…de fattiga har ni alltid bland er

För mig som växte upp under en tid när sociala reformer stod som spön i backen har det varit en svår fråga att åter möta den uppenbara fattigdomen i det offentliga rummet. När jag var barn var gruppen fattiga* objekt för projekt som skulle lyfta deras standard. Så hade det varit länge, dåliga bostäder revs och ersattes av lägenheter med varmvatten, bad/dusch och sopnedkast. Hygienprodukter av olika slag dök upp, jag minns t ex när vi som barn lämnade tvålen till förmån för ”duschkräm” under olika namn, för att inte tala om den inledande förvåningen inför hårbalsam och sköljmedel. Som barn och ungdom förespråkade jag förstås alla dessa moderniteter i relation till mer skeptiska föräldrar. Äver internationellt fanns hos många en tanke om att det var möjligt att utrota fattigdomen, genom utbildning, sjukvård och goda bostäder.

Åldern har även i detta avseende dämpat de visionära tankarna hos mig. Dagens miljontals flyktingar, ovälkomna nästan överallt, som reser med lätt baggage tillhör de fattiga. De finns i läger, i båtar, vid gränser och på asylförläggningar. Och när jag ser den uppenbart fattiga tiggande påbyltade kvinnan utanför livsmedelsaffären, den tiggande magre mannen med en skäggstubb som inte alls är önskad eller barnen som följer de vuxna och söker lite lek på den asfalterade parkeringsplatsen så klingar Jesu ord i mitt huvud: ”…de fattiga har ni alltid bland er” (Joh 12:8)

För många år sedan, långt innan dagens s k EU-migranter, såg jag en ung kvinna försöka berätta för en gammal kvinna som gick omkring och tiggde att så gör man inte i Sverige – här går man till socialkontoret om man behöver mat och husrum. Jag minns det där så väl trots att det var många år sedan, den unga kvinnans vänlighet, hennes tillit till den svenska välfärdsstaten och den tiggande kvinnans oförstående min. Då såg jag det som en positiv bild av Sverige, idag känner jag mig mer ambivalent. Sveriges välfärd står fortfarande stark, men systemen har blivit allt mer komplicerade och personalen allt mer pressad. Socialsekreterares professionalitet utmanas och ifrågasätts från många håll, och vi har fått allt fler organisationer och medmänniskor som ägnar sig åt välgörenhet – i motsats till skattefinansierad välfärd.

Jag tror inte att de fattiga finns för att andra skall påminnas om vikten av medmänsklighet eller till och med vara nödvändiga för att andra skall kunan göra goda gärningar, en uppfattning som ibland framförts inom kristna kretsar – det skulle innebära att en människa användes som medel för att uppnå något gott för en annan. Det tror jag inte på. Men i en värld som slits mellan sin inneboende gudomlighet och sitt eget syndafall så ser jag de fattiga som en påminnelse om att det är du och jag som måste bära fram Guds nåd och barmhärtighet i denna världen. Att göra gott är inget som jag förväntas göra för min egen skull, att göra gott för dessa fattiga är istället en del av Guds verk i vår värld. Och jag tror att Jesu ord är mer profetiska än normativa, de fattiga har vi alltid bland oss, vi kommer inte i denna världen att lyckas skapa en tillvaro där fattigdomen är utrotad. Men om vi inte bär Guds verk till de människor som behöver mat, kläder och tak över huvudet så låter vi bortvändheten från Gud vinna mark. Därför driver kärleken till Gud oss till att låta oss själva bli verktyg i Guds arbete och göra det vi förmår för dessa fattiga.

Kompletterande perspektiv på samma bibelord finns här och här.

*Jag använder termen ”fattig” i vid bemärkelse och syftar på alla människor som inte kan täcka materiella nödvändiga behov t ex mat, bostad och hälsa.

Världen av igår, lite som världen av idag…

Stefan Zweig, sannolikt mellankrigstidens mest uppburna europeiske författare, orkade inte leva i exilen. Som jude tvingades han bort, först från Österrike och sedan även i praktiken från Storbritannien. I Brasilien skriver han ner sina minnen, närmare 500 sidor självbiografi om en uppväxt i det kejserliga imperiet Österrike-Ungern, en ungdom i ständig flykt från auktoriteterna och om en vuxen mans framgångar men också möte med en värld som går mot skymning och till slut natt. För Zweig blev mörkret för mycket och han tog sitt liv efter att ha fullbordat sin text.

För många år sedan hade jag en släkting som läste Zweig, framför allt hans biografier över kända personligheter. För mig som då var ung och bara såg en ljus framtid tycktes Zweig rätt torr, trist och omständlig. Under senare år har Zweig fått en renässans. Hans idag mest kända bok är just självbiografin ”Världen av igår – en europés minnen” som skrevs 1940-1941 och kom ut redan under kriget 1942, men då hade Zweig redan tagit sitt liv. För en läsare idag krävs en del kännedom om kultur, konst, litteratur och även inrikespolitik mellan framförallt mellan åren 1900 och 1930 för att riktigt se vidden i Zweigs text.

Mycket av det som Zweig skriver om, som är helt nära i tiden då, har i och med krigsslutet försvunnit ur det allmänna medvetandet, författare som Rolland eller politiker som Dolfuss är (tyvärr) bortglömda av de flesta utan specialistkunskaper. Tyvärr eftersom Zweigs bok nyanserar och problematiserar hela upptakten till andra världskriget på ett sätt som idag känns uppfriskande. Den ofta förenklade bild av framförallt andra världskriget som dominerar åtminstone den svenska debatten skulle behöva en dos Zweig.

