You are currently browsing the tag archive for the ‘arbetarklass’ tag.

Revansch. Jag lyssnar på Anders Wall (f 31, s k finansman) när han i P1-programmet Sommar berättar om sin uppväxt. Ordet revansch återkommer i mina tankar hela tiden. Han beskriver hur hans pappa förlorade sin gård, helt rättslös när ett arrende sades upp, och hur denna besvikelse i praktiken ledde till pappans död. Wall säger idag, 60 år senare, att han redan då kände att ”jag skall visa dom” och gack åstad för att en gång för alla göra upp med förödmjukelsen. Pengarna som han tjänat (och förlorat), menar han, var intjänade i en längtan efter att vara oberoende, inte vara i någons tjänst och inte kunna utsättas för den övermakt som hans far en gång utsattes för. Idag är Wall mecenat, alltså en de goda gåvornas givare.

Trots att Wall tillhör min fars generation känner jag igen så mycket av de känslor han beskriver. Är det så för oss arbetarbarn att vår känsla av underläge aldrig går över? Jag ville också ”ge igen”, ”visa dom” att jag inte var den som ”dom” trodde. Inte tänkte jag heller låta någonting hindra mig från att leva mitt eget liv såsom jag ville leva det.

För den som är född i en familj där pengar aldrig varit en bristvara eller där det är självklart att man kan välja mellan att bli läkare eller konstnär så är nog allt detta svårt att förstå. Jag vet att också jag präglats av mina erfarenheter. För mig har de lett fram till en önskan och en innerlig längtan efter att se människor växa och frigöras från det som håller dem nere, som binder och hämmar. Om jag kan medverka till att enskilda får tro på sig själva, vågar göra uppror mot konventioner eller orkar resa sig en gång till och gå vidare – då har mina erfarenheter haft mening.

Jag delar inte alla Walls värderingar eller tror ens på alla hans medel i vårt samhälle. Men, jag känner en djup respekt för en människa som förmått att omsätta sina egna erfarenheter – inte bara sina pengar – i kraften att hjälpa andra att växa och frigöra sig.

Att göra något av sina svåra år, att låta revanschen vändas i insikten om att det är över, att allt som skulle bevisas redan är bevisat, det är mognad. Då är det dags att gå vidare, bli den som står där och räcker ut handen. Och länka samman allas våra liv och erfarenheter.

För några veckor sedan skakades medievärlden av Anna Odells konstnärliga besök på psykakuten i Stockholm. Och lite senare gick det en rysning genom kultursverige tack vare en konstfackselev som filmat sig själv medan han vandaliserade en SL-vagn (tunnebanevagn). För några dagar sedan upprördes många över en ung man – nu anhållen – som sparkade sönder blåljusen på en polispiket i Malmö. Allt detta är en form av provokation, personerna är provokatörer och ”vi” blir provocerade.

Jag har funderat mycket kring vad det är som gör oss provocerade och vad som gör oss till provokatörer. När jag som 16 åring började arbeta som kontorist, så småningom var med att grunda den första fackklubben på det företaget och sedan blev dess blott 17-årige ordförande (yngst i Sverige någonsin enligt HTF:s dåvarande ordförande Sture Nordh) uppfattades jag som en provokatör. Jag fick lappar uppsatta på dörren till min arbetsplats på vilka det stod Baader-Meinhof (vilka vid denna tid mördat den tyske arbetsgivareföreningens ordförande) och min arbetsledare/avdelningschef W-berg var bara millimeter från att ge mig en rejäl knytnäve i ansiktet i samband med löneförhandlingarna.

Jag är fullständigt övertygad om att den provokation jag utövade på företaget Annonsbyrå Hugo Krantz var väl i klass med de provokationer jag nämnde ovan. Så här efteråt tror jag att det var min absoluta oräddhet som provocerade. Och den berodde nog inte bara på födsel och ohejdad vana utan kanske framförallt på att jag inte kände någon gemenskap med mina chefer och arbetsgivare. Jag hade ingenting att förlora, min gemenskap stod inte föll med arbetsplatsen. Gemenskapen kände jag med mina kontoristkamrater som läste korrektur och satte annonser till mycket låga löner och utan iakttagande av de arbetsrättsliga regler som hade börjat gälla under 1970-talet. Jag var lojal mot min klass, den arbetarklass som fostrat och format mig. Och därför kunde inte (kan inte?) medelklassens regler komma åt mig.

Att uppfattas som en provokatör är nog väldigt ofta uttryck för en bristande gemenskap, för att inte ha något att förlora och för att solidarisera sig med ett annat kollektiv än majoriteten. Att bli provocerad är på samma sätt uttryck för att vara lojal med en gemenskap, för att se de goda värdena i denna gemenskap och för att solidarisera sig med majoriteten.

Någonstans är jag glad för min bristande tillhörighet. Jag har försökt behålla min oräddhet, och kanske vet jag innerst inne att min plats är inte i den urbana medelklass där jag lever. Vad har jag då att förlora på att provocera?Att stå utanför, att vägra införlivas i ett ”vi” ÄR provocerande. Pröva att vara medelklass och ändå vägra dricka vin, tycka om Mozart och gå på teater så får du se 🙂

Att gå bakom provokationen, att söka individen och motiven bakom provokationen kan vara en väg till att förstå. Med vem är det Odell, mannen som vandaliserade SL-vagnen eller han som sparkade sönder blåljusen är lojal? Att ställa frågan är detsamma som att vägra låta sig provoceras. Att bli provocerad har aldrig förändrat världen.

”Mitt rike är inte av denna världen” sa Jesus till Pontius Pilatus, den man som höll Jesu liv i sin hand. Tala om provokation!

Kategorier

Arkiv