Texterna på Kristi Himmelsfärdsdag leder alltid mina tankar i samma banor, kanske är jag lite enfaldig eller så talar dessa texter till något djupt liggande trauma i mitt eget liv. Jag tänker alltid på den ensamhet som jag och de flesta andra känner när någon man beundrat, haft förtroende för och lyssnat på försvinner. I vår digitala värld är det oftast bara döden som skiljer oss definitivt åt, men det händer också att människor som betydde mycket faktiskt försvinner bort från mitt eget centrum på ett ganska odramatiskt vis.

Hur går vi vidare? Jesus försvinner och kvar står lärjungarna med sin undran. Några handlingskraftiga tänker snabbt på vad de skall göra nu, hur de skall lösa problemen själva, andra grubblar på meningen med det skett. Var det inte mer än så här? Var det bara en glimt av himmelen de fick?

Jag tycker att det svåraste ögonblicket är just efteråt. Tomheten är total. Den helt dominerande känslan är bara – tystnad, stumhet. Förlusten tar jag in direkt, återvägen tar det litet tid att hitta. Men glappet däremellan är så svårt. Kristi Himmelsfärds dag ligger alltid på en torsdag, kanske är det en möjlighet att låta glappet vara till måndag, men på måndag då griper jag mig an med arbetet igen. I vetskapen om att han som steg upp till himlen ändå är närvarande i annan gestalt här och nu.

Att gå vidare är en livsnödvändighet, och vi gör alla det, på ett eller annat sätt. För min del måste jag vänta in kraften efter en förlust. Det är meningslöst att försöka gå vidare för egen maskin, det blir inget av det, bara halvhjärtade gester. Oavsett att lärjungarna får beskedet att de skall sluta stirra upp i himlen och istället sätta igång arbetet så tror jag att en liten stunds vila i förlusten gör oss redo att gå vidare. Lärjungarna borde gått in på närmaste kafé och tagit en kaffe tillsammans. Kanske gjorde de just det.

 

 

Annonser