Den inre kompassen visar rätt: Om unga från Afghanistan och om konvertiter

En kompass visar alltid väderstrecken rätt. Häromkvällen gick jag ut i skogen med kartan och kompassen med. När jag stod på en höjd och tittade ömsom på kartan och ömsom på kompassen blev jag förvirrad. Kompassen pekade ut norr åt vad jag tyckte var helt fel håll: – Nej, det här stämmer inte, sa jag högt för mig själv, nej, det är fel, vad är det här?!

Efter en stund insåg jag att kompassen (förstås) var korrekt men att jag helt enkelt inte var på den plats på kartan som jag trodde att jag var. Tack vare kompassen kunde jag justera min position rejält och när jag väl insåg att jag var på ett annat ställe (ca 600 m längre sydväst) så stämde allt perfekt.

En kompass visar alltid väderstrecken korrekt. Alltid. Den har i denna världen helt enkelt absolut rätt. Samma obetvingliga sanning kan vi inte luta oss emot när vi talar om den inre kompassen, men som kristen så tror jag att var och en av oss har en inre kompass nedlagd i oss. Vår vilja att använda den betingas av vår personlighet, vår sociala omgivning och vår uppfostran, men också av med vilken respekt kontroversiella val bemöts. Enkelt uttryckt krävs en öppen, tillåtande och individualistisk kultur för att vi skall kunna använda kompassen även när den enligt omgivningen visar ”fel”.

Under mina ställningstaganden i svåra frågor av principell, moralisk och/eller politisk art ligger några enkla förutsättningar: frihet är bättre än tvång, liv är bättre än död, hälsa är bättre än sjukdom och några sådana grova dikotomier av samma typ. Men självklart uppstår målkonflikter i den praktik där vi människor har att leva våra liv. Ibland måste vi prioritera, att frågor om dödshjälp och abort ställer frågorna på sin spets håller nog de flesta med om, men att också barnuppfostran, tvångsvård eller bilkörning kan rymma samma dilemman talar vi mindre ofta om.

När målkonflikterna uppfattas behöver jag argument och jag behöver titta på kompassen. Jag har alltid ett individuellt ansvar för vilka val jag faktiskt gör, men utan argumenten eller kompassens pekande kan jag inte ta det ansvaret. Kännetecknande för oss som människor är att vi inte är dikotoma, svart-vita eller ja-nej-varelser – enligt mitt förmenande är nyanserade resonemang och förmågan att agera pragmatiskt (alltså motsatsen till principiellt) något som vi måste utveckla hos oss själva och varandra. Det är en plikt vi har. Hur enkelt vore inte livet om man kunde leva efter gudomliga principer!? Men också ganska mekaniskt, inte sant?

För mig är två aktuella frågor angelägna mot bakgrund av ovanstående bakgrundsresonemang: 1. De ensamkommande ungdomarna med afghanistanskt ursprung samt 2. De flyktingar som konverterat/konverterar till kristendom.

1. Jag är ingen anhängare av helt fri rörlighet globalt och jag inser att ett beslut om att låta alla de afghanska ungdomarna stanna i Sverige strider mot ett antal asylpolitiska principer. Men jag anser ändå att de som redan kommit hit skall få stanna här under åtminstone de tre år som numera är praxis för flyktingars uppehållstillstånd. Därefter får skälen prövas igen (även om jag anser att den processen är direkt kontraproduktiv på ett principellt plan) i relationen till säkerhetsläget i Afghanistan. Att vi inte kan hjälpa alla är inte ett tillräckligt starkt skäl för att inte hjälpa dem som av olika anledningar hamnat i vårt land. Vi låter inte ett barn drunkna vid vår egen båt för att vi inte samtidigt kan rädda det barn som befinner sig 100 m från vår båt. Min kompass säger att dessa barn och ungdomar av olika skäl anförtrotts oss och vi kan inte skicka dem tillbaka till Afghanistan och säga att vi måste följa våra principer. Det är ett omänskligt och därmed omoraliskt sätt att agera eftersom våra egna myndigheter avråder från inresa för den som redan har hemortsrätt i vårt land. Hur kan vi då rättfärdiga att vi utvisar särskilt sårbara unga människor dit med det enda argumentet att de inte redan har hemortsrätt hos oss?
2. En icke helt försumbar del av de flyktingar som kommer till vårt land flyr från religiöst förtryck, en del har redan i sina hemländer konverterat till kristendom, andra gör det ganska snart efter att ha kommit till Sverige. I länder där styret är teokratiskt är det omöjligt att vara medborgare på jämlika villkor om man inte omfattar den styrande religionen, i andra länder som är till synes demokratiska har religiösa traditioner och ledare så starkt grepp om ett samhället att det i praktiken innebär inre exil och risk för förföljelse att tillhöra en annan religion. Trots detta ägnar sig migrationsverket åt ytterst märkliga ”förhör” med ny-kristna för att avgöra seriositeten i deras tro. Jag vet att handläggare inom migrationsverket tidigare har fått utbildningar som skall göra dem rustade att undersöka konvertiters allvar, dock tycks det ansträngda läget just nu ha medfört att personer utan kompetens får genomföra dessa utredningar. Jag menar att utgångspunkten måste vara att om någon kommer från ett religiöst präglat samhälle och väljer att ansluta sig till en annan tro så är det i sig ett så allvarligt agerande att det måste mötas med respekt. Det tycks finnas en risk att ny-kristna ses med misstänksamhet och att handläggare inte förstår innebörden av en religiös omvändelse utan tror att det handlar om något som motsvarar byte av politiskt parti eller åsikt i en ideologisk fråga. Jag inser att min hållning leder till att några ”falska” omvändelser släpps igenom, men principen om att hellre fria än fälla bör gälla även här. Vi vet så lite om vad som rör sig i en annan människas hjärta och själ, för att undvika att kränka religiosnfriheten och andra människors samveten bör därför handläggningen av konvertiter bli avsevärt mer generös och även skötas av en mindre grupp erfarna och välutbildade handläggare. Endast de fall som är uppenbart falska bör bedömas så, temporära uppehållstillstånd ger också god möjlighet att följa en persons fortsatta religiösa praktik vilket i sig är mer utslagsgivande än att veta vad ordet ”Bibel” kommer ifrån…

Så, inför ett moratorium för alla utvisningar av ensamma ungdomar till Afghanistan och ge ungdomarna ett temporärt uppehållstillstånd, och utgå från att konvertiter är uppriktiga och använd handläggningen till att endast sålla bort de fall som saknar stöd i egen praktik och bedömningar i de sociala nätverken. Som kristen ser jag inte att jag kan välja någon annan position än denna.