En läsning som koncentreras till de sekvenser där Zweig berättar om sina personliga erfarenheter, om allmänt kända politiska skeenden utifrån sin horisont och framförallt analysen av kriget utan att ha facit i hand (när Zweig dog stod Tyskland på sin höjdpunkt) är oerhört vitaliserade för tanken. Hans iakttagelser av de fascistiska och nazistiska gruppernas tidigt oväntat stora resurser, deras militära träning och den stora massans flathet inför de övergrepp som begicks är tankeväckande. Också hans analyser av de europeiska judarnas oförmåga till gemensamt agerande inför de alltmer upptornande hoten liksom förvandlingen av honom själv från en uppburen, ekonomiskt obereonde, europeisk författare välkommen överallt till en blottställd judisk flykting som till råga på allt sågs med misstänksamhet på grund av sin österrikiska bakgrund. En man som fick leva i skuggan av andras välvilja, såsom flyktingar får göra, en man utan fosterland och utan hemorträtt i sin eget språk. Boken är fylld av exakta iakttagelser om krigets vanvett, om människors fåfänga, om fanatism, om hämndlystnad och om exilen.

Låt mig bara citera ett par passager, först om 1914 års krigsutbrott:

Den intellektuella förvirringen blev alltmer absurd. Kokerskan vid spisen, som aldrig hade lämnat sin stad och inte hade öppnat en kartbok sedan skoltiden, trodde att Österrike inte kunde leva utan ”sancak” (ett litet gränsomrde i Bosnien). Kuskarna grälade på gatan om vilket krigsskadestånd man skulle avkräva Frankrike; femtio eller hundra miljarder, utan att veta hur mycket en miljard var. Det fanns inte en stad, inte en samhällsklass som inte hemföll åt denna hemska hathysteri. (…) Det var en aningslös generations krig, och just folkens naiva tro på det rättfärdiga i sin egen sak utgjorde den största faran. (s 258-9)

Och därefter också några rader kring andra världskriget och vad som skulle bli förintelsen:

Förankrade i våra rättsåskådningar trodde vi på existensen av ett samvete – i Tyskland, i Europa, i världen – och var övertygade om att det fanns en grad av omänklighet som en gång för alla förpassats från mänskligheten. Eftersom jag försöker att vara så ärlig som möjligt måste jag erkänna att ingen av oss i Tyskland och Österrike, 1933 och ännu 1934, för ett ögonbick trodde att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde skulle vara möjligt. (s 394-5)

För mig vittnar Zweigs berättelse framför allt om hur de små, små stegen leder till vanvettet, till tyranniet och till helvetet i värsta fall. Adolf Hitler är inte någon central person i Zweigs bok, vilket är intressant, utan istället ligger fokus på tidsandan, på dem som gav tyranniet en hjälpande hand, på dem som inte förstod att det som hände faktiskt hände och på de små förskjutningarna i sättet att tala om varandra och om världen. I passagerna jag citerade ovan finns vittnesmålet om hur vanliga människors föreställningar rättfärdigar brott mot allt som vi håller heligt och hur rättsstaten havererar när den erövras av krafter för vilka individen reduceras till ett verktyg. Zweig beskriver hur nätet långsamt dras åt kring människovärde, frihet och integritet. Han registrerar och dokumenterar, men han är mycket ensam om att se den mörknande horisonten.

Vi lever idag i en tid som avseende flyktingströmmar bara kan jämföras med perioden efter andra världskrigets slut. De som minns den tiden blir allt färre. Själv bär jag med mig flyktingberättelser jag fått med mig som ung, både om utbombade tyska städer och om baltiska krigsfångars erfarenheter. I båda fallen återkom dessa minnen i drömmar hela livet. En flykting är kanske den mest sårbara, övergivna och skyddslösa individ vi någonsin möter, och exilens hela förtvivlan tecknar Zweig mycket klart. Det finns inga ursäkter för att inte öppna vårt land, inga ursäkter för att inte Europa förmår att gemensamt skydda dagens flyktingar, inga ursäkter för att inte ge dessa människor den förståelse och det stöd som de behöver. Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Som kristna har vi ett alldeles särskilt uppdrag för att motarbeta alla former av rasism, främlingsfientlighet och hat mot flyktingar och invandrare.

Världen av igår, det kan mycket väl vara den som vi ser framför oss just nu.

Stat och religion – partisk, sekulär eller neutral?

Med jämna mellanrum blossar diskussionen om statens relation till religiösa organisationer och till medborgarnas religiösa sympatier upp. Att religionsfriheten i enlighet med Europakonventionen är en självklar rättighet i vårt land behöver kanske ibland sägas, och det är förstås en utgångspunkt för det följande resonemanget. Men, mot den bakgrund av den religionsfrihet som konventionen (och vår grundlag) garanterar, kan staten (inte samhället!) förhålla sig till religiösa organisationer och religionsutövning på åtminstone tre olika sätt: staten kan vara 1. partisk till förmån för en specifik religiös organisation/organisering 2. helt sekulär eller 3. neutral.

