Nyår: Ceremonier är en väg till det heliga

Vi står inför ett nytt år, året 2018. Vi alla gemensamt, över så gott som hela jordklotet, menar att övergången mellan den 31 december och 1 januari innebär ett nytt år och att detta år är nummer 2018 efter Jesu födelse. Vi vet att vare sig årtalet eller tidpunkten är möjlig att bestämma med fullständig materiell evidens, men vi har gemensamt skapat en ceremoni som har mening och som betyder något för de flesta människor. Vi gör det tillsammans och vi gör det i flera avseenden på samma sätt.

Ceremonier är viktiga för människan, de öppnar ett rum till det heliga. Det heliga är ogripbart med vanliga verktyg, till det krävs en ceremoni. Gudstjänsten, bönen, dopet, ja, de flesta kyrkliga handlingar vägleds av kunskapen om att människans väg till det heliga går genom ceremonier.

För att upprätthålla dessa vägar skapas läror och dogmer. De skall vara ett stöd för oss, ett stöd för människan så att hon – även när inte känslan riktigt finns där – kan möta det heliga och därmed få upprättelse och styrka.

Den mänskliga tillvaron är fylld av ceremonier – en del är gemensamma och skapar mening för många (födelsedagar t ex), andra är väldigt privata och är min egen väg till ro och besinning (aftonbön t ex). Jag känner mig väldigt ödmjuk inför människans förmåga att finna, skapa och leva meningsfyllda liv. Jag tror att den förmågan har gett oss det övertag och den särskilda roll i skapelsen som vi faktiskt har.

För min tro är synd och förlåtelse, försoning och upprättelse, helt centrala element. I gudstjänst och bön möter jag min Gud, det allra heligaste, och får del av hens kärlek, kraft och omsorg. Men de ceremonierna kan se olika ut för olika människor, och de läror och dogmer som byggs kring ceremonierna kan också variera. För mig är det avgörande om där finns rum för förlåtelse och upprättelse. Min Gud älskar människan, alltid och överallt. Någon annan Gud känner jag inte.

Så nyåret som ceremoni blir en nystart, en reflektion inte så mycket över året som gått utan över mig själv och den plats jag befinner mig på just nu och här. För det kommande året önskar jag mig fler sådana rastplatser och färre uppföljningar och kontrollfunktioner, fler gemensamma ceremonier och färre diskussioner om vem som gör rätt och fel, fler påbjudna tillfällen till självreflektion och färre övningar i marknadsföring av mig själv samt fler möjligheter att sitta ned för samtal och färre framprovocerade hetsiga debatter.

Gott Nytt År!

Nåden att få och ge förlåtelse

Sommaren går in på sista varvet, ledigheten går mot sitt slut (eller är just slut). Kanske blev det precis som vi önskade men mer troligt är att vi även denna gång känner en gnagande känsla av allt som inte hanns med eller inte kunde upplevas. Den känslan av misslyckande eller ofullkomlighet är människans djupaste gemensamma botten.

Idag skriver Kristian Lundberg i Svenska Dagbladet bland annat om rätten att bli förlåten, och om rätten att misslyckas. Det är en ovanlig text, en djupsinnig och ändå enkel text. Såsom andlighet oftast är, som Lundberg själv skriver. Så många gånger jag tänkt på just det (och påmints av andra) nämligen att det är barn och dårar som begriper vad Gud gör, att det enkla är det djupa och att svårigheten för människor att möta Jesus oftast består i att det är så enkelt. Man förväntar sig helt enkelt att Guds son skall kräva en massa av en, ställa upp en mängd villkor eller åtminstone kräva att man arbetar ordentligt för att få del av Guds rike. Men så är det nu inte. Istället får vi genom nåden ta emot förlåtelsen, vi har rätt till förlåtelse för våra misslyckanden och för vår bristande tro. Rätten har vi genom Jesu död, den död som var Guds övergivande också av honom och som gav Jesus anledning till förtvivlan. Så är det att vara människa, som Lundberg skriver.

Att bli förlåten är vår rätt. Men något villkor måste väl vara kopplat till den rätten? Ja, att förlåta dem som gör oss illa, dem som likt oss misslyckas och som är människor precis som vi. ”Sju gånger sjuttio gånger*” som Jesus säger i Matt 18:22.

I morse erfor jag en nåd, nåden att känna en djup tillfredsställelse, ja lycka, över livet självt. När jag långsamt simmade i den tidiga morgontimmen, helt ensam i den lilla skogssjön med bara vågornas kluckande, då jag kände jag för ett ögonblick en gudomlig närvaro. Vattnet bar och nåden omslöt mig, en glimt av den eviga morgonen berörde mitt inre.  Jag hoppas att alla då och då kan få ta emot den nåden.

Söndagens evangelietext är Matteus 18:18-22.

*Sju var ett heligt tal och sju gånger 70 blir därmed ett uttryck för ”hur många gånger som helst”. Men talet är förklaringen till att Vilgot Sjömans film hette ”491”, en kunskap som jag är rädd helt har förlorats idag,