På Marie Bebådelsedag, söndagen den 13 mars 2016 hade jag förmånen att få predika i S:t Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan följer en lätt redigerad version av min predikan.

Marie Bebådelsedag, en sådan fantastisk dag för Maria! Hon har köpt graviditetstestet på apoteket och efter en lång tid av förväntan och längtan visar det nu två streck, ”jag är gravid”. Lycklig rusar Maria ut till sin man som sitter i soffan och tittar på Vinterstudion i Sveriges Television, hon ropar glädjestrålande, nu, nu nu är det dags, vi skall få ta emot ett litet barn!

Hm, det var nog inte riktigt så det gick till. I alla fall inte om vi skall tro på Lukas som beskriver händelseförloppet i texten. Maria blev istället förskräckt, hon blev rädd och ängslig. En ängel kom till henne, vi vet inte riktigt hur det gick till, men jag kan lätt föreställa mig hur jag skulle känna mig om det plötsligt stod en ängel i rummet och viftade med vingarna, och dessutom berättade för mig när jag var typ sjutton år, och inte alls var redo för familj, att jag skulle få ett barn. Precis som Maria gjorde skulle jag antagligen ställt frågan hur det skulle gått till, och om jag likt henne var av uppfattningen att det fysiskt inte borde varit möjligt, och framför allt fråga både mig och ängeln hur jag skulle klara av det. Maria finner sig dock märkligt nog snabbt och tar emot budskapet med glädje. Hon reser till och med iväg för att prata med sin släkting Elisabeth om saken, Elisabeth som också väntar barn. Dessa två kvinnor väntar båda barn som skall förändra världen, deras moderskap kommer att kantas av förtvivlan och ångest, men också av den glädje alla föräldrar känner över tillkomsten av ett nytt liv. Jag är övertygad om att Maria och Elisabeth som alla föräldrar också gladdes över barnens leenden, förmåga att gripa tag i småsaker, de första stegen, de första orden. Och ingen av dem vet just då, förstås, attbåda deras barn Jesus och Johannes skall möta döden under svåra former eller att såväl barnens som deras egna liv skall bli, som man säger nuförtiden, historia.

Alla nya barn för med sig hopp till världen. När Johannes och Jesus föds knyts förstås förhoppningar och förväntningar till barnen. Nyligen fick vår familj ännu en ny medlem, ett litet barn som såg dagens ljus i övergången mellan vinter och vår, och vi liksom föräldrarna hoppas att detta barn som alla barn skall få ett gott liv, växa upp till en kreativ och försonlig medmänniska, och bli ännu en älskad familjemedlem. Men ingen av oss vet faktiskt något alls om livets vägar för dessa nya små liv.

Vi lever på hoppet, så säger vi ofta, Maria och Elisabeth levde på hoppet. Maria på framtidshoppet för sitt barn, ett barn som redan i hennes mage fått en speciell uppgift. Elisabeth hade länge levt på hoppet att till slut ändå få ett barn, trots att hennes man Sakarias inte kunde tro att det skulle hända. På samma sätt fick Abraham långt tidigare veta att hans hustru skulle få en son, och att hans avkomma skulle bli lika talrik som stjärnorna på himlen. Abraham hade svårt att tro på detta då åren gick och inget hände, Sara fick inga barn, men liksom Maria och Elisabeth levde han fortfarande på hoppet. Jag skulle säga att för Sara borde hoppet vara ute, liksom för Elisabeth. Vi kvinnor har trots allt en fysiologisk cykel som ger ett oåterkalleligt stopp för graviditeter. Visserligen finns kvinnor som blivit gravida och fött barn i en ålder av femtio år, men låt oss vara överens om att det tillhör ovanligheterna. Att hoppas då är det inte bara korkat?

Bebådelse betyder förutsägelse om framtiden, men termen används numera egentligen bara i det sammanhang vi talar om idag, alltså Marie Bebådelse, den dag när Maria får veta att hon skall föda ett barn med en speciell uppgift, Jesus. I själva grunden för en förutsägelse ligger en förvissning om att något skall ske. Få saker är så pass sannolika som att ett barn skall födas om jag är gravid, men förutsägelsen bygger ändå ytterst på ett hopp. Var går gränsen mellan den situation när det är rimligt att hoppas och den där som jag nämnde tidigare, när de flesta av oss tycker att allt hopp är ute? Om jag får veta att jag är gravid så tycker vi alla nog att det är helt okej att hoppas att få bli förälder, även om det ibland inte blir så, med gränslös förtvivlan som följd. Men när Abraham fått ett löfte om barn och åren bara går och går? När är det rimligt att ge upp hoppet? Abraham ger inte upp. Hans förhoppningar gränsar nog enligt omgivningen till dumhet. Även Sakarias och Elisabeth närmar sig den situationen. Sakarias försöker till och med att förklara för ängeln Gabriel, som ju får komma med glada budskap till två kvinnor under kort tid, att det där det går ju inte för både han och Elisabeth är alldeles för gamla. Gabriel, som inte bara är alldeles änglalik tydligen, blir aningen irriterad och gör Sakarias stum fram till dess att barnet föds. Jag får en känsla av att Gabriel nog tycker att Sakarias skall hålla mun och inte krångla till saker och ting. ”Låt honom få se själv” tycks Gabriel mena. Tids nog får han berätta och då något helt annat än han försökte med i templet.