Den första hållningen förutsätter oftast någon form av ”statskyrka” eller ”statsreligion”, men kan också som i Sverige vara en rest av en sådan. I Sverige finns fortfarande en lag om att Svenska Kyrkan har en speciell roll för medborgarnas möjlighet att utöva sin religionsfrihet i kraft av folkkyrkoidén. Men den svenska staten intar en i grunden positiv hållning även till andra religiösa organisationer, t ex genom att ge bidrag via Nämnden för statlig stöd till trossamfund (SST). Svenska kyrkan har heller inte sedan 2000 något inflytande över statens agerande i relation till andra religioner och religiösa organisationer.

Många vill i debatten att staten skall vara sekulär (även om ett oväntat stort antal debattörer talar om ”samhället” som sekulärt, något som förstås är omöjligt så länge vi har religionsfrihet) men under senare år har också tanken på en neutral stat blivit mer vanlig.

Jag vet inte hur typiskt resonemanget är, men ofta hör jag att en sekulär stat är detsamma som en neutral stat avseende religion. För min del kan jag inte uppfatta saken så. En stat som är sekulär är också en stat som helt distanserat sig från alla former av religionsfrågor – det är inte alls bara en fråga om att det inte finns någon ”statskyrka” utan istället att det sekulära (det profana, världsliga) alltid skall främjas före det religiösa: Inga statliga bidrag till skolor med religiösa huvudmän, inga bidrag till studieförbund som drivs av religiösa organisationer, inga statliga bidrag till sjukhus eller vårdinrättningar med religiös grund, ingen särskild uppgift att ordna gudstjänster i glesbygd, inga präster/imamer på fängelser och inga sjukhuspräster/imamer. Listan kan göras mycket lång.

Möjligheten för den enskilde att utöva sin religionsfrihet skulle rimligen bli mycket svårare än idag: Kan en fånge få själavård? kan en patient få andlig tröst? kan invånare med små ekonomiska resurser få tillgång till kyrkliga handlingar? kan troende få stöd i krisarbete vid katastrofer? Jag tror att den sekulära staten skulle balansera på gränsen till vad Europakonventionen kräver av en statsmakt som undertecknat den.

Den neutrala staten då? Ja, det är, menar jag, en mer rimlig hållning i ett demokratiskt och mångreligiöst land. De allra flesta svenskar är fortfarande medlemmar i Svenska Kyrkan, även om andelen minskar, och utöver det finns en mängd religiösa samfund och inriktningar i vårt land. Dels finns de gamla s k frikyrkotraditionerna och katolska kyrkan, dels finns judendom och islam. Även religiösa inriktningar som buddhism, hinduism och shintoism finns sedan länge i vårt land, dock i avsevärt mindre omfattning än islam och judendom. Sedan några decennier återfinns också andra religiösa inriktningar av mer eller mindre flyktig natur, många tillhöriga det som generellt benämns ”new age”. Få medborgare identifierar sig som ateister, fler då som ”icke-religiösa” dvs agnostiker. Men hälften av svenskarna tror på Gud och en femtedel ber till henom varje månad. (Bromander 2013) Och frågan är väl om någon av oss undgår de existentiella frågorna under ett helt liv?

En neutral stat betraktar religionsutövning utifrån ett medborgarperspektiv och värderar statliga insatser – utöver efterlevnaden av religionsfriheten, som en fråga om livskvalitet, välfärd och hälsa för medborgarna. Ger kyrkor, moskéer och synagogor ett bidrag till medborgarnas livskvalitet? Är ungdomsverksamhet eller insatser för de allra fattigaste något gott för samhället? Skapar religionsutövning ökad hälsa eller välfärd för fångar, sjuka eller boende i en stadsdel? Svaren kan variera både i rummet och tiden och bör vara pragmatiska och hanteras i demokratiska processer. Religionsfriheten kan dock aldrig förhandlas bort.

Den svenska staten har sedan 2000 förhållit sig neutral i den mening jag anför ovan och jag menar att det är en god hållning som både överensstämmer med Europakonventionen och en traditionell svensk välfärdsstatlig tradition.

***

Bromander, Jonas (2013) ”Religiositet i Sverige” ur Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Predikan: Om den goda viljans kraft

Idag den 9 november 2014, den 21:a söndagen efter Trefaldighet, då temat för söndagen var Samhällsansvar, predikade jag i St Jakobs kyrka i Göteborg (Equmeniakyrkan). Nedan återfinns en lätt redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

Den kväll när muren i Berlin föll, den nionde november 1989, befann jag mig i Paris, jag hyrde en lägenhet i det svenska kulturhuset där och delade ett mycket litet kök med äldre man, en litteraturprofessor från Sverige. Själv skulle jag skriva på min avhandling om fransk efterkrigspolitik i allmänhet och om gaullismen i synnerhet. Sverige var långt borta, en gång i veckan kunde man höra Radio Sweden International och få svenska nyheter. Det fanns inget internet, ingen e-post och ingen facebook.

Både min rumsgranne och jag köpte franska tidningar och läste om vad som hände i Tyskland, den tionde november skrev jag i min dagbok att ”Östeuropa faller sönder. Östtyskarna får nu äntligen resa över gränsen direkt till väst. Partiet har beslutat om fria och demokratiska val.” Jag hade bara ett par år tidigare åkt bil utefter den tysk-tyska gränsen, den som inte längre finns, och sett de avklippta järnvägsspåren, det öde ingenmanslandet och skyltarna som pekade åt öst och sa att där, där är också Tyskland. I Paris var uppmärksamheten förstås stor kring det som hände i Berlin, men jag tror att både mitt läsande om de franska kolonialkrigen och även fransmännens egna krigserfarenheter gav händelserna en helt annan tolkning än de fick i Sverige. I Paris var det som om Berlinmurens fall på något sätt var den sista resten av andra världskriget, en mängd minnen och artiklar kring kriget publicerades liksom kring den tyska historien.

