Världen av igår, lite som världen av idag…

Stefan Zweig, sannolikt mellankrigstidens mest uppburna europeiske författare, orkade inte leva i exilen. Som jude tvingades han bort, först från Österrike och sedan även i praktiken från Storbritannien. I Brasilien skriver han ner sina minnen, närmare 500 sidor självbiografi om en uppväxt i det kejserliga imperiet Österrike-Ungern, en ungdom i ständig flykt från auktoriteterna och om en vuxen mans framgångar men också möte med en värld som går mot skymning och till slut natt. För Zweig blev mörkret för mycket och han tog sitt liv efter att ha fullbordat sin text.

För många år sedan hade jag en släkting som läste Zweig, framför allt hans biografier över kända personligheter. För mig som då var ung och bara såg en ljus framtid tycktes Zweig rätt torr, trist och omständlig. Under senare år har Zweig fått en renässans. Hans idag mest kända bok är just självbiografin ”Världen av igår – en europés minnen” som skrevs 1940-1941 och kom ut redan under kriget 1942, men då hade Zweig redan tagit sitt liv. För en läsare idag krävs en del kännedom om kultur, konst, litteratur och även inrikespolitik mellan framförallt mellan åren 1900 och 1930 för att riktigt se vidden i Zweigs text.

Mycket av det som Zweig skriver om, som är helt nära i tiden då, har i och med krigsslutet försvunnit ur det allmänna medvetandet, författare som Rolland eller politiker som Dolfuss är (tyvärr) bortglömda av de flesta utan specialistkunskaper. Tyvärr eftersom Zweigs bok nyanserar och problematiserar hela upptakten till andra världskriget på ett sätt som idag känns uppfriskande. Den ofta förenklade bild av framförallt andra världskriget som dominerar åtminstone den svenska debatten skulle behöva en dos Zweig.

En läsning som koncentreras till de sekvenser där Zweig berättar om sina personliga erfarenheter, om allmänt kända politiska skeenden utifrån sin horisont och framförallt analysen av kriget utan att ha facit i hand (när Zweig dog stod Tyskland på sin höjdpunkt) är oerhört vitaliserade för tanken. Hans iakttagelser av de fascistiska och nazistiska gruppernas tidigt oväntat stora resurser, deras militära träning och den stora massans flathet inför de övergrepp som begicks är tankeväckande. Också hans analyser av de europeiska judarnas oförmåga till gemensamt agerande inför de alltmer upptornande hoten liksom förvandlingen av honom själv från en uppburen, ekonomiskt obereonde, europeisk författare välkommen överallt till en blottställd judisk flykting som till råga på allt sågs med misstänksamhet på grund av sin österrikiska bakgrund. En man som fick leva i skuggan av andras välvilja, såsom flyktingar får göra, en man utan fosterland och utan hemorträtt i sin eget språk. Boken är fylld av exakta iakttagelser om krigets vanvett, om människors fåfänga, om fanatism, om hämndlystnad och om exilen.

Låt mig bara citera ett par passager, först om 1914 års krigsutbrott:

Den intellektuella förvirringen blev alltmer absurd. Kokerskan vid spisen, som aldrig hade lämnat sin stad och inte hade öppnat en kartbok sedan skoltiden, trodde att Österrike inte kunde leva utan ”sancak” (ett litet gränsomrde i Bosnien). Kuskarna grälade på gatan om vilket krigsskadestånd man skulle avkräva Frankrike; femtio eller hundra miljarder, utan att veta hur mycket en miljard var. Det fanns inte en stad, inte en samhällsklass som inte hemföll åt denna hemska hathysteri. (…) Det var en aningslös generations krig, och just folkens naiva tro på det rättfärdiga i sin egen sak utgjorde den största faran. (s 258-9)

Och därefter också några rader kring andra världskriget och vad som skulle bli förintelsen:

Förankrade i våra rättsåskådningar trodde vi på existensen av ett samvete – i Tyskland, i Europa, i världen – och var övertygade om att det fanns en grad av omänklighet som en gång för alla förpassats från mänskligheten. Eftersom jag försöker att vara så ärlig som möjligt måste jag erkänna att ingen av oss i Tyskland och Österrike, 1933 och ännu 1934, för ett ögonbick trodde att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde skulle vara möjligt. (s 394-5)

För mig vittnar Zweigs berättelse framför allt om hur de små, små stegen leder till vanvettet, till tyranniet och till helvetet i värsta fall. Adolf Hitler är inte någon central person i Zweigs bok, vilket är intressant, utan istället ligger fokus på tidsandan, på dem som gav tyranniet en hjälpande hand, på dem som inte förstod att det som hände faktiskt hände och på de små förskjutningarna i sättet att tala om varandra och om världen. I passagerna jag citerade ovan finns vittnesmålet om hur vanliga människors föreställningar rättfärdigar brott mot allt som vi håller heligt och hur rättsstaten havererar när den erövras av krafter för vilka individen reduceras till ett verktyg. Zweig beskriver hur nätet långsamt dras åt kring människovärde, frihet och integritet. Han registrerar och dokumenterar, men han är mycket ensam om att se den mörknande horisonten.

