You are currently browsing the tag archive for the ‘englamordet’ tag.

Idag gick jag in i Gillberga kyrka, tände ett ljus och slog upp bibeln, som låg vid ljusbäraren, på en s k tumvers. Mina ögon föll på Hebréerbrevet 13:3. Där står: Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som bli misshandlade, som om det gällde er egen kropp.

Jag tillhör inte dem som tolkar bibeln bokstavligt, men de här orden från Hebréerbrevet stämmer väl överens med en mängd andra passager i Nya Testamentet, framför allt med Jesu egna ord. För mig råder det ingen tvekan om att dessa ord beskriver en kärnpunkt i kristen tro. Empati med dem som lider och medkänsla med dem som är socialt stigmatiserade.

Notera gärna att i samma vers talas det om både förövare och brottsoffer – de som sitter i fängelse och de som blivit misshandlade. För mig är parallellen till sommarens intensiva debatt om brottsoffrens ställning i rättsprocessen glasklar. Medkänsla med offret bör aldrig utesluta samma känsla för gärningsmannen – som kristen kan det inte vara min uppgift att gå med mobben mot den som redan tappat all värdighet, all sympati och sitt anseende.

Idag läser jag i tidningen att Anders Eklunds svägerska vill byta namn och att hon och hennes barn hatar Anders Eklund, medan hans äldre bror kämpar med sina ambivalenta känslor för den människa som trots allt är hans köttslige bror och med vilken han delar barndom och erfarenheter. I en annan tidning påtalas att den sociala kontrollen i den ort där Anders Eklund bodde upplösts så till den milda grad att man istället tolererat en mans beteende genom att varna unga flickor för honom.

Naturligtvis är Anders Eklund en individ som måste ta ansvar för de handlingar han begått, både tidigare och de som han nu har erkänt. Men han är också en människospillra, en bit vrakgods från den farkost som Gud en gång skapade till sin avbild. Anders Eklund är ingen demon, inget monster och ingen djävul. Han är en människa, vare sig mer eller mindre.

En människa som dock stötts ut, och som drivit sig själv ut, ur den mänskliga gemenskapen. Var är de människor som kunde ha och skulle ha reagerat på hans beteende för längre sedan? Är det du och jag som vänt bort blicken från en motbjudande, sexfixerad, överviktig, svagt begåvad och känslomässigt avtrubbad människa?

Annonser

”Det måste bli livstid…men det finns egentligen inget straff som är tillräckligt. Det är för j–igt att vi skall betala kost, logi och fångvaktare åt honom. Han är inte värd det.” Så säger Carina Höglund till Aftonbladet idag om sin dotters mördare Anders Eklund som åtalas imorgon.

Hennes ord borde aldrig ha kommit på pränt i Aftonbladet, lika lite som dotterns begravning skulle sänts i TV på hennes begäran. Ett brottsoffer är inte rätt person att utala sig vare sig om påföljden för den dömde eller få bestämma mediernas publiceringspolicy. Jag önskar verkligen att Carina Höglund kunde fått ha sin sorg och vrede för sig själv och få dela den med familj och vänner. (dålig uppkoppling därför ej länkar)

För av är det hon säger? Hon säger att det skulle finnas något som var ”tillräckligt”, ja hon säger att det inte finns det, men uttalandet innebär att det finns en måttstock. Något skall mätas mot något annat. Ingenting får hennes dotter tillbaka i livet. Vad skulle kunna vara ”tillräckligt”? Hon säger sedan att samhället inte borde bekosta brottslingens uppehälle under fängelsevistelsen. För mig framstår uttalandet som en önskan om dödsstraff. Särskilt med tanke på den måttstock hon sätter upp i meningen innan. Slutligen säger hon att brottslingen inte ”är värd” det, alltså att sitta i fängelse på samhällets bekostnad. Hon gör alltså skillnad mellan människors värde beroende på deras handlande. Människovärdet är således större för en person som inte dömts till fängelse än en som dömts enligt Höglund. Sammantaget framstår Carina Höglund som representant för en önskan om dödsstraff, eller möjligen livstids internering på vatten och bröd under förutsättning att man arbetar ihop till sitt uppehälle.

Att brottsoffren ges möjlighet att uttala sig om dom och påföljd och dessutom innan åtal är väckt, skapar utrymme för oförsonlighet i kriminaldebatten och låter personlig hämnd bli en faktor som förväntas påverka lagstiftningen. Ett sådant samhälle är inte civiliserat.

Jag skulle aldrig, aldrig någonsin kunna förlåta en människa som tagit mitt barns liv. Jag skulle säkert hata den människan intill min sista stund. Men jag är fullständigt klar över att det inte är och inte bör vara jag som utdömer straff för den handlingen. Till slut får jag i så fall vila min vrede i orden ”min är hämnden säger Herrren”. Skulle du förresten själv vilja vara en barnamördare?

Kategorier

Arkiv