Den nionde november är nämligen också datumet för den s k kristallnatten, alltså den kväll och natt 1938 när hundratals judar misshandlades och dödades, judiska affärer, synagogor och hem plundrades och förstördes under ledning av den tyska nazistregimen och utfört av SA-trupper. Om inte förr blev det då tydligt att den tyska regimen under Adolf Hitler skulle föra ett krig också mot det egna folket, en hel folkgrupp skulle elimineras, förpassas och utrotas från allt tyskt.

Då för 25 år sedan föll symbolen för delningen mellan öst och väst i Europa, Berlinmuren. Processen hade begynt redan tidigare och fortsatte i flera år innan Europa kunde sägas vara en fri kontinent. Men Berlinmuren var och förblir en symbol för hur människor stänger andra människor inne och ute, hur system av repression och kontroll perverterar individer, förändrar värderingar och föder rädsla och misstänksamhet. När jag några månader senare tog en examen fick jag i present denna del av Berlinmuren, en bit cement från den barriär som höll människor isär. Jag vårdar den och inser att den kan vara en symbol för alla murar i hela världen – en symbol för att alla murar kan rivas. Och kanske är det så, i tidens längd, att alla murar kommer att rivas.

Den nionde november i år är det den tjugoförsta söndagen efter trefaldighet och temat för dagen är samhällsansvar. Jag har svårt att tänka mig bättre erfarenheter än Berlinmurens fall och Kristallnatten som utgångspunkter för en reflektion kring vårt samhällsansvar som kristna. Vi vet att kyrkorna blev en tillflykt för dem i Östtyskland som ville frihet, det tändes ljus och det bads. På samma sätt spelade kyrkan en central roll i upproren mot den polska regimen nästan tio år tidigare. Prästen Jerzy Popieluszko mördades av regimen för sina kritiska predikningar och sitt engagemang i fackföreningen Solidaritet. Han begravning blev en enorm manifestation av motståndet mot den alltmer brutala polska diktaturen och en viktig pusselbit i processen mot frihet. Under pogromerna och utrotningspolitiken mot judarna i Tyskland och de länder som blev en del av Tredje Riket kom åtminstone delar av den kristna kyrkan att spela en viktig roll för att rädda judar undan förintelsen och inte minst för att protestera mot den nazityska repressionen. Alla gick inte som Dietrich Bonhoeffer i döden för sin sak men hans offer står ändå som symbol för kraften i ett evangeliskt förankrat motstånd mot en till synes övermäktig fiende, särskilt som hans kamp ändå fick pågå under mer än tio år innan han slutligen avrättades strax innan kriget tog slut.

***

Men jag då? Jag fattig, syndig, liten, enskild människa i ett fredligt men öppet land i Norden, vad kan jag göra? Bli helt tillintetgjord av dessa enorma uppoffringar som människor före mig har gjort?

Det är då Paulus ord i dagens episteltext från Andra Korinthierbrevet 8:10-12 kommer som en vänlig gest, en sval vind en het sommareftermiddag:

Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har.

Vad som betonas här är just GOD VILJA. Ingen, allra minst Gud, kommer att döma oss efter vad vi inte gjorde eller vad vi inte förmådde. Måttstocken ligger i vad vi gör av det vi faktiskt har. Med god vilja kommer man oerhört långt. I politiken idag upplever jag en avsaknad av god vilja, alltför många politiska beslut präglas av hänsynstagande till ekonomiska egenintressen och till någon slags inskränkt syn på vad som får göras och sägas. Väldigt mycket av debatten om intensiva och avgörande frågor för vårt samhälle är en metadebatt, alltså en debatt om debatten. Var är den goda viljan? Jag minns ett samtal med en nu bortgången släkting – vi hade helt olika uppfattningar om vad som kunde leda till en god samhällsutveckling och vilka lösningar som borde lanseras för fattigdomsproblematiken, men vi enades om att det som görs i god vilja är aldrig någonsin fel. En enda sak kan du göra, en annan människa väl, som Stig Dagerman skrev. Och det är så litet, men betyder ett syskon mer i den mänskliga familjen.

Dagens texter är för övrigt ovanligt informativa. I den gammaltestamentliga texten finns rader som nästan känns kusligt aktuella när det gäller situationen i vårt eget samhälle. I Andra Mosebok 23:1-9 sägs att vi inte skall förtrycka invandrare, inte sprida falska rykten, inte följa mängden i onda gärningar, inte vara partiska och inte ta mutor. Vi skall istället hjälpa våra fiender och våra ovänner, vi skall ha omsorg om deras ägodelar och verksamhet och vi skall i samhället stå upp för sanningen och för rätten.