Vi lever idag i en tid som avseende flyktingströmmar bara kan jämföras med perioden efter andra världskrigets slut. De som minns den tiden blir allt färre. Själv bär jag med mig flyktingberättelser jag fått med mig som ung, både om utbombade tyska städer och om baltiska krigsfångars erfarenheter. I båda fallen återkom dessa minnen i drömmar hela livet. En flykting är kanske den mest sårbara, övergivna och skyddslösa individ vi någonsin möter, och exilens hela förtvivlan tecknar Zweig mycket klart. Det finns inga ursäkter för att inte öppna vårt land, inga ursäkter för att inte Europa förmår att gemensamt skydda dagens flyktingar, inga ursäkter för att inte ge dessa människor den förståelse och det stöd som de behöver. Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Som kristna har vi ett alldeles särskilt uppdrag för att motarbeta alla former av rasism, främlingsfientlighet och hat mot flyktingar och invandrare.

Världen av igår, det kan mycket väl vara den som vi ser framför oss just nu.

Smärtsam och lysande litteratur om ett europeiskt sekel

Vi tror oss leva i globaliseringens tidevarv. Och visst har vi rätt i det. Men hur många av oss inser vilken genomglobaliserad tillvaro det var att leva i den s k Belle Époque, åren mellan 1870 och 1914? Det var en tid före nationalstatens triumf, före demokratin, före världskrigen och före förintelsen. I Europa återfinns kejsare och imperier tillsammans med nationalstater och herigdömen. Medborgare från olika delar av världsdelen samsas i städer som Paris och Wien. De ekonomiska klyftorna är gigantiska, möjligheten av berika sig oändliga och kulturlivet är genuint mångkulturellt. I centrum för boken finns en samling japanska figuriner, en samling som skapas i Paris under Prousts tid genom inköp av importerade exotiska varor och som slutar i London i ett vitrinskåp i ett engelskt radhus hos en barnfamilj. Men samlingen är bara en vägvisare genom den europeiska historien.

Edmund de Waals bok ”Haren med Bärnstensögon” är i en mening en släktbiografi men också en europeisk historieskrivning. Läsningen väcker en märklig känsla av vemod över hur definitivt de båda världskrigen kom att för alltid krossa en kosmopolitisk idé som kunde varit en nyckel till vår tids europeiska konflikter.

Två saker vill jag lyfta fram: antisemitismen och nationalismen. Det första som en ständig närvaro, den andras påtagliga frånvaro. Många i min efterkrigsgeneration förknippar antisemitism med Adolf Hitler och Tredje Riket. Men det är en koppling som förenklar historien alltför mycket. Anti-semitismen var en farsot, en stormvind som svepteöver Europa långt före nazismen och Hitler. De pogromer som driver bokens författares förfäder från sin hemstad Odessa genomfördes i flertal under 1800-talets sista hälft. Den del av familjen vi följer kommer till Wien 1863, men under de följande åren ökar Wiens judiska befolkning dramatiskt – de flyr från de östra provinserna. Men också i Wien kommer anti-semitismen snart att diktera familjens möjligheter, det börjar smygande och slutar med en katastrof, med förintelse. Inte heller Paris är någon tillflykt undan det oresonliga hatet mot judar och judisk kultur. Dreyfusaffären förpestar tillvaron även för de delar av familjen som lever sitt liv i den franska huvudstaden. Vi behöver ständigt påminnas om anti-semitismens eviga mekanismer, så lätta att sätta i spel och så livsfarliga när de börjar rulla av sig själva. Är anti-semitismen Europas idealtypiska rasism, den avskiljningsmekanism som reproduceras igen och igen?

Jag lägger också märke till (igen) hur tiden mellan fransk-tyska kriget och första världskriget saknar nationalism. Inte så att den inte finns där som idé, tvärtom skapar den oavlåtligen spänningar, men nationalismen är inte någon grund för en politisk ordning. Först med demokratin kommer nationen som organiserande princip att utgöra den faktiska grundvalen för staten, och det är förstås efter första världskriget (och definitivt efter det andra). Nationalismens ständiga reproduktion bidrar till en exkludering/inkludering som var främmande för författarens förfäder. Som han själv skriver dog hans farmors fars kusin Charles som jude och ryss i Paris, hans farmor som kristen och holländare i England och hans morbror som en sorts amerikansk österrikare i Japan. Kejsardömet var odemokratiskt, auktoritärt, byråkratiskt och elitärt. Men det var också kosmopolitiskt, mångkulturellt, språkligt och religiöst pluralistiskt och fyllt av människor och impulser från stora delar av Europa. Är den kejserliga mångkulturella imperiala ordningen att föredra framför nationalstatstanken? Är ens den monokulturella nationalismen längre möjlig som projekt i Europa?

Att läsa de Waals bok kräver bara grundläggande orientering i europeisk historia, antingen genom egen erfarenhet eller genom att läsa med en enkel historisk karta bredvid sig. Jag påminner mig hur jag för snart trettio år sedan brukade börja föreläsningarna om europas nationalstater – genom att visa ett OH-blad där Tysklands förändrade gränser ritats in med olika färger på en europakarta. Redan då brukade studenterna bli förvånade. Vad skall de då inte bli av att läsa de Waals bok? Så mycket som vi tar för givet är lika flyktigt som ånga. Så låt oss vårda och förvalta historiens lärdomar. Läs boken.

9789100126827