne undervisning, hopp och gemenskap med andra troende. Ibland är det också en poäng att församlingen kollektivt bedriver social verksamhet. Men, i det svenska samhälle där välfärden är solidarisk och gemensam och i huvudsak ombesörjs av det offentliga är den enskilde kristnes eget liv den allra viktigaste kuggen.

När Stefan Swärd talar om att göra ”mirakler” för att det skall bli genombrott för Guds rike blir jag ledsen. Samma sak med att vi kristna skall bota sjuka och ”befria fångna” (om Swärd inte menar radikala aktioner mot fängelser). Ser inte Swärd alla troende människor som med brinnande ljus i sina hjärtan lever ut sin tro? Varför tycker Swärd att vi skall helbrägdagöra människor i kyrkan när Gud gett oss ett förstånd som gör att en läkare kan bota?

De som ser på människan som Swärd gör undervärderar inte bara Gud själv, utan också alla de människor som i alla upptänkliga situationer lever ut sin kristna tro. Visst finns det individer som är mer än rimligt passiva, men är inte jagandet efter allt större mirakel, allt fler mötesbesökare och allt mer verksamhet ett tecken på att man inte litar på Gud?

Jesus grundade ingen kyrka, han hade ingen församlingssyn och han satte inte upp några regler för medlemskap. Jesus frälste världen från sin egen inneboende destruktivitet, återupprättade världen och gav möjlighet för varje människa att leva sitt liv i skyddet av Guds nåd.

Församlingsmedlemskap är lojalitet. Jag älskar min församling eftersom den är min kristna mikrogemenskap och det mänskliga uttrycket för Kristi kropp på jorden, tillsammans med hundratusentals andra liknande församlingar. Jag är en del av min församling oavsett hur ofta jag är i själva kyrkan. Jag bär församlingen inom mig. Och det är i församlingsgemenskapen jag söker styrka och hopp i det arbete Gud kallar mig till. Det är Gud som verkar, inte församlingen och inte jag.

Men det var mig personligen Jesus frälste på korset, han ordnade inte en rabattkupong till St Jakobs metodistförsamling. Det var mitt personliga liv han förändrade och det är där min kristna tro tar kropp.

Kategorier

Arkiv