Det är ingen lätt sak. I en kristen livsstil kan inte främlingsfientlighet eller rasism ha någon plats. Vi har ett ansvar för källkritik när vi hör rykten om kriminella tiggare, elakt skvaller om arbetskamrater och gement prat om människor ingen av oss känner. Vi skall själva värdera vilka facebookgrupper vi bör gå med i, vilka demonstrationer vi deltar i eller vilka aktiviteter vi stödjer. Vi skall försvara dem som har det sämre än vi, de som inte har en röst som hörs och de som inte talar vårt språk. Vi skall aldrig låta oss köpas, vare sig med pengar eller status. I allt detta skall vi alltid visa god vilja. Hur vi gör och vad vi gör är beroende av vilken plats vi själv har i samhället – vi har alla olika talanger, erfarenheter och livshistorier. Om det handlar om att skjutsa en äldre församlingsmedlem till gudstjänsten eller om att lämna en ministerpost i regeringen för en samvetsfråga så är båda lika viktiga i Guds ögon. Men vi får aldrig stänga till om oss själva, aldrig nöja oss med att odla vår egen trädgård och strunta i vad som händer hos de andra.

I evangelietexten från Matteus 12:15-21 citeras profeten Jesaja som säger om just Jesus att

Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger.

Med Guds hjälp kan det som synes svagt och skört bli segt och starkt, och bidra till rättens seger över orätten. Vi behöver se på dem som gick före inte som upphöjda ideal till vilka vi aldrig kan nå, utan se på dem som exempel på vilka stora ting som kan hända när Gud får vara med. Från de stora händelserna i historien som jag började med, går det en röd tråd till oss själva och våra enskilda handlingar. Samhället byggs upp av miljarder enskilda handlingar. Och det är i dessa handlingar som Gud verkar när vi handlar i god vilja, när vi följer, som det så vackert heter på engelska, the better angels of our nature, alltså våra djupast liggande goda intentioner.

När vi gör vårt lilla i god vilja så sätter Gud in en multiplikatoreffekt och kan skapa förändring, både i det lilla och i det stora. Det är när vi går ut i världen med vår goda vilja som ondskan skakar i sina grundvalar. Men när vi cyniskt säger att allt är förlorat, inget går att ändra, då har det onda vunnit över även oss. Jesus Kristus kan ta den tynande lågan, den knäckta viljan och göra den hel igen, om vi bara riktar blicken mot honom, tar emot hans kraft och den nåd han låter flöda in i världen genom oss. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet. För världen utanför är detta en obegriplig logik, men en logik som genomsyrar hela evangeliet. Det är den kristnes hemlighet, den kristnes kraftkälla och den kristna trons eviga kärna, att Gud låter sin kraft fullkomnas i svaghet.

Kyrkoårets tema på valdagen – Medmänniskan

Kyrkoåret rullar på, från advent till domsöndagen, decennium efter decennium och århundrade efter århundrade. Och så idag när det är valdag så stannade hjulet på temat ”Medmänniskan” och texterna handlar om vad som förr kallades ”Den gyllene regeln” dvs den enkla sanningen att det du vill att andra skall göra mot dig skall du också göra mot dem.

Samhället finns inte, lär Margaret Thatcher ha sagt, det finns bara individer. På sätt och vis hade hon rätt, samhället finns inte förrän vi ser varandra som just med-människor, med-borgare och med-resenärer på livets resa. Det är i kollektivet av individer som samhället uppstår, samhället som något mer än summan av delarna. På valdagen är vi i en mening verkligen individer, men när dessa individer som en organisk helhet slingrar sig in och ut i landets tusentals vallokaler uppstår en dynamik, en gemensam rörelse som ger samhället i dess mest grundläggande form näring och syre.

I dagens episteltext, hämtad från Romarbrevet 12:16-21 talas det om att inte ta rätten i egna händer utan låta ”Guds vrede ha sin gång”. Istället uppmanas vi att hjälpa vår fiende om hen är hungrig eller törstig, allt i akt och mening att inte låta det onda segra utan istället besegra det onda med hjälp av det goda. Ondskan är i en mening redan besegrad, som människa kan vi bli verktyg för det goda och därmed bekräfta segern över ondskan. Som människor skall vi inte ta oss rätten att utkräva hämnd eller tro oss utföra Guds verk genom att använda hans bud som verktyg för vrede, hämnd och ilska. Vi kan alla bli uppfyllda av vrede, upprörda och arga – men det är inte Guds vilja att dessa känslor skall styra vår relation till medmänniskan.

Det demokratiska valet är en vacker handling, en frihet som människor före oss har kämpat sig till och en frihet som många andra längtar efter. Låt oss använda det valet för att hylla medmänniskan, för att lägga vår röst på en politik och ett framtida samhälle som ger utrymme för mångfald och kärlek. Och låt oss inte glömma att vårda vår relation till medmänniskan alla de andra dagarna av mandatperioden – oavsett vem som vinner valet idag!

Bön: Herre, se till oss alla ikväll, förlorare såväl som segrare, inskränkta såväl som vidsynta, bedrövade såväl som upprymda. Vi är alla dina barn, vi är alla del av din skapelse och vi får alla del av din nåd. Vägled oss alla in i en ny mandatperiod och hjälp oss att alla att bidra till en samhällsutveckling som främjar medmänsklighet och gemensamt ansvar.

 

Kärlek i valtider – att tränga undan hat och hätskhet

Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. 1 Petr 4:8

Jag läser med stor glädje förre ärkebiskopen Anders Wejryds andaktsbok varje morgon, en liten kort text att stärka modet med innan jag kliver upp (boken kan varmt rekommenderas). Onsdagens bibelord var från Petrus första brev och jag upplever det som en fortsättning från söndagens tema om goda förvaltare. I min barndom lärde jag mig sista delen av satsen som att ”kärleken överskyler en myckenhet av synder” och jag tycker nog att det är mer poetiskt uttryckt.

