”Summer surprised us, coming over the Starnbergersee with a shower of rain; we stopped in the colonnade, and went on in sunlight, into the Hofgarten, and drank coffee, and talked for an hour.”
(”Sommaren överraskade oss genom en regnskur från Starnbergersjön (Bayern), vi väntade en stund i lobbyn, gick sedan ut i solskenet till slottsparken (Hofgarten, München) där vi drack kaffe och pratade i en timme.” min övers*)

När jag läser de här raderna ur T.S. Eliots diktverk Det öde landet (”The waste land”) från år 1922 väcks känslor av ungdom, Europa, språk och en historia som alltför få tycks förstå.

Jag deltog igår i en begravning för en väns mor som hastigt gått bort efter ett långt och innehållsrikt liv. I dödsannonsen fanns ett par rader från Eliots dikt med. Den dyker upp i olika sammanhang och varje gång glömmer jag hur oerhört stark den är. Diktcykeln består av flera delar (den första benämnd De dödas begravning/The burial of the dead) och är som ett virvlande ögonblick där europeisk modern historia kondenseras. I bergen, där diktens du liksom min väns mor trivdes bäst, står läsaren idag högt upp och ser ut över det landskap Eliot tecknade – med grönskan som tvingas upp ur en torr och risig mark. Men läsaren idag ser också framåt och inser att Eliot stod mitt i den mellankrigstid som blev en parentes – och en ödesstund för Europa.

Det fria och moderna 20-talet anas i lättheten hos raderna ovan. Men läser man hela dikten anas den historia som skulle komma. Dikten är som en spaning, inte mot den tid som flytt utan tvärtom, mot den horisont där Eliot tycks ana skuggspel och svärta.

För mer än trettio år sedan var jag på resa i Bayern, jag såg både München och Starnberger See, för att inte tala om det böljande gröna landskapet, och jag har sovit (illegalt) i de stora skogarna på gränsen mot det dåvarande Tjeckoslovakien mitt i det kalla krigets spända atmosfär. Min väns mor Brita gestaltade för mig på många sätt en annan tid och en annan värld, en lycklig tid som också tidvis varit min. Men idag inser jag att den tiden och den världen faktiskt finns kvar om än i annan gestalt, det var jag som lämnade. Nu vänder jag tillbaka och skapar en plats åt mig där (och både Eliot och Brita är med).

Och det var T. S. Eliot som öppnade dörren till den insikten.

*Det finns flera svenska översättningar av Eliots dikt, den senaste jag känner till från 2002 av Jonas Ellerström.

Hittade ett gammalt vykort från 1986: Den tysk-tyska gränsen genom Harz.

Annonser