För mig som växte upp under en tid när sociala reformer stod som spön i backen har det varit en svår fråga att åter möta den uppenbara fattigdomen i det offentliga rummet. När jag var barn var gruppen fattiga* objekt för projekt som skulle lyfta deras standard. Så hade det varit länge, dåliga bostäder revs och ersattes av lägenheter med varmvatten, bad/dusch och sopnedkast. Hygienprodukter av olika slag dök upp, jag minns t ex när vi som barn lämnade tvålen till förmån för ”duschkräm” under olika namn, för att inte tala om den inledande förvåningen inför hårbalsam och sköljmedel. Som barn och ungdom förespråkade jag förstås alla dessa moderniteter i relation till mer skeptiska föräldrar. Äver internationellt fanns hos många en tanke om att det var möjligt att utrota fattigdomen, genom utbildning, sjukvård och goda bostäder.

Åldern har även i detta avseende dämpat de visionära tankarna hos mig. Dagens miljontals flyktingar, ovälkomna nästan överallt, som reser med lätt baggage tillhör de fattiga. De finns i läger, i båtar, vid gränser och på asylförläggningar. Och när jag ser den uppenbart fattiga tiggande påbyltade kvinnan utanför livsmedelsaffären, den tiggande magre mannen med en skäggstubb som inte alls är önskad eller barnen som följer de vuxna och söker lite lek på den asfalterade parkeringsplatsen så klingar Jesu ord i mitt huvud: ”…de fattiga har ni alltid bland er” (Joh 12:8)

För många år sedan, långt innan dagens s k EU-migranter, såg jag en ung kvinna försöka berätta för en gammal kvinna som gick omkring och tiggde att så gör man inte i Sverige – här går man till socialkontoret om man behöver mat och husrum. Jag minns det där så väl trots att det var många år sedan, den unga kvinnans vänlighet, hennes tillit till den svenska välfärdsstaten och den tiggande kvinnans oförstående min. Då såg jag det som en positiv bild av Sverige, idag känner jag mig mer ambivalent. Sveriges välfärd står fortfarande stark, men systemen har blivit allt mer komplicerade och personalen allt mer pressad. Socialsekreterares professionalitet utmanas och ifrågasätts från många håll, och vi har fått allt fler organisationer och medmänniskor som ägnar sig åt välgörenhet – i motsats till skattefinansierad välfärd.

Jag tror inte att de fattiga finns för att andra skall påminnas om vikten av medmänsklighet eller till och med vara nödvändiga för att andra skall kunan göra goda gärningar, en uppfattning som ibland framförts inom kristna kretsar – det skulle innebära att en människa användes som medel för att uppnå något gott för en annan. Det tror jag inte på. Men i en värld som slits mellan sin inneboende gudomlighet och sitt eget syndafall så ser jag de fattiga som en påminnelse om att det är du och jag som måste bära fram Guds nåd och barmhärtighet i denna världen. Att göra gott är inget som jag förväntas göra för min egen skull, att göra gott för dessa fattiga är istället en del av Guds verk i vår värld. Och jag tror att Jesu ord är mer profetiska än normativa, de fattiga har vi alltid bland oss, vi kommer inte i denna världen att lyckas skapa en tillvaro där fattigdomen är utrotad. Men om vi inte bär Guds verk till de människor som behöver mat, kläder och tak över huvudet så låter vi bortvändheten från Gud vinna mark. Därför driver kärleken till Gud oss till att låta oss själva bli verktyg i Guds arbete och göra det vi förmår för dessa fattiga.

Kompletterande perspektiv på samma bibelord finns här och här.

*Jag använder termen ”fattig” i vid bemärkelse och syftar på alla människor som inte kan täcka materiella nödvändiga behov t ex mat, bostad och hälsa.

Annonser