Vi är alla ofullkomliga, med alla våra fel och brister, men när vi förmår att älska varandra och visa varandra uppskattning och värme, täcker liksom denna kärlek över våra skavanker. Som när man klär om en stol med nytt tyg eller täcker över en ful fläck på ett bord med en fin duk.

I valrörelsens hetsiga kamp är det kanske inte kärleken som alltid står högst i kurs. I den politiska debatten saknar jag ofta det som i vetenskapen kallas för ”barmhärtighetstolkningen” och som innebär att vi försöker förstå en text eller ett tal utifrån det mest rimliga eller troliga perspektivet. Syftet är att undvika medvetna felläsningar, missförstånd eller att söka konspirationer i det andra säger eller skriver. Vilket på intet vis tar bort ett kritiskt perspektiv, tvärtom.  På det sättet blir en diskussion både upplysande och mer nyanserad när debattörerna försöker att förstå vad den andra vill och utgår från det i sin argumentation. Ofta blir faktiskt diskussionen skarpare och tuffare, mer på allvar helt enkelt. Spelet får mindre plats och verkligheten större.

I kommentarer och diskussioner kring utfrågningar och debatter utgår många från att andra är illvilliga medan man själv är godhjärtad. Om vi alla utgick från att vi alla vore godhjärtade tror jag debatten skulle bli både mer intressant och såra människor mycket mindre. Självklart skall konflikterna i politiken upp på bordet, självklart skall skillnaderna synas och självklart skall orättfärdighet kritiseras och motarbetas var helst den förekommer. Men om vi alla begrundar Petrus ord om kärlekens förmåga att skyla över våra brister och se på varandra som de ofullkomliga men godhjärtade varelser vi är skapade till – då blir tonen i debatten mindre hätsk, hatet får mindre utrymme och de sårande tillmälena försvinner. Det är något vi alla kan bidra med.

 

Önskan om ”mer tid” i själva verket en längtan efter ”mer aktivitet”

Jag lyssnade till ett program på radio idag – där diskuterades de nu allt populärare färdigpackade matkassar som man kan beställa hem, och som inkluderar recept och allt som krävs för att laga den mat som föreslås. Flera personer menade att förklaringen till att behovet av färdiga matkassar är vårt behov av ”mer tid”. Många menar att vi alla är så stressade, arbetstyngda och plågade av det s k livspusslet att en färdig matkasse där allt finns och allt är förutbestämt blir en lisa och en lättnad. Att slippa välja i affären, att slippa bära hem matvaror eller ta bilen till stormarknaden och slippa bestämma vilken mat som skall ställas på bordet just idag – det blir en befrielse.

Så har det förstås varit särskilt för kvinnor under hela efterkrigstiden, allt fler maskiner och förenklingar har gjort hushållsarbetet lättare. Idag är det i grund och botten fullt möjligt för två vuxna personer att dra runt ett hushåll inkluderande några barn och ett husdjur även om man heltidsarbetare på annat håll, något som var omöjligt för 100 år sedan. Men om familjen dessutom skall ha en räcka olika fritidsaktiviteter, genomföra längre resor, vara aktiva i föreningar, bygga om huset och ha några kvällar/helger med vänner då börjar det bli ont om tid. Är det inte här skon klämmer? Vi behöver inte mer tid sådär i största allmänhet, vi behöver mer tid för att ägna oss åt alla de aktiviteter som vi uppfattar helt oundgängliga för ett normalt familjeliv?

Jag retar mig ibland på det där uttrycket att vi behöver mer tid för att ”bara vara tillsammans”. Att handla och laga mat med sina barn är ett sätt att vara tillsammans – att få hem en kasse och laga en förutbestämd rätt för att hinna köra dottern till fotbollsträningen är också ett sätt att vara tillsammans. Det ena är inte självklart bättre än det andra. Ju mer tid vi ”får” desto fler aktiviteter knôr vi in på den extra-tiden. Ingen har hittills lyckas överbevisa mig om att arbetsbesparande maskiner och processer leder till ”mer tid tillsammans”, allt jag ser är att det leder till mer aktivitet på alla plan (inklusive konsumtion). Låt oss inse att det där med ”mer tid” är en livslögn. Vad vi vill är att kunna ägna oss åt andra aktiviteter, påtagligt ofta individuella eller personligt utvecklande, istället för hushållsarbete.

Själv manglar jag de lakan jag tvättar. En och annan ler i mjugg åt detta gammalmodiga förhållningssätt och undrar varför jag lägger tid på detta. Förklaringen är enkel – när jag manglar lakanen är jag fullt upptagen med att vårda och visa omsorg om de ting som omger mig, jag är fokuserad och försjunken. Händer och hjärna samverkar lugnt och koncentrerat i ett komplicerat samspel som traderar hundraåriga kvinnotraditioner av kunskap om textilier och hushåll. Och jag kan inte fylla den tiden med något annat. Jag vilar.

 

När blir dialog ett vapen?

