Bönens hemlighet: Inte lydnad men att slå följe med Kristus på vägen

Det är fastetid och jag besöker Skottland för första gången i livet. Varje fastetid är en särskild bönetid, för mig men också för den världsvida kyrkan. På resa till Dunblane idag såg jag en vepa hänga på staketet till en liten kyrka, ”Trypraying.co.uk” stod det på den. Nyfiken som jag är gick jag in på sidan, som riktar sig till den som inte går till kyrkan, inte betecknar sig som troende och som inte betecknar sig som religiös. Det gör mig glad att se en kyrka, Church of Scotland, som så aktivt söker sig ut till människor som är digitaliserade men kanske inte särskilt införstådda med kyrkans roll i vårt samhälle, och än mindre med Guds kärlek till världen. Bön är väl på sätt och vis det som är lättast att ta till sig i en digitaliserad tid 🙂 som är ständigt uppkopplad.

Jag läser sedan några veckor tillbaka C S Lewis bok ”Om bön” (1963) som jag fått av maken i födelsedagspresent. I sina reflektioner kring Herrens Bön/Fader vår diskuterar Lewis tolkningarna av de enskilda satserna i bönen, jag fann hans diskussion kring ”Ske din vilja” särskilt intressant: Han liksom jag tänkte sig i unga år att detta uttryck innebar att den kristne (dvs Lewis och jag) främst skulle uthärda Guds vilja. Själv trodde jag länge att min uppgift var att bli missionär i Mongoliet eftersom det var ungefär det värsta jag kunde tänka mig. (Detta var alltså i åtta-årsåldern vill jag understryka.)

Insikten som växte fram hos mig, och som Lewis beskriver, att orden står för en önskan och en förmåga, att kunna göra Guds vilja. Han fortsätter sedan med att diskutera att denna tolkning leder vidare till att en lydnadsaspekt i ”ske din vilja” också innebär att kunna ta emot de glimtar av Guds härlighet som vi får varje dag. När vi, menar Lewis, väntar oss att uppleva något som är lika bra/fint/fantastiskt/mäktigt som något vi upplevde igår/förra veckan/förra året så ser vi inte de ting som ligger framför näsan. Vi ber och väntar på en välsignelse i form av ett barn/tillfrisknande/styrka eller något annat, och därför tar vi inte emot den utslagna magnolian i morgonsolen eller värmen i leendet från mamman vars barn slutade gråta när du oväntat började prata med den lilla.

Bön är ett samtal. Jag brukar föra dem på mina ensamma skogspromenader, hemma vid köksbordet och på tåget. På kvällar och mornar blir det mer av enkla suckar av bön, oftast inledda med ”Fader du vet redan…” och avslutade med ”i Jesu Kristi namn”. Särskilt mycket uppskattar jag också när Sveriges radios Helgsmål som sänds varje lördag kl 18.00 avslutas med den s k Aronitiska Välsignelsen – att ta emot den i garaget, i köket på landet eller mitt i steget hemma är en ynnest.

För den som tror att ”en religion” är något att ansluta sig till, lära sig, tro på eller bli medlem i, för alla dem kan bönen bli en väg till något annat. Till en relation. Till en vandring med Jesus Kristus, den uppståndne, som vandrar med oss på vägen till vårt Emmaus, platsen där våra ögon öppnas.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

(Allan Water, Dunblane, 190314)

Våldets Narnia?

I en svalkande biosalong såg jag idag ”Berättelsen om Narnia:Prins Caspian”. Jag läste några av C S Lewis böcker i min ungdom och fann dem oerhört berörande. Särskilt värmdes jag av tanken på en besjälad natur och djur med intelligens. Att de kristna parallellerna är så tydliga ger texten – avsedd för barn – ett helt annat djup än annan modern sagolitteratur.

Men det är lite trist att se att regissör och manusförfattare valt att lägga in ett extra slag, ett stort anfall på den onde kungens slott, som ett slags svepskäl för att gestalta den avgörande kampen mellan ont och gott. Av filmens 2 timmar och 24 minuter utgör en alldeles för stor del av just våld, krigsscener och död. Sensmoralen i filmen försvinner.

Prins Caspian-boken är tänkt att gestalta en strid, därom råder inget tvivel. Striden handlar om växtens goda kraft, om livets styrka i att besegra det döda och kallnade. Det onda symboliseras inte bara av en ond kung utan förmer av begäret – längtan efter att ha, att äga och utöva makt. I den striden står Aslan (lejonet) för en gudomlig kraft, en kraft som bara det lilla barnet (Lucy) har full tillgång till.  Den som inte tar emot himmelriket som ett barn kommer inte in där. Berättelsen vill gestalta den kraft som det ömkliga och lilla besitter.

Men att låta den striden underordnas en krigsestetik som breder ut sig i populärkulturen och helt ta över en berättelse som handlar om styrkan hos den samlade godheten känns väldigt märkligt.  Ibland undrar jag om det är det moderna krigets förment anonymitet som förleder publiken att söka efter medeltida slagfält på filmduken. Och så är det ju som om begäret efter pengar blivit producenterna övermäktigt.