Efter gårdagens möte med mitt barnbarn, som trots stora hinder och svåra förutsättningar nu lärt sig gå själv när han snart är två år gammal, kom jag att tänka på Margareta Melins fina överlåtelsebön från 1980-talet.

Texten vilar i tilltron till Guds rika kärlek, i tilliten till att livet alltid är större och till att Gud verkar i sin skapelse oavsett vad vi tycker eller tror om funktion och värde. Jag har själv vilat i denna tanke och i dessa ord – utan att veta så mycket om deras bakgrund – så många gånger när jag varit helt nergången, förtvivlad och fullständigt utan kraft. Gud älskar hela sin skapelse och omsluter den med sin ömhet. En väldig Skapare, som ett åskväder, å ena sidan och den fina ömheten, som en smekning, å den andra. Det är en sådan styrka i den kontrasten att hjärtat nästan brister.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet.
det svaga, likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Annonser