Det är roligt att lyssna till andra, även när jag själv är med i ett panelsamtal och förväntas offentligt kanske tycka olika eller reagera på det övriga deltagare säger hamnar jag ibland i situationen att jag själv blir lite tagen av vad någon annan säger i panelen. Så var det igår när jag hade möjlighet att prata om religionens plats i samhället. I ett samtal i Vårdklockans kyrka i Visby den 1 juli talade fick vi alla frågan om dialog och dialogens möjligheter och ärkebiskop Antje Jackelén pekade då på rollen som kyrka och rollen som människa – konsekvenserna blir helt olika. Det fick en tanke som grott hos mig en längre tid att ta form, nämligen att dialogen blivit ett vapen. Ett vapen som kan användas av den överordnade, men också ett vapen som kan ”krävas” av den som jag eller andra vill distansera sig ifrån på värdemässiga grunder.

Som kristen kan jag föra samtal med min medmänniska bildligt talat fram till helvetets portar, inte förrän de eventuellt sluter sig om min medmänniska ger jag upp samtalet. Men dialogen kan också vara en form av maktutövning från den som har ordet i sin makt, en dialog som förs i syfte att övertyga eller övertala (vilket politiska samtal ofta handlar om) kan hur respektfull den än är också bli ett vapen som reproducerar ett maktförhållande.

På samma sätt kan kravet på dialog vara ett vapen från den diskursivt underordnade, den marginaliserade, som kräver att få delta i en dialog med mig eller med kyrkan trots att jag inte vill ha inlåta mig med aktören. Ett avvisade av en dialog är ett svaghetstecken, ”jag vill bara prata” är ett uttryck som använts för att förbereda både privata övergrepp och politisk maktdemonstration. Ett avståndstagande kan ju vara alldeles legitimt och vägran att delta i en dialog likaså. Det är inte rimligt att avkräva alla aktörer ett samtal med partners vars värderingar man anser moraliskt förkastliga.

Dialog är således inte så oskyldigt som det kan verka, och även om jag som enskild kristen människa försöker möta varje seriös och allvarligt menad invit till dialog kring värden, existentiella frågor och moral så kan dialog och samtal ibland – särskilt för en offentligt aktör – ibland vara vapen åt båda håll. Den slutsats jag dragit av detta för min personliga del är att fortsätta försöka möta enskilda människor så långt min förmåga räcker till, men också att ännu mer betona respekten för den andre – oavsett position – som en del i dialogen. Och att inse att ibland är dialog helt enkelt en olämplig väg, jag får finna mig i att tolerera den andre, utan att egentligen förstå bevekelsegrunderna för dennas agerande.

Tro – en politisk kraft och aldrig bara personlig

Häromdagen besökte jag Vasa församlingshem i Göteborg och talade över ämnet ”Kyrkans förändrade roll i samhället” mot bakgrund av såväl min forskning kring religion och politik som min personliga övertygelse som kristen. Under den senaste tiden har jag medverkat i två böcker som behandlat ämnet religion och politik, men på olika vis: dels ”Religionens offentlighet. Om religionens plats i samhället” där jag kommenterar den synlighet som religion fått inte bara i svenskt samhällsliv utan i den västvärld som länge betraktades som sekulariserad, dels ”Tro – en politisk kraft” där jag beskriver hur och varför en kristen tro aldrig är eller kan vara endast  en personlig angelägenhet.

Utifrån mitt perspektiv saknar tanken på en åtskillnad mellan religion och politik teoretisk grund om man inte på ett väldigt banalt sätt åsyftar Jesusorden i Mark 12:17 om att ge Kejsaren det som tillhör Kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Jag delar den ganska vanliga uppfattningen att kristna skall rätta sig efter de lagar som fattats i demokratiska samhällen och betala den skatt man blir påförd genom överenskomna avtal. Men, det betyder inte att en kristen inte skall verka för att förändra såväl lagar som samhälle, inte heller att en kristen alltid måste lyda lagen. När samvetet kräver det måste jag som kristen kunna sätta mig i vägen för det orättfärdiga. Ett demokratiskt samhälle kan tolerera detta, och jag måste också acceptera de konsekvenser det medför i form av sanktioner. Härom tror jag de flesta kristna är överens. Det finns heller ingen ”kristen politik” som förenar människor från alla samhällsklasser, intressegrupperingar, regioner eller generationer. Däremot finns det ofta en öppenhet och tolerans mellan kristna människor i politiken som kanske går lite utöver vad som finns i andra politiska sammanhang.

I ett samhälle där individen blivit så mycket viktigare än kollektivet och där rätten till självförverkligande blivit politikens huvuduppgift måste kyrkan (i dess vidaste mening) också finna en ny teologisk utgångspunkt menar jag. Det innebär inte, som det ofta felaktigt förstås, att kyrkan skall ”anpassa” sig till rådande värderingar eller samhällsklimat.

Jag menar att risken är överhängande att kyrkan inte finner den nya teologiska grund som krävs för att bejaka framtiden och sätta sin prägel på den. Just nu upplever jag att många kristna organisationer försöker vidareutveckla det diakonala uppdraget (vilket är bra) genom t ex att driva välfärdsföretag eller ta ansvar för immigranter av olika slag.* Men om det arbetet utförs utifrån tanken att detta är vad som är kvar av kyrkans roll i samhälle så kommer uppdraget att bestämmas av andra krafter (läs ekonomiska) än kyrkan själv.

Jag hörde också nyligen en kyrkoledare som entusiastiskt talade om att få med sig grannarna till kyrkan, detta var framtidens melodi tydligen. För mig är det närmaste parodiskt att höra denna 1960-talsidé återigen ett halvt sekel senare. Frälsningen och evangeliet åldras inte men medlen att föra ut det åldras. Det är kyrkan som behöver föras ut i samhället inte tvärtom. Vi samlas inte i kyrkan för att fly världen utan för att samla kraft inför de uppgifter som ligger runtomkring.