Hoppet. Att leva på hoppet. Så säger vi. När jag slår upp ordet ”Hopp” på Wikipedia får jag fram betydelser som ”känsla”, ”rörelse”, ”gymnastikelement”, en film och ett par personer med detta efternamn, men också ”dygd”.

Hopp som en dygd är något annat än hopp som en känsla. I vårt samhälle betonas så ofta känslor, vi lever i ett land och i en tid där vi kramas, gullar, delar ut smileys i sms och uppdateringar, utrop med många utropstecken och vi delar små söta djur på facebook oavlåtligen. Många av oss har förhoppningar om det ena och det andra, och vi tappar vårt hopp eller förstärks i vårt hopp. Att leva på hoppet blir ett anat uttryck för en känsla, en känsla som kan försvinna. Vi skall känna hopp, vi får inte tappa hoppet, alltså, vi får inte förlora vår känsla för att saker och ting kommer att bli bra, ordna sig eller infrias. Den är ju så sårbar. Vi ser i Europa en flyktingsituation som inte liknar något annat sedan kanske andra världskriget, vi har sett ett ohyggligt krig pågå i Syrien i nu fem år och större delen av befolkningen har tvingats lämna sitt land. De flesta lever under fruktansvärda förhållanden, i ingenmansland, i flyktingläger i Turkiet eller nära den turkiska gränsen, i Libanon, Jordanien och många i Grekland. I Egypten har hoppet om demokratisk utveckling släckts, Libyen faller sönder under krigsherrarnas vapen och i Europa mobiliserar krafter som vill stänga människor ute och som vill stigmatisera människor från vissa delar av världen. Hur skall vi kunna känna hopp i den situationen?

Men Maria, Elisabeth och Abraham levde inte på hoppet i den känslomässiga meningen. När Maria tar emot Gabriel blir hon rädd, ja, men sedan låter hon sin vilja ta över. Hon säger ”jag är Guds tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt”. Det låter som total underkastelse, det är det inte alls. Det är en viljeyttring, hon gör ett val och går in i uppgiften av egen fri vilja och hoppet är för henne et fråga om vilja. Elisabeth gör samma sak, ”detta har Herre låtit ske med mig” säger hon, och hon ser fram emot barnets födelse med stor glädje. Hon vill. Abraham är närmast ett övertydligt exempel när han håller fast vid hoppet trots att allt förnuft och all känsla måste sagt honom att han hade fel. Kanske är sonen Ismail som han får med Hagar ett uttryck för hans sviktande hopp, hans tvivel, han vill hjälpa Herren på traven och försöka ordna det där med barn på sitt lilla eget sätt. Jag har ingen aning, men det är en tolkning som innebär att till och med den starkaste förhoppning kan svikta, men utan att Gud sviker. Abraham får ättlingar talrika som stjärnorna, Sara får till slut en son, Isak.

Att leva på hoppet är att vilja leva i hoppet, inte på hoppet. Hoppet är en dygd, det är något vi har inom oss och som vi kan odla och förädla. Vi måste hoppas. Det finns ingen annan väg. För att låna några ord från den svenske 1700-talspoeten Erik Johan Stagnelius så måste vi ”adla till en dygd detta tvång”, tvånget att hoppas. En historisk lärdom vi kan dra av människans belägenhet är att i varje enskilt liv finns bara ett avgörande val, och det är när vi varje dag väljer att leva. Med det valet, med att välja själva livet, följer också tvånget att hoppas, vi behöver själva inse att hoppet är en nödvändighet för våra liv. Dagens texter handlar framför allt om det hoppet, om nödvändigheten att hoppas, vi kan inte leva utan att hoppas.

En av mina absoluta favoritromaner, ”Greven av Montecristo” av Alexandre Dumas, har som sitt motto ”Vänta och hoppas”. För dem av er som inte känner till romanen så handlar den om en oskyldig ung man som utsätts för svåra oförätter av sina vänner, han sviks av dem på grund av deras feghet, snikenhet och inställsamhet. I sinom tid kommer han tillbaka, i en ny skepnad och närmast som en slags hämndens ängel, som dock låter de gamla vännerna gå under genom sina egna svagheter. Men det tar honom nästan en livstid att göra upp med det som hände då, och utan den målmedvetna viljan att just vänta och hoppas hade han aldrig kommit igenom sina trauman och heller aldrig uppnått den glädje som väntar på andra sidan.

Vi ser i många andra kända romaner, teaterpjäser och filmer just denna betoning på hoppet som en dygd. Jag skulle säga att hoppet är en av de saker som gör oss till skapande människor. Jag tror inte andra varelser kan hoppas i de termer jag talar om här. Vårt hopp är nedlagt i oss av vår Skapare, det är ett band mellan oss och Skaparen. Vi kristna hoppas, men vi hoppas inte med känslan – vi hoppas med viljan och det gör oss starka. Vårt hopp bryts inte av dåligt väder eller svåra omständigheter, vi har Guds löften med oss och vi kommer att leva och dö i det hoppet. Om vi sviktar ibland, som Abraham kanske gjorde, så sviktar inte Gud. Men vi behöver ge honom vår vilja, säga att vi vill hoppas, oavsett vad vi känner.

Vi behöver göra som Maria, Elisabeth och Abraham gjorde, leva i hoppet i världen. Vi kommer, precis som de, att få den styrka vi behöver för vår uppgift, men vi behöver komma förbi känslorna som grund för hoppet, vi måste själva vilja hoppas.

Annonser