Jag har ägnat denna andra söndagen efter trefaldighet med texter om att kallas till Guds rike åt att läsa ut prästen och teologie doktorn Tomas Franssons ”Den nya människan och den gamla” (Artos 2014). Fransson har skrivit en bok om diktaren och arbetsmarknadsstyrelsetjänstemannen Ragnar Thoursie som efter ett par bejublade diktsamlingar helt sonika tog anställning vid ett statligt ämbetsverk och tystnade i tre decennier. Kanske känner jag ett frändskap med Thoursie som utövade sina talanger inom ramarna för en statlig myndighet, kanske behövde vi båda tampas med det motstånd sådana strukturer ger för att utveckla våra bästa sidor?

Thoursie kom nämligen starkt tillbaka efter pensioneringen, då också som prosaist. Han avslutade sitt författarskap med diktsamlingen ”Sånger från äldreomsorgen” som kom ut ett år innan hans bortgång 2010. Thoursie tillhörde de s k 40-talisterna i svensk litteratur, en gäng herrar vars verk alltid tilltalat mig, särskilt Vennberg, Aspenström, Lindegren och just den sparsmakade Thoursie. Där fanns också kvinnor men de är sorgligt bortglömda, nämnas bör i alla fall Rut Hillarp som jag har ett gott öga till.

Fransson har skrivit en biografi, men boken är snarare är snarare en ”litteraturbiografi”, alltså en text om texten. I sin programförklaring är Fransson så vid att inget skulle kunna uteslutas, det är också boken avgörande svaghet – bristande precision. Att en teolog väljer att skriva om Thoursie har sin enkla förklaring i att Thoursies väckelsekristna bakgrund spelar stor roll för hans författarskap, en insikt som nog många haft men inte kunnat göra så mycket av. Bokens styrka är därför de många ingångarna i texterna där Fransson hittar relationer till religion, samhälle och personliga erfarenheter på ett mycket djupare plan än i en vanlig biografi om en diktare. Utgångspunkten i boken är Thoursies texter och det är från dem Fransson söker sig bakåt, inåt och framåt. I Franssons tolkning blir åren vid AMS med analyser och utredningar eller arbetet som huvudsekreteraren för den stora kulturutredningen (SOU 1972:66 o 67) bara delar av ett och samma författarskap. Jag tycker mycket om det perspektivet – det skapar en helgjuten berättelse om en människas väg genom livet.

Jag vill gärna lyfta fram ett par intressanta iakttagelser som Fransson gör eftersom de så tydligt knyter an till vår tid. Thoursie var en radikal diktare i ordets ursprungliga mening, men han var aldrig partipolitisk. Istället pekade han och många av 40-talisterna på hur partipolitik avradikaliserade konsten. Just för att vara radikal måste diktaren stå utanför partipolitiken menade Thoursie. (s 123) De här frågorna om konstens politiska halt känns minst lika angelägna idag som då. Verklig radikalitet inom konst och litteratur bör frodas utanför partipolitikens ramar – men partipolitiken behöver det liv som inflytande av ett radikalt konstnärskap ger.

Fransson lyfter också fram att Thoursie återknöt till Svenska kyrkan genom den tidigare biskopen i Stockholm, Krister Stendahl. Stendahl var en genuin intellektuell och Thoursie fångades direkt av Stendahl förhållningssätt till kyrka och tro. Långfredagen 1987 besökte Thoursie Kungsholms kyrka där gudstjänsten leddes just av Stendahl. I sin diktsamling ”Kråkorna skrattar” återkom Thoursie till Stendahls formuleringar om odödligheten som något både för stort och för litet, Stendahl ville istället framhålla trons betydelse för Guds kamp i världen, kampen att återställa rättvisan i en ond värld. (s 196-7) Även här finns en parallell till dagens kategoriska diskussioner om religion som något hinsides eller om en belöning ”ovan där” när det är – för att återknyta till dagens texter – kallelsen till Guds rike här och nu som rimligen är det centrala i Guds plan för vår värld.

Ragnar Thoursies författarskap kan knappast förstås utan kunskaper om 1900-talets religiösa eller samhälleliga utveckling. Och Thoursie står fram som en helt central diktare för svensk efterkrigstid.

Läs recension i Aftonbladet.

Annonser