En akademisk kollega föreslog att kyrkan behöver en ny befrielseteologi för att verka i vårt samhälle idag. Och ja, jag håller med. Här behövs ett budskap om befrielse från den egoism, narcissism, ekonomism, patriarkat, ägandefixering och från den självhävdelse som vårt samhälle idag tenderar att belöna. En kyrka som igen fått en tydlig plats i samhället, en kyrka som inte kan isoleras från politik och samhällsliv, en sådan kyrka måste finna en stark teologisk grund för ett radikalt budskap om jämlikhet och solidaritet och för ett evangelium om frälsning, helande, försoning och nåd.

Har vi som kristenhet kraft att finna denna teologi och göra den till bas för arbetet i vårt land – eller slår vi oss till ro med att staten omfamnar våra diakonala insatser och att många människor besöker kyrkans konserter?

 

* I katolska länder är dessa verksamheter mycket tydligare förankrade i en samhällsutveckling där kyrka och samhälle vävts samman. Även där talas dock om behovet av ny teologisk grund, något som påven Franciskus är en tydlig utvecklare av.

Varje människa är en berättelse

Vi satt där hopklämda som sardiner i en burk, tre på rad, och mannen till höger om mig reste ensam. Vi hade en nattflygning över Atlanten framför oss. Efter några artighetsfraser började vi prata. Jag förstod snart att han var på väg till Tyskland för sin mors begravning, vilket förstås styrde in samtalet i andra riktningar än de vanliga väder-och-vind-ämnena. Han hade bokat sin flight för ett par veckor sedan i syfte att få se mamman som var allvarligt sjuk men hade på flygplatsen nåtts av budet att hon gått bort samma morgon. Det blev en resa i sorg till en begravning istället för en resa tillbaka till den människa som en gång gett honom livet.

Allteftersom timmarna gick, jag sov en del, han tittade på film och drack rödvin, så fortsatte vi prata. Det var så uppenbart att den enkla möjligheten att få prata med en vanlig medmänniska var något han behövde, och jag fann hans livsöde både intressant och lärorikt. Modern hade varit katolik i hela sitt liv, och han prisade henne för hennes lojalitet att hålla fast vid sin tro, trots att fadern konverterade till islam. Han berättade hur hon tagit med honom till kyrkan som barn. Såvitt jag förstod betraktade han sig själv som muslim, men nog en ganska ljum dito. Vi talade om missionsarbete och om religionskrig. Jag berättade om vad jag visste via släkt och församling om utvecklingen i de afrikanska sub-sahariska länderna. Vi enades om att det aldrig någonsin någonstans finns någon förnuftig möjlighet att hävda att det är rättfärdigt att döda någon annan på grund av dennes eller sin egen religion. Vi såg båda kärleken till medmänniskan och respekten för skapelsen som det centrala i alla religioner.

Vi diskuterade mångkulturella lösningar på de friktioner som gärna uppstår minoritets- och migrationskulturer. Han bodde i Kanada och jag i Sverige, vi jämförde och utvärderade. Hans far var begravd i Holland, hans syskon utspridda över världen (bl a i Göteborg!) och det blev många modeller att jämföra. Familjen hade flytt från Somaliland för många år sedan, där hans far varit minister. Han påpekade stolt att Somaliland (som utropat sig till egen stat men inte erkänts) nu hade sin tredje demokratiskt valde och fredligt tillträdde president. Han beskrev partiväsendet och arvet från det brittiska kolonialtiden i motsats till den södra delen av Somalia som tidigare var under italiensk överhöghet. Jag föreslog en federal lösning, men nej, det hade prövats och ledde bara till att klanledarna styckade upp territoriet mellan sig i syfte att berika sig. Problemet är korruption både genom klanernas inflytande där man gynnar sina egna och bristen på oberoende konfliktlösning, alltså en rättsstat menade han. Ett exempel han nämnde på den bristande långsiktigheten som blir följd av korruptionen är att Somalia säljer träkol som man får genom att hugga ned och bränna vegetationen vilket leder till erosion och därmed tvingar tusentals människor på flykt för att söka nya jordbruksmarker. Med konflikter som följd. En regering med landets bästa för ögonen hade kunnat reglera den handeln och ge stöd till export av t ex jordbruksprodukter (kött och grönsaker)  istället.

Hans försonlighet, ovilja att klandra enskilda grupper och hans klarsyn imponerade. Somalia som land har en enorm tillgång i sin diaspora (alla landsmän i exil) och det är där kompetensen, kunskaperna och möjligheten till statsbyggnad finns menade han.  ”Om alla exil-somalier plötsligt bestämde sig för att återvända och gemensamt med sina olika erfarenheter byggde upp staten så skulle konflikterna och  sönderfallet ta slut.” Vi visste ju båda att det inte händer men han satte fingret på en viktig punkt: det är de bäst utbildade, de med framtidstro och hopp som lämnar länder som Somalia. Vilket i sin tur är en katastrof för de länder som dräneras på sin framtid.

Jag önskade honom Guds välsignelse på sin fortsatta resa. Det sista jag såg av honom var när jag klappade om honom och tog farväl i passkön. Men jag glömmer inte vårt samtal.

Varje människa är en berättelse. Om vi bara vill lyssna.